mathjul

Just hemkommen från jobbet upptäckte jag att det redan är september, varpå det slog mej att jag fortfarande inte betalat mina räkningar. Sen kom jag på att jag knappast kan göra det ikväll heller eftersom batteriet i bankdosan var såpass slut redan förra månaden att jag fick göra flera försök att läsa av siffrorna innan jag lyckades få det rätt. Så jag tänkte att det är väl bäst att jag istället sätter mej och skriver ett nytt blogginlägg. Att döma av kommentarerna börjar ni ju bli en smula otåliga, kära läsare. Med all rätt. 

Men det har varit mycket nu ett tag. Terminsstarter är alltid mer eller mindre kaotiska och just nu jobbar jag typ dygnet runt eftersom all icke-lektionstid på skolan går åt till att sitta och argumentera med rektorer och schemaläggare om vilka kursgrupper som egentligen får plats i min tjänst, och när och var jag i så fall ska undervisa dom. På skolan där jag jobbar kan sånt där ändras ungefär varannan dag. Igår vid fyratiden, t ex, upptäcktes plötsligt en ny kursgrupp i Svenska B som var bortglömd och alltså inte hade nån lärare. Det rör sej om en trea som nu ska läsa andra delen av kursen; första delen läser dom i tvåan, men läraren dom hade då har blivit övertalig och sitter nu hemma med full lön (pga anställningstrygghet i kommunen) utan att jobba eftersom det inte finns utrymme i skolans ekonomi att ha kvar läraren på skolan.

Efter mycket om och men, och försök att få mej att gå med på att jobba övertid utan betalning (pengar finns ju inte) har man i skolledningen nu kommit fram till att ta bort en annan av mina grupper (en tvåa som precis har påbörjat Sv B nu) och lägga hela deras kurs i trean istället. En ganska vanlig lösning på problem på min skola, med den ständiga konsekvensen att sista terminen i trean blir ett helvete för eleverna eftersom deras schema då blir överbelamrat med kurser som borde lagts in långt tidigare. 

Så kan det gå till i skolans värld. Det är tur att eleverna finns. Jag skulle bli komplett tokig om jag tvingades att bara jobba med vuxna människor hela dagarna. 

Men det har hänt en del kul saker också sen sist. Helgen var jävligt bra. Fast när jag borde sprungit ägnade mej åt svampplockning istället. Jag kunde inte låta bli. Och det var underbart! Det kryllade av svamp och jag lufsade omkring, helt salig av lycka, och plockade och plockade. Jag tror det är svårt för en icke-svampplockare att fullt ut förstå den totala lycka det innebär att hitta ett riktigt praktexemplar av Karl Johan (som ju är en så fulländat estestiskt tilltalande skapelse att man nästan blir religiös när man ser en). Eller att se hur det bara lyser gult av kantareller och man bara upptäcker fler och fler ju mer man tittar sej omkring.

Men löpning har det alltså inte blivit. Och inte heller nåt vidare sunt leverne, dessvärre. Jag har t ex druckit massa öl både i lördags (då en av bloggens flitigaste läsares (Johan) bror Martin spelade med sitt band Jim's Combo på Nefertiti - en underbar musikupplevelse!) och igår (då terminens första AS (after school) ägde rum).

Så fan vet om det blir nåt lopp nästa helg. Jag känner att jag tappat formen. Egentligen borde jag förstås ta tjänstledigt och satsa helt på löpningen men då skulle väl min stackars rektor få ett slaganfall.

Ledsen att jag alltså inte har skrivit nåt om träning (jag vet att det är det ni helst vill läsa om) men jag lovar att nästa inlägg inte ska bli fritt från mellantider.

Efter den senaste tidens framgångar fick jag, under dagens löppass, verkligen veta att jag levde igen. Jag hade tänkt springa en mil i lugnt tempo, men kände redan efter två, tre kilometer att det gick jävligt segt - framförallt i uppförsbackarna. Jag är verkligen ingen bra backlöpare; dom stör min rytm, dom satans backarna. Efter passering inför tre varv kvar såg jag att min varvtid var långsammare än 5,30. Då blev jag förbannad och klev av. Eftersom den 640 meter långa startsträckan var avsedd för en mil blev alltså resultatet 6880 avverkade meter, på tiderna: 3,20 - 5,03 - 5,12 - 5,12 - 5,17 - 5,25 - 5,31 = 35,01.

Det är väl bara att inse att det är svårt att kombinera heltidsjobb med löpsatsning. Efter förra veckans lugna uppstart har skolan invaderats av elever nu igen. Och fast jag tycker väldigt mycket om dom små liven är det inte utan att jag känner mej färdig för sängen när jag kommer hem. I helgen vill det till att löpningen känns bättre igen för att det ska kännas bra att anmäla mej till dom nya lopp jag skrev om i förra inlägget.

Tack för trevliga kommentarer! Jack Penate har jag hittills missat, men ska genast kolla upp. Och sorry att jag inte ställde upp i helgens racketlon, men jag hade en syster som fyllde år att fira. (Tennisturneringen jag skulle varit med i blev tyvärr inställd pga för få anmälningar) Jag känner dock att jag nog borde ge racketlon en ny chans i höst. Jag är ju 10 kilo lättare nu och rimligen borde det göra mej snäppet konkurrenskraftigare på banorna. Och apropå viktnedgången: jag har vägt 79,8 två morgnar i rad nu, men imorn siktar jag på att ha tappat några hekton till; fortfarande har jag en retfull liten mage kvar - den ska bort innan jag är nöjd.

Så är den då här, Dagen då Loppet ska Springas. Och jag får frågor om hur jag laddar. Först och främst tänker jag titta på herrarnas maratonlopp i friidrotts-VM - det borde ju ge rätt inspiration. Till det tänker jag äta ordentligt: en hög blomkål, morötter och bönor och en sås med kyckling, bacon, (visst, Erik!) champinjoner och massa grädde. Jag vågar helt enkelt inte pastaladda; risken att magen ska svälla upp till en stor klump känns alltför överhängande.   

Sen ska jag sova en stund i eftermiddag och efter det lär det blir seeega timmar fram till start: mer friidrott på tv, nån form av mat (bananer kanske?) och en promenad. Sen jävlar!

Vill ni beställa min tid till era mobiler, ska ni skicka ett sms till 72700 med texten MLG 5004. Ni får dels en mellantid vid 5 km, sen sluttiden. Och som jag hoppas att ni inte ska behöva bli besvikna.

Jag hade fått tydliga anvisningar av Johan (som kanske kan sägas fungera som min assisterande coach med särskilt ansvar för löpträning) inför dagens löppass: 8 km skulle avverkas på en tid mellan 35 och 39 minuter. Det känns därför bra att kunna redovisa att jag gjorde precis det. Jag mätte upp en startsträcka på 720 meter så att det skulle passa med 1040-varven på min slinga. Och tiderna blev:

3,36 - 4,48 - 4,47 - 4,48 - 4,52 - 5,03 - 5,00 - 4,28 = 37,22

När jag tittade på klockan efter första varvet blev jag rätt förvånad över att det gick såpass fort, men farten kändes ok så jag höll den i två varv till innan jag kände att jag var tvungen att lugna mej lite för att inte riskera att gå in i väggen. Men sen hade jag ändå krafter kvar för att öka tempot på spurtvarvet. Så just nu känns det rätt bra inför lördag, måste jag säga, även om det inte är utan att jag börjar bli lite nervös.

Vad gäller resten av veckan är Johans instruktioner glasklara: 4 km i mycket lugnt tempo på torsdag, med inslag av några kortare ruscher. Men om jag känner minsta lilla av ryggen ska jag skita i det och bara vila mej i form. Det är nära nu. Snart får ni börja hålla era tummar.

Jaha. Så blev det söndag. Och här sitter jag nu på sommarlovets sista dag (jag ägnade just närmare en timme åt att leta upp nycklarna till jobbet) och försöker samla mej efter helgens urladdning. Bland många höjdpunkter kommer här dom allra största (i kronologisk ordning):

- När Titiyo plötsligt dyker upp i en grym duett (som inte släppts än) med Theodor Jensen under hans klubbspelning på Kajskjul 8 på festivalens tjuvstartsdag i torsdags.

- När Robyn tar upp Lykke Li på scenen och dom, iklädda svarta burkor, sjunger Queens I want to break free. Gåshuden var helt sjuk.

- Röyksopp.

- Echo & the Bunnymen.
 
- När London-DJ:en Erol Alkan - efter en natt av hypnosframkallande technomusik med inmixade snuttar av massa grymma låtar - helt plötsligt spelar hela Stone Roses' I am the resurrection. Det är, i mitt tycke, en av dom absolut bästa låtar som någonsin gjorts och jag har vid nåt tillfälle läst om en klubb i just London där den avslutar varje(!) kväll och avundsjukt tänkt att själv lär jag aldrig få uppleva den på ett dansgolv. Och så får jag det på Världskulturmusset i Göteborg. Jag var i fullkomlig extas!

- När Love Antell i Florence Valentin piskar upp stämningen så det känns i hela kroppen, dels genom att våga vara så politiskt agiterande, dels genom att bjuda på alldeles fantastisk partymusik.

- När Basement Jaxx för ett ögonblick drar ner på tempot och bjuder på några allsångsframkallande takter av Over the rainbow och sen när hela jävla Slottskogen exploderar till Where's your head at.

- Teddybears.

Musik och fest är alltså nyckelorden för att beskriva den här veckan (Detektivbyrån, Markus Krunegård och Räfven som spelade under Kulturkalaset tidigare under veckan var också stora upplevelser) och träningen har förstås blivit sorgligt lidande. Men glädjande är att vikten verkligen inte har mått dåligt av all dansant urladdning. Trots massor av öl och burgare låg jag på 81,7 i morse och har alltså gått ner i vikt under festivalen.

Frågan är nu hur jag ska lägga upp sista veckan innan Loppet. Hur mycket ska jag våga springa? Jag får ju inte riskera att köra slut på kroppen innan det är dags... 

Jag kände verkligen inte för att ge mej ut i den där förhatliga slingan idag igen. Så jag beslöt mej för att ränna iväg på ett riktigt långpass istället - för att i lugn och ro kunna springa i behagligt tempo, men ändå känna att jag gjort ett gott dagsverke. Jag sprang göteborgsvarvsvägen över Älvsborgsbron, längs med kajkanten på Hisingssidan, och så över Götaälvbron och hem igen.

Enligt Eniro blir det en sträcka på 15,6 km - jag sprang den på 1,30,13 (med något enstaka rödljusstopp) och, med tanke på att det måste vara nästan 15 år sen jag senast sprang så långt, kändes det faktiskt jävligt bra. Jag fick ett kvitto på att om jag bara håller tillräckligt lågt tempo så orkar jag redan idag springa en och en halv mil utan att bli alltför trött. Och ni behöver väl inte fundera särskilt länge för att lista ut vad insikten om det kvittot ledde till för tankar hos mej...

...så nu har jag gjort det: anmält mej till Göteborgsvarvet 2010. Nu är frågan bara hur hårt jag ska våga spänna bågen vad gäller tidsmässigt mål? Den frågan, kära läsare, lämnar jag till er...

Ibland finns inga gränser för hur mycket jag älskar Svt. Just nu, till exempel, visar dom SM i modellflyg. Äldsta deltagare är Birgit och Georg Thörnqvist, 84 respektive 87 år gamla. Fast egentligen var det förstås inte för modellflyget jag satte mej vid teven såhär en halvsolig sommarsöndag - det var för att få se sm-finalen i herrdubbel i squash. Jag, som tycker det kan vara svårt nog att spela singelsquash utan att krocka med varandra, har länge haft svårt att visualisera hur det kan se ut när fyra spelare trängs i ett sånt där litet rum. Men nu har jag sett det. Tack Svt för det. 

Efter några dagar på Aspö, där släktkalas och fikor (med sanslöst mycket kakor, bullar och bakelser) avlöst varandra, var jag på allvar rädd för att vikten skulle gått helt åt helvete. Men 83,6 i morse får under omständigheterna vara godkänt. Och jag har faktiskt spelat två tennismatcher och sprungit två pass där nere, så lite har jag i alla fall hållit igång mellan frosserierna. Att springa ön runt innebär enligt Eniro-mätning en sträcka på 7,2 kilometer och mina tider var 36,18 och 36,02. Inte jättefort alltså, men ändå helt OK tycker jag. 

Idag var jag dock ute i hemmaspåret och svettades igen. Jag satte upp ett högt tempo från början; ville se hur länge jag skulle palla. Jag måste ju börja hitta rätt inför valet av öppningsfart i Midnattsloppet - hur fort ska jag våga öppna utan att riskera att gå in i väggen? Tyvärr höll dagens tempo inte hela vägen. På femte varvet dog krafterna helt efter den lilla backen i början och jag beslöt mej för att kliva av. Resultaten blev en avverkad sträcka på 5840 meter på tiderna: 3,15 - 4,52 - 4,54 - 4,56 - 4,53 - 5,10 = 28,01.

Problemet nu är att jag inte riktigt vet jag hur jag ska lägga upp nästa pass. Ska jag gå ut i samma tempo och hoppas att det håller bättre, eller ska jag ta det lite lugnare. Vad säger ni, kära läsare?

Till sist dagens tips: Birgittabakelsen på Conditori Cecilia på Stortorget i Laholm. På väg hem från Karlskrona (i bil med hela familjen) stannande vi till och fikade och den där bakelsen kan mycket väl vara det godaste bakverk jag någonsin ätit. (Och jag har ätit många!)

Jag börjar faktiskt bygga upp en genuin tro på att Midnattsloppet kommer få ett lyckligt slut. Jag har just varit ute på ännu ett bra träningspass. Men mer om det snart. Först: Tack Magnus (jag har bestämt mej för att härmed sluta med mina löjliga namnförkortningar - dom har liksom spelat ut sitt syfte; risken att nån ska känna sej uthängd och kränkt här känns minimal) för den uppmuntrande kommentaren. Och tack Erik för dina matematiska kunskaper. Jag vet inte om du tror mej när jag nu påstår att jag faktiskt insåg mitt misstag själv först, men det gjorde jag faktiskt.

Så inför dagens pass hade jag ökat på startsträckan till 640 meter. Och jag bevisade att fredagens lopp inte var någon engångsföreteelse. Dagens tider: 3,16 - 5,03 - 4,58 - 5,05 - 5,03 - 5,05 - 5,04 - 5,00 - 4,57 - 4,29 = 48,00. Egentligen 47,59,84, men eftersom jag tidigare alltid avrundat hundradelarna vore det ju lite fånigt att plötsligt göra ett undantag här. Men ytterligare ett snabbt lopp blev det ju hursomhelst och anledningarna till framstegen tror jag är tre:

1. Vädret. Tidigare i somras tog solen död på all löpenergi; idag var förutsättningarna optimala: perfekt avvägt ihållande regn (starkare än dugg, lättare än spö) 2. Ryggen håller. När jag inte längre spelar tuffa tennismatcher hela tiden slipper jag få ont i ryggen - jag har inte kännt av den alls under dom två senaste passen. 3. Formen. Jag är i bättre form än på mycket länge. Innan jag gav mej av på en ny tripp ner till Varberg i lördags hade jag vägt in på 82,0 på morgonen. Ett dygns osunt leverne gjorde att dagens siffror blev 83,1 men helt klart är ändå att jag tappat många, många kilon nu.

Imorn drar jag till min ö i Karlskrona skärgård igen. Jävlar, vad där ska springas. Tillbaka med ny rapport på lördag. Håll ut, kära läsare...