mathjul

Får väl börja med att be om ursäkt. Det var längesen nu, kära läsare, som ni fick veta hur mitt liv fortlöper. Förklaringar finns dock till detta oanständigt långa uppehåll i skrivandet. Det har varit bråda (och i viss mån även onyttiga) dagar. Låt oss ta det från början:

I onsdags var jag på releaseparty för fantastiska UKON:s (Ulf Karl Olov Nilsson) nya diktsamling "Barndomstolen". Han läste hela sin bok och vi som lyssnade skrattade och njöt och unnade oss vin. En mycket bra kväll alltså. I torsdags däremot var det dags för ett ny omgång av min hopplösa hobby som består i att oförtrutet följa Örgryte idrottssällskaps fotbollslags öden. Dom började bra och var det klart bättre laget mot AIK första halvtimmen. Sen halkade Dennis Jonsson och tappade bollen till Ivan Obolo som sköt ett ganska mediokert skott från sisådär 30 meter mot Öis mål, där Nathan Coe, istället för att ta bollen, halkade även han. (Jag måste säga att jag tycker det är lite märkligt att dom väljer att alltid vattna planen precis innan avspark för att sedan sprattla omkring som Bambi på den, men vad vet jag...) Fler mål blev det inte i matchen. Inte ens ett stolpskott lyckades Öis åstadkomma den här gången.

I fredags kom två av mina kommantatorer till stan: L och J. Vi mötte upp med J:s bror och satte oss att äta mitt på Avenyn. Jag var jätteduktig och beställde in en Ceasarsallad men blev kanske lite väl stolt och belönade mej själv med att inte låta bli att äta upp brödkrutongerna. Sen blev det lördag och en av vårens höjdpunkter stod för dörren: Min stränga coach E fick för en dag vackert finna sej i att inta en för honom onaturligt undergiven roll. Det var dags för svensexa!

Men jag måste erkänna att han skötte sej väl: han fann sej genast i sin lydande roll och visade med all önskvärd tydlighet hur man övervinner dom hinder ens coach(er) sätter upp. Mycket hände förstås under dagen men framförallt är det simhoppet (med instruktör på Valhallabadet) jag kommer ta med mej som en liten film i bakhuvudet och plocka fram när det börjar kännas motigt i Mångsbodarna. För E hade det onekligen motigt till en början där i bassängen. När det började gå upp för honom vad utmaningen gick ut på tittade han först skräckslaget upp mot dom lekande barnen på trampolinerna innan han med flackande blick kisade vidare upp mot dom höga hopptornen. Efter några grundövningar från bassängkanten satte han sej - till synes gråtfärdig - på en bänk och gnydde med låg röst fram att han hade så ont, så ont i näsan. Det var nästan så jag tyckte synd om honom, men jag fick påminna mej om att resterande 364 dagar av året är det han som bestämmer. Det här var inte mer än rätt.

Men: det hela slutade med "sittande" dyk från 5 meter och hopp från 10 meter och det är bara att konstatera att han verkligen lyckades med att statuera exempel på hur man övervinner svårigheter och uppnår sina coachers mål. Imponerande! Frågan är dock om den salongsberusning E sa sej vara hjälpt av hjälper lika bra under ett vasalopp... 

Slutligen kan jag konstatera att trots helgens övningar (som inneburit en hel del alkohol och alldeles för kolhydratrik mat) så håller jag mej fortfarande stabilt under 88 kilo. 87, 5 hamnade vågen på i morse. Och efter att jag för några timmar sen tog en sista avskedsöl med J, har jag genast återgått till min diet. Dagens middag bestod av lax och knaperstekt bacon på en bädd av avokado och sparris, och en liten kick röd pesto (mycket bättre än grön). Imorgon räknar jag dessutom med att vara återhämtad nog för att kunna träna. Och det är nog bäst att jag tränar ordentligt för redan på onsdag kommer min gode vän M från Stockholm hit och stannar veckan ut. Hur det kommer att påverka min diet och vikt orkar jag inte tänka på riktigt än...