En vecka = en minut (snabbare)
Nu har ju kvällens landskamp redan hunnit börja, och tv-fåtöljen lockar. Men låt mej bara kort meddela kvällens löptider först. Idag gick det exakt en minut snabbare än förra tisdagen att springa sju kilometer:
4,47 - 4,47 - 4,48 - 4,58 - 5,01 - 4,52 - 4,29 = 33,41
När jag, med en kilometer kvar, insåg att jag hade en god chans att klara mej under 34 släppte jag alla hämningar och satsade allt. Det var förstås grymt jobbigt. Men det gick ju.
Galärslav
Jag hade egentligen ställt in mej på att springa tre gånger i veckan från och med i tisdags. Att veckans andra pass kom först idag är alltså inte bra. Men jag får skylla på att jag i torsdags (då det hade varit naturligt att avverka en runda) var upptagen i UEFA:s tjänst. I tre timmar satt jag och ett gäng andra människor (som liksom jag blivit infångade runt Gamla Ullevi) i ett mötesrum på ett hotell i Göteborg och snackade fotboll och fick komma med åsikter om massa slogans och loggor till kommande EM. Ett presentkort på 1000 spänn fick jag för besväret. Känns som det var värt en missad löprunda.
Men nu har jag varit ute på sju nya tunga, tunga kilometer. Benen svarade inte för fem öre, och efter att jag försökt mej på en liten tempoökning när jag märkte att jag glidit över på fel sida 5-minutersstrecket redan efter 2 km, så blev det bara ännu värre. Jag slet som en piskad galärslav, men missade ändå anständighetsgränsen på 35 minuter med två sekunder. Tiderna:
4,58 - 5,01 - 4,55 - 5,00 - 5,07 - 5,07 - 4,55 = 35,02
Nu ska jag titta på Eurosports repris av nattens US-openmatch mellan Alona Bondarenko och Francesca Schiavone. Schiavone är just nu min solklara favorit av alla tennisspelare. När hon 30 år gammal spelade sitt livs tennis och vann Franska öppna tidigare i år var alla hennes matcher från åttondelsfinalen och framåt fullständigt obetalbara tennisupplevelser.
Inte nog med att den lilla italienskan är en fighter av guds nåde - jag vågar dessutom påstå att hon spelar den vackraste tennis som skådats sen Stefan Edberg la racketen på hyllan. Hon spelar ett rent akrobatiskt spel, med enormt hög svårighetsgrad; halsbrytande nätattacker och en enhandsbackhand värd att dö för. När hon får allt att stämma är det en poetisk upplevelse att se henne!
Men nu har jag varit ute på sju nya tunga, tunga kilometer. Benen svarade inte för fem öre, och efter att jag försökt mej på en liten tempoökning när jag märkte att jag glidit över på fel sida 5-minutersstrecket redan efter 2 km, så blev det bara ännu värre. Jag slet som en piskad galärslav, men missade ändå anständighetsgränsen på 35 minuter med två sekunder. Tiderna:
4,58 - 5,01 - 4,55 - 5,00 - 5,07 - 5,07 - 4,55 = 35,02
Nu ska jag titta på Eurosports repris av nattens US-openmatch mellan Alona Bondarenko och Francesca Schiavone. Schiavone är just nu min solklara favorit av alla tennisspelare. När hon 30 år gammal spelade sitt livs tennis och vann Franska öppna tidigare i år var alla hennes matcher från åttondelsfinalen och framåt fullständigt obetalbara tennisupplevelser.
Inte nog med att den lilla italienskan är en fighter av guds nåde - jag vågar dessutom påstå att hon spelar den vackraste tennis som skådats sen Stefan Edberg la racketen på hyllan. Hon spelar ett rent akrobatiskt spel, med enormt hög svårighetsgrad; halsbrytande nätattacker och en enhandsbackhand värd att dö för. När hon får allt att stämma är det en poetisk upplevelse att se henne!
