Mot Västervik
Förtydligande nr. 2
Förtydligande
Förtydligande: jag visste nog visst (i alla fall anade) att det var så. Men det är ju en jävla skillnad på att veta om att något är standard och att acceptera att det är standard - att tycka att det är helt ok bara för att man vet om det innan. Som jämförelse: även om min konsumbutik skulle få för sej att sätta upp stora skyltar och informera om att man hädanefter skulle bli tvungen att ysta sin egen ost innan man kan köpa den, så skulle jag ju fortfarande tycka att det var åt helvete. Trots att jag visste om det. Och om varenda affär i hela landet införde samma system och alla visste om det skulle jag fortfarande tycka att det var vansinne.
Mänskligheten kommer gå under alldeles för snart om vi börjar acceptera dumheter bara för att vi känner till dom!
Arg!
Och fast jag egentligen vet hur det är glömmer jag bort det varje gång. Jag vet inte hur många saker jag köpt genom åren som inte gått att använda förrän jag genomlidit alla helvetets kval med att försöka bygga ihop dom. Balkongblomlådor, duschdraperistänger, bokhyllor, cyklar. Listan kan göras hur lång som helst. Jag minns t ex när jag köpte en cykel sommaren 2007 och hade som mål att cykla upp till Kungälv och äta lunch med Erik (min nuvarande coach) som jobbade där då:
Glad och förväntansfull gick jag till cykelaffären, betalade dyra pengar... och fick en kartong! När jag försökte förklara att jag ville kunna cykla på cykeln - att det liksom var därför jag köpt den, slängde killen i affären till mej nåt jävla verktyg och tyckte att: "du kan ju bygga ihop den här utanför om du vill". All entusiasm försvann ur kroppen. Håglöst slet jag upp kartongen och konstaterade att det var lika bra att ge upp. Inte ens hjulen var på plats. Dagen efter satte min gode vän Martin ihop cykeln. Men bara en dag senare var all luft försvunnen ur bakdäcket, vilket visade sej bero på ett konstruktionsfel. Och det var bara början på allt jag råkade ut för med den cykeln. (Som tur var blev den stulen till slut.)
Kanske har ni redan listat ut varför jag berättar allt det här idag. Rullskidorna!! Idag var det ju den stora dagen - jag skulle inhandla skidorna på förmiddagen och på eftemiddagen skulle debuten ske. Men som sagt: så lätt går det inte i dagens sjuka, sjuka värld. Min gode vän, cykelmontören Martin, var med i dag också och det började bra. Försäljaren hjälpte mej att hitta rätt skidor och pjäxor, men ingen verkade ha tänkt på att skidorna är helt oanvändbara utan bindning. Någon sådan satt nämligen inte på. Och det berodde uppenbarligen inte på att man kunde välja mellan massa olika bindningar, för till varje skida låg en särkilt utvald bindning som skulle passa till respektive modell. HUR SVÅRT KAN DET VA ATT MONTERA DOM I FÖRVÄG DÅ??? (Om nån dåre skulle vilja ha en annan bindning än den rekommenderade är det väl inte värre än att man kan lämna några skidor ofärdiga.)
Att få dom monterade var nu inget problem. Nej, då. Det gjorde dom så gärna. Jag kunde komma och hämta dom, åkfärdiga och fina, nionde december. OM NÄSTAN TVÅ VECKOR!!! Det var förstås helt uteslutet och jag gav Martin en blick som klargjorde för honom att han skulle lyssna noga när försäljaren förklarade hur man monterar dom på egen hand. Sen åkte vi hem. Fortfarande i gott hopp om att kunna ta en premiärtur senare under dagen. MEN! Väl hemma visar det sej att skruvarna som följde med är alldeles, alldeles för stora för att nånsin kunna få plats i dom små, små hålen på skidorna. Jag kände genast hur jag fylldes av en lust att bara ge upp hela grejen och skita i allt.
Dock tog jag mej till slut samman och stack iväg till närmsta Stadiumbutik, där man konstaterade att hålen på skidorna behövde borras om. Killen vågade inte säga hur lång tid det skulle ta, men förhoppningsvis skulle jag få dom i slutet på nästa vecka. Så nu sitter jag här och funderar på att stämma Stadium för den förlorade träningsveckan. Tid är pengar, sägs det ju. Hur mycket tycker ni jag ska begära?
Snart på hjul
I helgen kommer en rapport från mitt livs första rullskidtur. Håll tummarna för att jag inte ska behöva skriva den från en sjukhussäng...
På spåret igen!
Den här hösten har jag dessutom haft fler lektionstimmar i veckan än nånsin tidigare, och när jag kommer hem till min lägenhet (sällan före halv 6) är jag alldeles för trött för att orka med fysiska aktiviteter. (Delvis beror min arbetsbörda nu på en snedfördelning i min tjänst; dom fem av mina kursgrupper som ska ut på praktik går i år ut samtidigt, vilket innebär att dom åtta sista veckorna i vår kommer jag ha väldigt få lektionstimmar kvar - det blir ju skönt då, men som sagt: det är jobbigt nu!)
Nåväl. I morse lyckades jag för första gången på alltför länge sova ut ordentligt. Jag vaknade inte förrän 9.50. Sen åt jag långfrukost till melodikrysset och njöt i fulla drag av att känna mej utvilad och rentav pigg. Och inte blev det sämre av att det sen blev längdskid-världscuppremiär med Jacob Hård och Anders Blomquist. Och min favorit Anna Haag fick äntligen sin första pallplacering! TV-underhållning på löjligt hög nivå!
Så det var ju inte utan att inspirationen infann sej. Nu skulle jag jävlar i det ut i spåret och ränna igen. Men jag vore ju inte jag om jag inte - trots dom bästa träningsförutsättningarna på länge - lik förbannat skulle spoliera allting. Till lunch åt jag nämligen resterna av den lasagne som jag dietolydigt nog lagade igår kväll. Problemet med lasagner är ju inte bara alla kolhydrater, utan också att man (iaf jag) alltid tillagar dom i så stora formar att man kan äta hur mycket som helst. Och det var ju så gott. Och jag kunde inte hålla mej från att äta upp allt som var kvar. Ungefär dubbelt så mycket som jag borde ätit.
Och jag fick känna av lasagnen ute i spåret. Jag hade bestämt mej för att jogga 7 km i försiktigt tempo. Till en början kändes det riktigt bra. Men redan efter en dryg kilometer kände jag hur maten ville upp ur magen. Jag hade dock ingen lust att bryta, så jag bestämde mej för att promenera runt tredje varvet för att hämta krafter inför dom tre sista rundorna. Men en liten bit in på femte varvet kom en kväljning som var farligt nära att bli till en riktig kräkning och då tyckte jag det var lika bra att ge upp.
Positivt ändå: ryggen gjorde inte ont alls och bortsett kväljningarna kändes flåset hyfsat ok. Imorn blir det ett nytt försök! Tiderna idag blev:
4.05 - 5.27 - 5.43 - 9.22 - 5.28 - 0.39 (uppg) = 30.46 (ca 5 km)
(För er som inte minns så är min slinga 1040 meter lång, vilket innebär att jag med hjälp av eniro mätt upp olika långa startsträckor beroende på hur många kilometer jag avser springa - dagens förstatid gäller således för 740 meter.)
Slutligen svar på läsarkommentarer: David och Sofia: Tack för stödet! Magnus: Hoppas du gillar dagens varvtider som ju är dom första på länge. Min vikt ligger sen ett bra tag tillbaka nu stabilt runt 80. 80,3 i morse. Erik: Det är förstås möjligt att Västervik har en annan gymkultur än i Göteborg men jag har svårt att tro det. Johan: Det är sant att pulsmätaren visade 231. Det är inte samma sak som att jag hade det i puls. Det beror på vad man litar på mest: mitt hjärta eller motionscykelns pulsmätarfunktion.
Svada
Det har varit stiltje här alltför länge nu. Lite beror det förstås på mitt dåliga samvete över mitt dåliga tränande. I torsdags var jag på gymbesök för första gången på länge (efter att min fantastiska coach ringt och lyckats få mej att känna så dåligt samvete att det helt enkelt blev jobbigare att stanna hemma än att gå dit).
Men fan vet om det inte var sista gången. Insikten drabbade mej värre än kanske nånsin förr: att befinna sej i ett gym är klart jämförbart med att vistas i ett hem där väggarna är tapetserade med expressenlöpsedlar. ALLT utstrålar smaklöshet. Luften är dålig, människorna ser äckliga ut, tv-skärmarna visar tv3, tv5 och mtv och den ena kanalen är värre än den andra. (Just när jag var där i torsdags visade tv:n mitt framför min motionscykel ett program om feta amerikaner som försökte banta - den som bantade sämt åkte ut.)
Dessutom är det nåt djupt omänksligt (i betydelsen: ovärdigt en människa) i att trampa, trampa, trampa och aldrig komma nånstans. Det är så tråkigt att man blir komplett galen. Det enda man kan roa sej med (om man inte vill titta på feta amerikaner) är att kolla pulsmätaren. Den ville dock inte visa nåt alls under första kvarten som jag satt där nu senast. Sen visade den plötsligt 231! Och det begriper ju till och med jag att det inte kan stämma...
På nåt sätt känns det som att man är delaktig i att förstöra nånting, typ hela samhället, när man sitter där och trampar. Känslan av att vara "another brick in the wall", en kugge i ett hjul, en bricka i ett spel, kan inte bli större. Man har inget eget värde. Hela ens personlighet går förlorad. Man ska trampa, trampa, trampa, men man får under inga omständigheter komma nånstans. Man ska veta sin plats - och som skomakaren förbli vid sin läst.
Jag tänker på min morfar - han jobbade ute på gården och höll sej i form genom det; det var hans träningsmiljö. Idag har våra stillasittande liv gjort att vi blivit tvugna att skapa konstgjorda träningsmiljöer. Men även där ska vi alltså sitta stilla!! En cykel som inte rör sej framåt. Försök förklara det för den som en gång i tiden uppfann cykeln. Det vore ett HÅN mot honom.
Men tro nu inte att det är slut med min träning. Jag ska springa och åka skidor hela vintern lång. Men jag ska göra det utomhus. Och jag ska ta mej framåt när jag gör det. Uppleva saker (om så bara väder och vind) på vägen. Slippa smaklösheten. Slippa fördumningen. Och min underbara coach har redan gett mej klartecken. Han har mejlat två olika träningsprogram att välja mellan.
PS. Igår var jag på Göteborgs konsthall. Där fanns bl a en fantastisk ljudinstallation om utrotningshotade språk - man fick sätta sej i ett mörkt rum och lyssna på t ex visselspråket silbo gomero och det obeskrivliga xoleng, samtidigt som man kunde läsa en engelsk översättning av vad som förmedlades. Och idag var jag och lyssnade på hela 14 olika poeter på Stadsbibliotekets poesidag. Där har ni två exempel på berikande miljöer att vistas i - som man lämnar med en känsla av djup tillfredställelse. Till skillnad från gymmiljön - en nedbrytande miljö, som man lämnar med en känsla av att mänskligt liv är nära sin undergång.
Nils Herman och Kersti
Det blev i alla fall spännande nästan hela vägen in i det sista. Först tändes hoppet av den tidiga Öis-ledningen, men sen krockade nästan olyckorna med varandra: det hann gå ungefär fem sekunder mellan att det plingade 1-0 till Djurgården och Gefles kvittering. I halvtid, efter Öis vackra 2-2-mål, kändes det förvisso som att det kanske skulle kunna gå ändå, men när Djurgården gjorde 2-0 med halvtimmen kvar bytte vi faktiskt kanal här i min Studio Öis-lägenhet. Vi höll förstås alla tummar att kanalbytet skulle bli tillfälligt, men vi fick ju tyvärr aldrig nån anledning att byta tillbaka. Och till råga på allt blev man ju inte gladare av att följa Blåvitt-AIK.
Men! Det gäller att alltid försöka hitta ljus i fotbollsmörkret. Och mitt ljus stavas MJÄLLBY AIF - Blekinges stolthet som ju vann årets superetta så det bara tjongade om det nere på den fantastiskt vackra Strandvallen. Min moster har släktforskat fram att min släkts rötter på mammas sida finns i just detta Mjällby, där mina gamla anförvanter bott ända sen dom var danskar. Min morfars föräldrar Nils Herman och Kersti Olsson föddes båda i Mjällby församling 1871 respektive 1874, men flyttade så småningom till Aspö utanför Karlskrona, där vår släkt sen dess blivit kvar, och där jag också föddes. Men utan tvivel har jag alltså en hel del Mjällbyblod i ådrorna, och fan vad jag ska hålla på dom nästa år. Dessutom har dom en enastående supporterkultur där nere och landets klart bästa supporterklubbsnamn: Sillastrybarna!
PS. Nästa vecka börjar hårdträningen. I lördags åt jag lunch med mina medkombattanter i spåret, Martin och Niklas, och vi piskade upp varandras laddning så gott vi kunde. Bara fyra månader kvar nu.
Tryck
Jag befinner mej dock mitt i ett lov som hittills inneburit allt annat än träning: I Stockholm upplevde jag bl a ödesfotboll på Stadion, party på Debaser med huvudstadens allra coolaste indiekids, en grym utställning på Kulturhuset med alster av serietecknaren Sara Granér (tamejfan i klass med Jan Stenmark; köp genast hennes debutalbum "Det är bara lite AIDS").
Tillbaka i Göteborg har jag förvisso jobbat två dagar men också hunnit med ännu mer ödesfotboll och idag har jag vigt dagen åt Göteborgs internationella konstbiennal. Först blev det mer seriekonst: en norrmann som kallar sej Pushwagner ritade "Soft city" mellan åren 1969 och 1975 - nu finns dom fantastiska teckningarna på Stadsbiblioteket i Göteborg. Sen drog jag till Röda Sten-huset som var fullt av massa videoinstallationer. Den som mest fångade min uppmärksamhet bestod av 25 tätt uppsatta bildskärmar, med 25 olika människor som med full inlevelse sjöng hela John Lennons första soloalbum. Mäktigt. Och gick man nära kunde man urskilja var och en av deras röster. En klart fascinerande upplevelse - står man och lyssnar på en vanlig kör kan man ju inte gärna gå fram och ställa sej öga mot öga med sångarna.
Sedär. Nu har jag skrivit massa skit igen och jag ser framför mej hur ni kokar av ilska. Men va fan. Ni får ha lite tålamod med mej. Dessutom har jag faktiskt blivit rejält förkyld nu igen, så träningen för vackert vänta ett litet, litet tag till...
Gym igen
Nåväl. Imorn går tåget till Stockholm. Lördagen kommer bjuda på två högklassiga kulturupplevelser: Djurgården-Öis på Stadion och sen Klezmerfestival på ett ställe som heter Stallet. Det blir fint. Hoppas bara inte jag går upp alltför många kilo...
Kvitt kvidevitt, sa Sparven!
Ojojoj, vad annorlunda livet är nu jämfört med i våras. Tänk, jag satt här med en diet som alla idiotförklarade och ett fotbollslag som var sämre än Billingsfors. Nu sitter jag här mer än 10 kilo lättare och med ett fotbollslag som gjort sju mål på två matcher...
Vid morgonkaffet
Igår eftermiddag körde jag ett gympass till, exakt likadant som det i fredags. Det kändes ok. Men sen var jag på fest (med halva Piteå - min gode vän Ola, som kommer därifrån, har nu fått massa efterföljare i form av fler norrbottningar som haft den goda smaken att flytta till Sveriges bästa stad.) Så för andra helgen i rad drack jag för mycket öl. För att straffa mej själv får jag köra ett stenhårt kvällspass ikväll.
Whiskybelöning
Glad i hågen åkte jag sen hem, käkade en macka, svarade entusiastiskt i telefonen när coachen ringde (sjukt vältajmat samtal!) och sen bar det av. Det visade sej att gymmet hunnit ändra namn sen sist, och jag fick byta ut mitt kort mot en nytt. Men sen var det bara att köra. 20 minuter i lufsmaskinen, 20 minuter på cykeln och sen 3 x 17 sit-ups (det där sista var order från coachen).
Lite mjukstart alltså. Får ju se upp så man inte överanstränger sej. Men det kändes hyfsat bra, bortsett vissa ryggsmärtor. Imorn får det bli ett nytt besök. Nu whisky!
Ny vecka - nya försök
I onsdags: föreläsning med Mattias Klum - vilken enastående berättare! Får ni nångång chansen att lyssna på honom så missa den för guds skull inte...
I fredags: kulturnatt med Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern (följt av diverse musikaliska experiment och UKON-poesi på Konstmuseet). Det mest anmärkningsvärda var att jag fick spela med i pjäsen. Jag satt på första raden och efter ungefär 10 minuter hoppade en av skådespelarna ner till mej, pekade i ett manus och sa: jag är så jävla trött på den här rollen, kan inte du spela den istället?
Så jag harklade mej, tog sats och försökte göra så gott jag kunde av min minut i rampljuset; med full inlevelse läste jag min fem rader långa replik samtidigt som jag blev filmad av skådespelaren och mitt ansikte syntes på en storbildskärm. Och när jag läst klart frystes bilden mitt i ett nöjt smajl och hängde sen kvar på skärmen i flera minuter, under vilka jag förstås tittade ganska mycket mer på mej själv än pjäsen (som alltså fortsatte som vanligt efter min insats).
Efteråt, när jag stod utanför teatern med mina vänner och summerade intrycken, kom två olika sällskap fram till mej och frågade om jag varit införstådd med min roll i förväg. När dom fick veta att så inte var fallet, överöste dom mej med komplimanger för min insats. Jag kände att jag hade svårt att stå kvar med båda fötterna på jorden. Vem vet? Kanske tar den här bloggen en helt ny vändning snart. Kanske kommer den behöva byta namn till teaterdiva.blogg.se eller nåt i den stilen...
Igår: öldag! Vid lunchtid mötte jag upp med min goda vän Henrik (som åkt hit ända från Piteå) och hans gbg-crew. Vi satte oss på den eminenta Kungstorgskrogen, åt pannbiff med lök, tog en öl, fick smak för ölen, gick till 7:ans ölhall och blev sen sittande där och drack ännu mer öl, ända tills det var dags att se på fotboll. Och jag inser idag att mina intryck av matchen nog var rätt dimmiga, ärigt talat...
Men imorn är det ny vecka - då försöker vi igen. Gymmet, här kommer jag!
4-2
Det gick ju bra igår. Spelövertaget omvandlades i mål - hela fyra stycken. Och domare Daniel Stålhammar var alldeles utmärkt. Kanske ni tycker att jag var lite väl hård i min domarsågning i förra inlägget; jag känner att jag måste förtydliga mej lite: jag har förstås inte svårt för domare bara för att dom råkar göra misstag ibland (det gör vi alla i våra jobb) men den illa dolda njutning av att utöva sin maktfullkomlighet som vissa av dom visar upp provocerar mej till bristningsgränsen.
När en domare vill spela huvudrollen i matchen han dömer är det ju nåt som är jävligt fel. Det senaste exemplet är Magnus Ahlsén som dömde Öis match mot Häcken i förra omgången. Det var så uppenbart hur nöjd han var över att hitta två gula kort på Allbäck och på så sätt visa att han minsann vågade skicka även gamla landslagsspelare av plan. (Och dessförrinnan hade han redan hunnit frilägesutvisa David Leinar efter en 50/50-situation, och när Åge Hareide (Öis genialiska tränare) ifrågasatte detta så blev han omedelbart uppskickad på läktaren - det är ju ett fullständigt rättslöst system; tänk om mina elever inte skulle ha rätt att säga emot mej utan att bli utkastade ur salen.)
Till saken hör också att Öis i matchen innan (mot Trelleborg) fick Alvaro Santos utvisad efter två jävligt hårt dömda varningar, som jag skulle kunna lägga ut texten om ännu mycket mer... Men skit i det nu. Nu blev det ju vinst igår och kvalplatsen är vår (i alla fall tills 16.45 idag). Och när jag skrev att dåliga (läs: maktmissbrukande) domare (som Magnus Ahlsén) förtjänar stryk så menade jag förstås inte käftsmällar och sånt. Men lite förnedrade, svidande smisk på stjärten skulle sitta fint!
Min förkylning blev förresten inte bättre av att sitta och förfrysa skinkor och fötter på ett regnigt och blåsigt Gamla Ullevi igår. Men jag hoppas att jag inom dom närmaste dagarna ska känna mej träningsredo igen. Vikten ligger förresten sen en tid tillbaka stabilt på mellan 79 och 79,5 (i morse 79,3). Jag har på sistone blandat upp min mat med lite kolhydrater och socker ibland, och tror mej hittat nivån för att vikten ska hållas intakt.
Oktober är kommen!
September har istället varit en månad i kulturens tecken. Förutom ovan nämnda, har jag fått vara med om två till fantastiska musikupplevelser, sinsemellan väldigt olika: Håkan på Liseberg och Dan Berglund på Nefertiti. Den sistnämnde debuterade på 70-talet med "En järnarbetares visor" som måste vara bland det absolut bästa som gjordes under proggåren. Texterna berättar historier, så starka att ögonen tåras. Nu har Dan efter många års tystnad kommit tillbaka med två nya plattor, som verkligen inte skäms för sej. Och på Nef var han kung!
Och på tal om kulturella upplevelser: förra veckan var det bokmässa i stan. Som språklärare fick jag gå dit i tjänsten i hela fyra dagar och lyssna på mängder av intressanta seminarier och föreläsningar. Höjdpunkter: Roy Andersson (vars Vår tids rädsla för allvar just kommit i nytryck och borde läsas av varenda jävla människa), Jan Lööf (Skrotnisses skapare!), Gellert Tamas (som efter sitt mästerverk om Lasermannen och dom mörka Ny Demokrati-åren nu ägnat några år åt att borra fram sanningen om dom apatiska flyktingbarnen; en sanning som gör att man skäms över att vara svensk), Marie Silkeberg (som just översatt danska Inger Christensens mäktiga Det till svenska) och mycket, mycket mer...
Nåväl, träning skulle det handla om. Och nu när oktober är här så är det alltså dags igen. Inomhussäsongen ska ta fart. Mitt gymkort börjar gälla igen efter sommaruppehållet. Problemet är bara att jag sedan några dagar tillbaka är riktigt jävla tokförkyld. Men jag lovar: så fort sjukdomen släpper kommer jag kasta mej över dom där jävulsapparaterna på gymet igen.
PS. Bara några timmar nu till Öis nästa chans att ta sej upp på kvalplatsen. Håll tummarna för att dagens domare inte fortsätter den mobbningskampanj mot mitt rödblå sällskap som verkar råda inom domarkåren för tillfället. Till och med den gamla gaisaren Ulf Stenberg ondgör sej över den allsvenska domarnivån i dagens GP och jag kan bara hålla med. Slutar dom inte vifta med röda kort snart så kommer dom fan göra en vanligtvis lugn och sansad person som undertecknad till en första klassens huligan. Stryk skulle dom ha! Faktiskt.
JAAAAAAA!!!!!!!!!!!
Och fy fan vad välförtjänt det var idag! Vilken underbar kämpainsats! Och nu är det bara två ynka poäng upp till kvalplatsen. Och hela åtta matcher återstår. Och det bästa av allt: käften är nu igentäppt på att alla jävla idioter som sagt "det är kört", "det går inte" och framförallt "dom är helt enkelt för dåliga". Folk som kastar ur sej så grova förenklingar av verkligheten borde aldrig få komma i närheten av en fotbollsplan. Och att dom får kalla sej experter i teve på bästa sändningstid är skandal. Alldeles oavsett hur det här nu slutar har Öis förstås redan bevisat att dom är bra nog att ha en god chans att hänga kvar i årets allsvenska. Så gott åt dej, Pär jävla Zetterberg! Du hade fel.
Mellanmånad
Imorn ska jag träffa min vasaloppskompanjon Martin och hans Maria. Vi ska ut och vänja deras lille Anton - som ännu inte fyllt en månad - vid svampskogens ljuvliga dofter. Det ska göra honom till ett harmoniskt barn. Men naturligtvis kommer även jag och Martin ta tillfället i akt och diskutera höstens gemensamma träningsupplägg.
Limpa
Och även om det inte blivit mer löpning har väl i alla fall promenaderna till och från skogen bidragit till lite fettförbränning. Efter några dagar över 80 i början av veckan har jag nu stabiliserat mej strax därunder. 79,6 i morse.
Och fotboll! Vilken sport! Jag har avnjutit tre matcher i helgen och fått se inte mindre än fem slutminutersmål. Ekenbergs 2-1 för Mjällby i 93:e, Zlatans i 94:e, Vinicius 1-1 i 88:e för Häcken mot AIK i cupsemin och sen Nils-Eric Johanssons 2-2-kvittering i 119:e och två minuter senare, på tilläggstid i förlängningen, Markus Jonssons 3-2.
Som öisare har jag otroligt många gånger dom senaste åren förbannat det faktum att anspänningen hos fotbollsspelare när slutsignaler närmar sej så ofta leder till sena mål. Men samtidigt är det ju just det som gör att man inte kan annat än älska den här sporten; skiljer det inte tre mål när klockan står på 90 kan man aldrig veta hur det ska sluta...
Nu ska jag tillbaka till tennisfåtöljen. US open är ju i full gång och Eurosport har den goda smaken att sända i båda sina kanaler. Om inte matcherna i "vanliga" Eurosport är alldeles fantastiska väljer jag alltid Eurosport 2 för dom underbara brittiska kommentatorernas skull. Jag vet inte hur många timmar jag spenderade tillsammans med Simon Reed, Frew McMillan, David Mercer och Bob Hewitt under mina tonår innan Eurosport Nordic uppfanns och tråkiga svenska kommentatorer förstörde en stor del av upplevelsen. Så det är verkligen härlig nostalgi att få återuppleva äkta brittisk tennispoesi. Bara som exempel: när Novak Djokovic försöker sej på en stoppboll ur ett väldigt svårt läge vid setboll mot sej och missar helt: "what an extraordinary piece of decision making from Djokovic there!" (Med detta sagt måste jag dock tillägga att både Maria Strandlund och Birger Folke är mycket bra i svenska Eurosport - Rolf Norberg däremot får mej att vilja kasta ut teven genom fönstret.)
Dagens söndagmiddag: blomkålsmos och köttfärslimpa, med kantareller som legat och gottat till sej i rikligt med grädde vid sidan om limpan. Mat blir inte godare!
Bortblåst
Jag blir så förbannad. All form jag tränade upp inför Midnattsloppet är nu som bortblåst. Jag har just varit ute på ett försök att springa en ny milsträcka som jag mätte upp på Eniro. Tanken var att hålla 5-minuterstempo. Det gick inte alls. 2,5 km passerade jag på 12,42, sen drog jag på lite mer och lyckades passera 5 km på 24,50. Efter det inträffade dubbla olyckor: dels sprang jag in på fel gata så tidtagningen blev meningslös; dels tappade jag all energi i benen.
Det var fruktansvärt irriterande för egentligen kände jag mej inte särskilt trött - jag var väldigt långt ifrån det där stadiet när man bara ramlar ihop av utmattning. Men benen: efter ungefär 27 minuters löpning var det som om nån sprutat in några kilo betong i dom. Och sen började ryggen och höfterna göra ont. Och sen var det bara helt kört att hålla uppe ett vettigt tempo i löpningen. Jag joggade sakta vidare tills klockan passerade 40 minuter, sen gick jag i en kvart, innan jag satsade allt på en spurt i sisådär 7, 8 minuter. Sen var jag hemma igen. Och nu sitter jag här och surar.
Kullaviks hamnlopp nästa helg blir det inget med. Däremot är jag sugen på att vara med i ett välgörenhetslopp (anmälningsavgiften går till sjuka barn) som pågår i Slottskogen nu. Alla som deltar får under 9 dagars tid (sista dag är nästa onsdag) springa en bana på 1250 meter hur många varv man vill. Tidtagningschip ingår och banan lär ju vara ordentligt uppmätt, så åtta snabba varv där skulle ju kunna bli min nästa chans att nå en miltid på under 48. Men just nu känns det jävligt avlägset. Fan. Och min rektor ringde tidigare ikväll och kom nu med ytterligare ett nytt förvirrad, felräknat förslag på vilka kursgrupper jag ska ha. Och snart har terminen varat i två veckor...
