Nere på jorden igen
Efter den senaste tidens framgångar fick jag, under dagens löppass, verkligen veta att jag levde igen. Jag hade tänkt springa en mil i lugnt tempo, men kände redan efter två, tre kilometer att det gick jävligt segt - framförallt i uppförsbackarna. Jag är verkligen ingen bra backlöpare; dom stör min rytm, dom satans backarna. Efter passering inför tre varv kvar såg jag att min varvtid var långsammare än 5,30. Då blev jag förbannad och klev av. Eftersom den 640 meter långa startsträckan var avsedd för en mil blev alltså resultatet 6880 avverkade meter, på tiderna: 3,20 - 5,03 - 5,12 - 5,12 - 5,17 - 5,25 - 5,31 = 35,01.
Det är väl bara att inse att det är svårt att kombinera heltidsjobb med löpsatsning. Efter förra veckans lugna uppstart har skolan invaderats av elever nu igen. Och fast jag tycker väldigt mycket om dom små liven är det inte utan att jag känner mej färdig för sängen när jag kommer hem. I helgen vill det till att löpningen känns bättre igen för att det ska kännas bra att anmäla mej till dom nya lopp jag skrev om i förra inlägget.
Tack för trevliga kommentarer! Jack Penate har jag hittills missat, men ska genast kolla upp. Och sorry att jag inte ställde upp i helgens racketlon, men jag hade en syster som fyllde år att fira. (Tennisturneringen jag skulle varit med i blev tyvärr inställd pga för få anmälningar) Jag känner dock att jag nog borde ge racketlon en ny chans i höst. Jag är ju 10 kilo lättare nu och rimligen borde det göra mej snäppet konkurrenskraftigare på banorna. Och apropå viktnedgången: jag har vägt 79,8 två morgnar i rad nu, men imorn siktar jag på att ha tappat några hekton till; fortfarande har jag en retfull liten mage kvar - den ska bort innan jag är nöjd.
En sjua på vågen!
Så nu är jag väl uppe strax över 80 imorn igen, men jag känner att jag kan leva med det. Trenden tyder ju helt klart på att jag är på väg åt rätt håll. Och snart blir det mer löpning och nya lopp: jag tänker först och främst anmäla mej till det milslånga Kullaviks hamnlopp som går av stapeln 12 september. Där ska jag under 48. (Hittills har jag dock tagit det lugnt efter helgens urladdning. Igår joggade jag bara lätt i 45 minuter för att inte överanstränga kroppen.)
Sen är jag inne på att ställa upp i 21-kilometersklassen i Göteborgs maraton också. Det går först i oktober så jag har lite mer tid att träna innan dess. Men att springa hela maratonsträckan kan nog bli väl tufft redan i år. Men kanske nästa år. Min styrka som löpare på den gamla goda tonårstiden var ju egentligen aldrig snabbheten utan mer uthålligheten (som barn var jag extremt uthållig) så egentligen borde kanske maraton vara den sträcka som passar mej bäst. Och även om uthålligheten helt rök under åren mellan 20 och 30 borde den ju gå att träna tillbaka tycker jag nog. Den som lever får se.
Men innan nåt maratonlopp kan bli aktuellt kommer ju förstås ett ännu längre uthållighetsprov äga rum: det som hela bloggen egentligen handlar om. Så nej, Johan. Bloggen ska inte byta namn. Vasaloppet ska åkas. Och skidor ska inhandlas. Men: frågan är om jag vågar mej på rullskidor. Jag är ärligt talat lite rädd för att slå ihjäl mej om jag ger mej iväg ut på vägarna med rullskidor på fötterna.
Redovisning av Loppet
Låt mej ta er igenom loppet kilometer för kilometer: (Jag klockade kilometertider själv under loppets gång, men tyvärr går det nog inte att lita på att skyltarna stod helt rätt placerade; vid 5 km hade jag enligt min egen klocka 23,17 men enligt det officiella messet 23,23. Så dom mest extrema tiderna får man nog ta med en nypa salt. Som tur är stämmer i alla fall sluttiderna överens.)
Km 1: 4,10. Jag trängde mej så långt fram som möjligt i min startgrupp. (Eftersom jag anmälde mej rätt tidigt i våras och då inte vågade lita på att min kapacitet skulle räcka till en bättre startgrupp var jag i grupp 3, avsedd för löpare som springer på 50-55 minuter.) Lite sinkad blev jag precis i början men ganska snart hade jag och ett 10-tal löpare till ryckt loss. Ett regn hade just börjat falla och allt kändes fint. Och jag trodde inte mina ögon när jag passerade första km-skylten. Och även om den kanske var lite felplacerad kvarstår faktum: jag öppnade fort, lite för fort.
Km 2: 4,48 (8,58) Kände att jag borde lugna ner mej lite om det nu gick så fort som 4,10. Så det gjorde jag. Trodde dock inte att den här kilometern skulle gå så mycket långsammare (och jag tror tiderna ljuger lite). Tyvärr slutade det regna.
Km 3: 4,47 (13,45) Samma tempo en kilometer till. Så här långt kändes det väldigt fint och jag insåg att jag kunde ha en bra tid på gång.
Km 4: 5,07 (18,52) Trängsel! Här började jag komma ikapp massor av löpare som startat i gruppen före mej - idioter som inte höll tempot dom anmält att dom skulle klara av. Vid några ställen tappade jag mycket fart när jag helt enkelt inte kom förbi. Ryckig löpning. Onödigt långsam kilometer. Störande.
Km 5: 4,24 (23,17) Dom värsta sengångarna i startgrupp 2 hade nu passerats och jag kunde trycka på igen. Kanske gick det lite väl fort här i ivern att öka farten efter katastrofkilometern innan.
Km 6: 5,12 (28,29) Här kom tröttheten som en hånfull örfil; det kändes som nån ond trötthetsgud skrattade åt mej: haha, där fick du för att du sprang för snabbt förra kilometern. Jag fick verkligen slita för att hålla hyfsad fart uppe. Det började kännas som att det var långt kvar.
Km 7: 4,58 (33,27) Man blir ju inte direkt mindre sliten i den här fasen av ett lopp, men jag lyckades ändå höja farten något - började känna att det ändå inte var så fruktansvärt långt kvar nu och att jag hade en helt ok tid på gång.
Km 8: 5,14 (38,41) Loppets långsammaste kilometer. Två förklaringar: 1. Jag var tvungen att stanna till lite för att få tag i en mugg vatten som jag kastade över mej. 2. Loppets enda riktigt tuffa uppförsbacke finns på den här kilometern. Det gick ruggigt tungt, inte bara i den utan även en bra stund efter den.
Km 9: 4,47 (43,28) Jag var vansinnigt trött nu, men försökte mej ändå på en liten tempoökning. Nära nu ju. Längs med hela Vasagatan tänkte jag att den omöjligt kan vara så lång till vardags som den var nu.
Km 10: 4,49 (48,17) Jag laddade ju upp med att kolla på herrarnas maratonlopp idag, och såg då hur silvermedaljören Emmanuel Mutai kräktes ymnigt med några hundra meter kvar till mål. Under dagen hade jag sen skojat med några kompisar om att jag säkert skulle göra likadant (fast helst vänta tills efter målgång). Mot den bakgrunden kändes det helt sjukt när jag - mitt på Avenyn - med sisådär 700 meter kvar till mål kände hur jag inte kunde hålla tillbaka kväljningarna. Jag sprang där, med massa publik på båda sidor, och hulkade 4,5 gånger innan jag till slut fick ur mej lite kräk och kunde öka farten igen. När jag sen äntligen fick svänga ner på Berzeliigatan kunde jag bara "åka med" i nerförsbacken. Och sista biten var det ju bara att försöka spurta så gott jag kunde hela vägen in mot mål.
Allt som allt ger jag mej själv godkänt. Jag klarade ju i alla fall det mål jag satte upp när jag anmälde mej. Nu är frågan vad målet till nästa år ska bli...
Startnummer: 5004
Så är den då här, Dagen då Loppet ska Springas. Och jag får frågor om hur jag laddar. Först och främst tänker jag titta på herrarnas maratonlopp i friidrotts-VM - det borde ju ge rätt inspiration. Till det tänker jag äta ordentligt: en hög blomkål, morötter och bönor och en sås med kyckling, bacon, (visst, Erik!) champinjoner och massa grädde. Jag vågar helt enkelt inte pastaladda; risken att magen ska svälla upp till en stor klump känns alltför överhängande.
Sen ska jag sova en stund i eftermiddag och efter det lär det blir seeega timmar fram till start: mer friidrott på tv, nån form av mat (bananer kanske?) och en promenad. Sen jävlar!
Vill ni beställa min tid till era mobiler, ska ni skicka ett sms till 72700 med texten MLG 5004. Ni får dels en mellantid vid 5 km, sen sluttiden. Och som jag hoppas att ni inte ska behöva bli besvikna.
Sista löpstegen innan Loppet
(Vi gjorde sjukamp med olika lekar och spel. En av grenarna gick ut på att bygga en lådbil och forsla den så fort som möjligt i 50 meter. Jag höll mej jävligt passiv i själva byggmomentet men sen sprang jag och Vaktmästar-Jonas som skjutna ur en kanon medan Svets-Christer satt i (eller snarare på) bilen och styrde. Vi vann! Och lite löpning blev det alltså redan i förmiddags.)
Jag nöjde mej nu med att försiktigt jogga fram till 1040-slingan och sen springa runt ett varv på 4,57. Jag tyckte själv att jag tog det väldigt lugnt, fast det alltså ändå gick hyfsat fort. Sen kunde jag faktiskt inte hålla mej från att testa ett 800-meterslopp på löparbanan kring Mossens IP. Jag tävlade i just 800 meter ganska mycket i min ungdom (upp till jag var typ 16) och har tänkt ett tag nu att det skulle vara kul att se vilken tid jag skulle klara nuförtiden. Och eftersom Johan ju sagt att det var ok att lägga in lite kortare ruscher idag tänkte jag att nu var det dags.
Tyvärr minns jag inte exakt vilken tid jag hade som bäst när det begav sej men jag vet att jag brukade ligga runt 2,20 och var nog nere i trakterna kring 2,15 när det gick som fortast. Resultatet idag: 1,21,12 - 1,21,96 = 2,43,08. Inte vidare fort, alltså, men jag hade som sagt långt ifrån min bästa dag idag, och tog inte heller ut mej max. Ska nog testa nästa vecka igen. Då ska jag spy efteråt.
Bra genrep
Jag hade fått tydliga anvisningar av Johan (som kanske kan sägas fungera som min assisterande coach med särskilt ansvar för löpträning) inför dagens löppass: 8 km skulle avverkas på en tid mellan 35 och 39 minuter. Det känns därför bra att kunna redovisa att jag gjorde precis det. Jag mätte upp en startsträcka på 720 meter så att det skulle passa med 1040-varven på min slinga. Och tiderna blev:
3,36 - 4,48 - 4,47 - 4,48 - 4,52 - 5,03 - 5,00 - 4,28 = 37,22
När jag tittade på klockan efter första varvet blev jag rätt förvånad över att det gick såpass fort, men farten kändes ok så jag höll den i två varv till innan jag kände att jag var tvungen att lugna mej lite för att inte riskera att gå in i väggen. Men sen hade jag ändå krafter kvar för att öka tempot på spurtvarvet. Så just nu känns det rätt bra inför lördag, måste jag säga, även om det inte är utan att jag börjar bli lite nervös.
Vad gäller resten av veckan är Johans instruktioner glasklara: 4 km i mycket lugnt tempo på torsdag, med inslag av några kortare ruscher. Men om jag känner minsta lilla av ryggen ska jag skita i det och bara vila mej i form. Det är nära nu. Snart får ni börja hålla era tummar.
Sommaren är lång (men slut)
Jaha. Så blev det söndag. Och här sitter jag nu på sommarlovets sista dag (jag ägnade just närmare en timme åt att leta upp nycklarna till jobbet) och försöker samla mej efter helgens urladdning. Bland många höjdpunkter kommer här dom allra största (i kronologisk ordning):
- När Titiyo plötsligt dyker upp i en grym duett (som inte släppts än) med Theodor Jensen under hans klubbspelning på Kajskjul 8 på festivalens tjuvstartsdag i torsdags.
- När Robyn tar upp Lykke Li på scenen och dom, iklädda svarta burkor, sjunger Queens I want to break free. Gåshuden var helt sjuk.
- Röyksopp.
- Echo & the Bunnymen.
- När London-DJ:en Erol Alkan - efter en natt av hypnosframkallande technomusik med inmixade snuttar av massa grymma låtar - helt plötsligt spelar hela Stone Roses' I am the resurrection. Det är, i mitt tycke, en av dom absolut bästa låtar som någonsin gjorts och jag har vid nåt tillfälle läst om en klubb i just London där den avslutar varje(!) kväll och avundsjukt tänkt att själv lär jag aldrig få uppleva den på ett dansgolv. Och så får jag det på Världskulturmusset i Göteborg. Jag var i fullkomlig extas!
- När Love Antell i Florence Valentin piskar upp stämningen så det känns i hela kroppen, dels genom att våga vara så politiskt agiterande, dels genom att bjuda på alldeles fantastisk partymusik.
- När Basement Jaxx för ett ögonblick drar ner på tempot och bjuder på några allsångsframkallande takter av Over the rainbow och sen när hela jävla Slottskogen exploderar till Where's your head at.
- Teddybears.
Musik och fest är alltså nyckelorden för att beskriva den här veckan (Detektivbyrån, Markus Krunegård och Räfven som spelade under Kulturkalaset tidigare under veckan var också stora upplevelser) och träningen har förstås blivit sorgligt lidande. Men glädjande är att vikten verkligen inte har mått dåligt av all dansant urladdning. Trots massor av öl och burgare låg jag på 81,7 i morse och har alltså gått ner i vikt under festivalen.
Frågan är nu hur jag ska lägga upp sista veckan innan Loppet. Hur mycket ska jag våga springa? Jag får ju inte riskera att köra slut på kroppen innan det är dags...
Kalas i stan
Vad gäller Alelyckan Open så är svaret att jag då är upptagen med att spela Hamton Cup som är en ren tennisturnering och således befriad från förhatliga moment med bollar som inte är bollar (läs: badminton).
Vad gäller Midnattsloppsträningen så gjorde jag en tabbe igår: jag hade Eniro-mätt en ny sträcka - delvis genom Slottskogen - som skulle vara precis en mil, men när jag närmade mej nämnda område insåg jag att stora delar redan var avspärrade inför helgens festival. Därför fick jag springa vidare på måfå men en runda på ca 50 minuter blev det i alla fall.
Resten av dagen blev fantastisk. Igår var första dagen av årets kulturkalas och hela stan är späckad av roliga grejer. Först gick jag på Konstmuseet där intendent Håkan Wettre höll i en visning av utställningen "Göteborgskonst 60- och 70-tal". Håkan visade sej vara en fantastisk människa som staplade anekdot på anekdot om hur det kunde gå till på den gamla goda tiden. Till exempel hade en av hans konstnärsvänner under en vernissage - när alla stod och lyssnade uppmärksamt på nån som talade - smugit runt på golvet och knutit ihop folks skosnören med varandra så att alla ramlade när dom skulle gå därifrån. På den tiden, berättade Wettre, kallade man sånt för ett roligt "upptåg" och skulle aldrig komma på tanken att upphöja det till ett konstverk - idag, däremot, skulle man kalla det för "performance"... (det sista ordet uttalat med en stor portion sarkasm i rösten)
På kvällen mötte jag upp med Ola och hans crew och såg först fantastiska Balkanbandet Agrin och sen den makalösa filmen Delikatessen på utomhusbio vid Kronhusbodarna. Så Göteborg är stället att vara på den här veckan, men: träningen, hur ska jag hinna med den när det händer så mycket roligt i stan... Igår begränsade jag mej i alla fall till två öl och vikten låg i morse på 82,2 (efter att ha varit nere på 81,8 dan innan). Imorrn förmiddag siktar jag på nästa löppass; det lär tyvärr blir det sista den här veckan.
Kraftlös löpning
I förmiddags påbörjade jag ett nytt långlöpningspass; jag gick (omedvetet) ut rätt mycket hårdare än sist (nästan en minut snabbare redan vid 2,6 km). När jag fortsatte att hålla det tempot, i väntan på att komma ut på Älvborgsbron och blåsas full av krafter, blev det istället motsatt effekt däruppe: luften stod helt still, solen sprängde igenom molntäcket och den kvava åskvärmen gjorde det jobbigt att andas. Där benen förra veckan fylldes med spring, fylldes dom nu med bly. Och ganska kort efter passeringen vid 7,6 - då jag kommit ut till vattenkanten och kände att inte heller det hjälpte - gav jag fan i det och hoppade på bussen hem.
Dagens tider: 12,42 (2,6) - 24,59 (5,0) - 39,21 (7,6)
Långlöpning igen
Såhär gick det: 13,34 (2,6 km) - 26,43 (5,0) - 42,17 (7,6) - 55.06 (9,9) - 1,07,20 (12,1) - 1,19,14 (14,2) - 1,27,34 (16,0)
Jag öppnade väldigt lugnt idag igen, men när jag väl kom ut på Älvsborgsbron och kände hur den regniga havsluften piskade mej full av krafter vågade jag trampa på lite fortare och sen kändes det ärligt talat bara bättre och bättre ju längre jag sprang. Att få springa precis vid vattnet längs med hela Älvstranden på Hisingssidan känns som en ynnest jämfört med slingan i den lilla, jävla skogen där jag bor. Där, vid vattenkanten, hittade jag en behaglig rytm i löpningen som jag utan problem kunde hålla hela vägen i mål. Känns bra det här. Enda problemet är möjligen att Midnattsloppet börjar kännas väl kort.
Faaan!
Långlöpning
Jag kände verkligen inte för att ge mej ut i den där förhatliga slingan idag igen. Så jag beslöt mej för att ränna iväg på ett riktigt långpass istället - för att i lugn och ro kunna springa i behagligt tempo, men ändå känna att jag gjort ett gott dagsverke. Jag sprang göteborgsvarvsvägen över Älvsborgsbron, längs med kajkanten på Hisingssidan, och så över Götaälvbron och hem igen.
Enligt Eniro blir det en sträcka på 15,6 km - jag sprang den på 1,30,13 (med något enstaka rödljusstopp) och, med tanke på att det måste vara nästan 15 år sen jag senast sprang så långt, kändes det faktiskt jävligt bra. Jag fick ett kvitto på att om jag bara håller tillräckligt lågt tempo så orkar jag redan idag springa en och en halv mil utan att bli alltför trött. Och ni behöver väl inte fundera särskilt länge för att lista ut vad insikten om det kvittot ledde till för tankar hos mej...
...så nu har jag gjort det: anmält mej till Göteborgsvarvet 2010. Nu är frågan bara hur hårt jag ska våga spänna bågen vad gäller tidsmässigt mål? Den frågan, kära läsare, lämnar jag till er...
Väggen
Ibland finns inga gränser för hur mycket jag älskar Svt. Just nu, till exempel, visar dom SM i modellflyg. Äldsta deltagare är Birgit och Georg Thörnqvist, 84 respektive 87 år gamla. Fast egentligen var det förstås inte för modellflyget jag satte mej vid teven såhär en halvsolig sommarsöndag - det var för att få se sm-finalen i herrdubbel i squash. Jag, som tycker det kan vara svårt nog att spela singelsquash utan att krocka med varandra, har länge haft svårt att visualisera hur det kan se ut när fyra spelare trängs i ett sånt där litet rum. Men nu har jag sett det. Tack Svt för det.
Efter några dagar på Aspö, där släktkalas och fikor (med sanslöst mycket kakor, bullar och bakelser) avlöst varandra, var jag på allvar rädd för att vikten skulle gått helt åt helvete. Men 83,6 i morse får under omständigheterna vara godkänt. Och jag har faktiskt spelat två tennismatcher och sprungit två pass där nere, så lite har jag i alla fall hållit igång mellan frosserierna. Att springa ön runt innebär enligt Eniro-mätning en sträcka på 7,2 kilometer och mina tider var 36,18 och 36,02. Inte jättefort alltså, men ändå helt OK tycker jag.
Idag var jag dock ute i hemmaspåret och svettades igen. Jag satte upp ett högt tempo från början; ville se hur länge jag skulle palla. Jag måste ju börja hitta rätt inför valet av öppningsfart i Midnattsloppet - hur fort ska jag våga öppna utan att riskera att gå in i väggen? Tyvärr höll dagens tempo inte hela vägen. På femte varvet dog krafterna helt efter den lilla backen i början och jag beslöt mej för att kliva av. Resultaten blev en avverkad sträcka på 5840 meter på tiderna: 3,15 - 4,52 - 4,54 - 4,56 - 4,53 - 5,10 = 28,01.
Problemet nu är att jag inte riktigt vet jag hur jag ska lägga upp nästa pass. Ska jag gå ut i samma tempo och hoppas att det håller bättre, eller ska jag ta det lite lugnare. Vad säger ni, kära läsare?
Till sist dagens tips: Birgittabakelsen på Conditori Cecilia på Stortorget i Laholm. På väg hem från Karlskrona (i bil med hela familjen) stannande vi till och fikade och den där bakelsen kan mycket väl vara det godaste bakverk jag någonsin ätit. (Och jag har ätit många!)
