Sin gilla gång...
I söndags gick det rätt bra. Jag och servicemannen åkte ut till Skatås och sprang den, för löpare i Göteborg med omnejd, så klassiska åttan. Vi gick ut föredömligt lugnt (vilket jag annars brukar ha svårt för) och med tre kilometer kvar kände jag att det var dags för en tempoökning - då satte jag in stöten och hängde av Martin. Dom sista kilometerpasseringarna gick på 4,48 - 4,43 - 4,53, vilket medförde en (förvisso blygsam) sluttid på 40,48.
I torsdags förra veckan och idag gick det dåligt. Min avsikt båda gångerna har varit att springa en mil, men - delvis på grund av för snabb utgångsfart - har jag tvingats ge upp efter en halvtimme. Nytt försök väntar på torsdag.
Under 50!
Naturligtvis blev jag sporrad av den informationen, och eftersom jag dessutom kände mej hyfsat lätt i steget så bestämde jag mej för att försöka hålla utgångsfarten så länge som möjligt. I tre varv höll det, men även om jag sen tvingades till en temposänking lyckades jag ändå klara mej hela vägen i mål utan att klappa igenom totalt. Tiderna:
6,27 - 6,23 (12,50) - 6,28 (19,17) - 6,44 (26,01) - 6,59 (33,00) - 7,00 (40,00) - 6,49 (46,49) - 2,10 = 48,59
PS. Göteborgsvarvet går av stapeln 22 maj. Och ju fler supportrar jag har efter banan, desto bättre...
På väg mot formen igen
Så har det gått ett tag igen, sen jag sist skrev nåt här. Dels beror det väl på att jag fortfarande inte riktigt bestämt mej för vilket fokus den här bloggen ska ha framöver; och dels har det att göra med att träningen gått så dåligt. Varje löpförsök har slutat i obehagliga ljumsksmärtor, som gjort att jag inte förmått springa längre än max en halvtimme. Men så idag kom äntligen ett steg i rätt riktning: jag fullföljde en hel mil, och med fyra sekunder slog jag dessutom mitt tidigare pers på den nya milsträckning som jag bloggade om första gången den 23 januari.
Denna mil består av 7 varv à 1350 meter och sen en avslutande 550 meter lång spurtsträcka. Och dagens tider blev:
6,43 - 6,58 (13,41) - 7,01 (20,42) - 7,08 (27,50) - 7,13 (35,03) - 7,08 (42,11) - 6,44 (48,55) - 2,08 = 51,03
För att vara så långt från toppform som jag ju i dagsläget är, så kändes det riktigt bra. Förvisso började ljumskarna återigen göra sej påminda när jag närmade mej en halvtimmes löpning och jag blev då också lite rädd för om jag skulle orka hela vägen - detta ledde till en temposänking som förstörde möjligheterna till en riktigt bra tid. Men smärtan höll sej sen faktiskt hyfsat i schack, och på slutet orkade jag spurta på rätt bra: trots att jag, inför sista 550, låg sex sekunder efter mitt pers från januari, lyckades jag alltså till slut slå mej själv.
Så nu är jag igång på allvar igen. Nästa steg blir att bli stabil på tider strax under 50 minuter på den här milen. Sen gäller det att börja öka distansen, med bibehållet tempo. Det självklara målet i Göteborgsvarvet är ju att hålla 5 min/km och således klara 1,45.
Mot varvet
Tack, kära läsare, för alla tips om bloggens fortlevnad. Det verkar som att de flesta av er tycker att jag ska fortsätta skriva, och då får det bli så. I väntan på nya större mål att blogga mot, har jag ju ett Göteborgsvarv som ska springas den 22 maj, så tills vidare kommer ni (förstås med inslag av annat smått och gott ur mitt liv) få följa min träning inför detta lopp - en träning som började riktigt dåligt:
Jag unnade mej en veckas ledigt efter Vasaloppet; det kändes som min kropp behövde den återhämtningen. Men igår gav mej ut. Tanken var att stillsamt jogga en mil. Det gick åt skogen. Efter en minuts löpning höll jag på att halka omkull (otäcka isfläckar ligger fortfarande och lurar på alltför många vägar i den här stan) och jag kände med en gång hur min positiva känsla över att komma igång med löpningen igen förbyttes i en stigande irritation över att den jävla våren tar sån tid på sej att hitta hit.
Efter tio minuters löpning kom nästa smäll: högerljumsken (som kom i så dåligt skick efter Vasaloppet) började göra väldigt ont. Och smärtan bara växte och växte. Och bredde dessutom ut sej: den bildade liksom ett snitt som löpte hela vägen från insidan låret (nästan uppe vid den punkt där benen går samman) och ända ut till höftböjarmuskeln. Det var som om nån just hade börjat såga av hela högerbenet. Efter en kvarts löpning gav jag upp.
Så frågan är vad jag ska göra nu? Jag tänkte börja med att vila idag, och försöka imorn igen. Vi får verkligen hoppas att det inte gör lika ont då.
PS. Bloggen behöver att nytt namn! Därför utlyser jag nu en tävling: den som kommer på det namn som jag sedan enhälligt väljer vinner att vid lämpligt tillfälle bli bjuden på ett glas av valfri alkoholhaltig dryck.
Vasaloppet del 3
Mörker! Klockan hade blivit kvart över fem när vi stack iväg från Hökberg och snön fick allt svårare att behålla sin upplysande effekt. Mot slutet av den här sträckan började det faktiskt bli svårt att se spåren. Men mörkret, och det faktum att kilometerskyltarna nu började med en etta, bidrog till en viss fartökning; både jag och servicemannen kände att nu var det inte läge att spara på några som helst krafter - nu ville vi bara komma till Mora så fort som möjligt.
Sista två milen är ganska lättåkta: mestadels platt och emellanåt lätt nerför. Servicemannen påbörjade här en riktig hjälteinsats och drog faktiskt från Hökberg och hela vägen in i mål. Jag bet mej fast bakom, och kände mej som en klassiskt envis och tjurig gammal skidåkare. Vi höll nu högst fart av alla som var kvar i spåret, och det var en rätt skön känsla att hela tiden svischa förbi folk. Dock stannade vi fortfarande till och energikickade vid varje halvmilspassering, vilket ibland ledde till att vi fick köra om samma människor flera gånger - lite knäckande, men kanske ändå ett vinnande koncept i längden.
9. Från Eldris till Mora
Ljumskarna mådde verkligen inte bra nu. Dom gallskrek ut sina protester i varje liten uppförsbacke. Och efter att jag stannat till i Eldris (med 9 kilometer kvar) och stelnat till, hade dom absolut ingen lust att sätta igång och jobba igen. Det tog 200 meter innan jag mjukat upp dom såpass att jag kände att det var möjligt att återgå till normal skidåkning.
Efter Eldris kom elljusen! Och vid varje kilometerpassering jublade vi högt ut den aktulla siffran: 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1... Nu började jag också fundera på hur målgången skulle gå till. Skulle jag försöka spurta förbi? Nej. Jag kom fram till att eftersom servicemannen gjort ett sånt strålande dragjobb sista två milen, så skulle han också - i sportslighetens namn - få gå först över mållinjen.
Nu blev det inte så. Martin hade nämligen tänkt ut att vi - likt bröderna Blomquist 1988 - skulle passera mållinjen samtidigt. Och så blev det. Lokal tid i Mora var 19.25.23 när vi gled över den så klassiska mållinjen sida vid sida! Känslorna som kom över mej då är svåra att sätta ord på - men översvallande var dom. En kort stund senare insåg jag att jag hade börjat gråta. Och jag kan inte riktigt förklara varför, men kanske kan man säga att det var två olika känslor som slogs med varandra, och som tillsammans framkallade mina tårar: dels den stora, varma upplevelsen av att få vara en liten del av något så mycket större - ett idrottsevenemang med historiska anor utöver det vanliga, som jag dessutom följt i underbara tv-sändningar så länge jag kan minnas; dels den skrikande smärtan i ljumskar och rygg och insikten av att oavsett om jag ramlar ihop och inte kan resa mej igen, så har jag i alla fall klarat att ta mej i mål!
Men trots att vi tog oss i mål precis samtidigt, gick ändå segern till serviceman Martin. Jag hade passerat startlinjen fem sekunder före honom, varför han faktiskt vann vår tvekamp med just den marginalen. Lustigt nog hade detta faktum slagit mej vid nåt tillfälle under loppet, men jag hade då fått det till att det var jag som skulle vinna på det. Tankar man tänker under ett vasalopp är inte alltid glasklara...
När jag 20 meter efter målgången skulle ta av mej tidtagningschippet som jag hade runt fotleden, var det fullständigt omöjligt att böja ryggen så mycket att jag nådde ändå ner dit. Trots två allvarligt menade försök kom jag inte ens nära och fick till slut hjälp av en funktionär. Det där säger väl en del om min fysiska status efter målgång.
Sen bussades vi iväg till en stor idrottshall för dusch och tvagning. Där bussen stannade fick man leta reda på sin säck med ombyteskläder, och sen var det ytterligare 300 meter att gå. Varje steg kändes som det skulle kunna vara det sista, men till slut kom vi i alla fall fram och efter duschen unnade vi oss en stunds massage, som lätt var värd dom 150 kronor den kostade. En gubbe, som var gammal nog att ha kunnat massera smärtande vasaloppsmuskler i ett halvt sekel, tog hand om min rygg och mina skinkor och jag njöt i fulla drag. (Dock var kroppen i precis lika dåligt skick direkt efteråt igen.)
Sen tog vi en taxi tillbaka till stugan, där en härlig pastamåltid väntade. Och en present av coachen: ett presentkort på en fruskostbuffé på ett fint hotell i Göteborg. Stort tack för det! Och tack för att du startade den här bloggen och för allt stöd under året som gått! Och tack också till servicemannen och terapeuten och alla ni andra som i snart ett år nu följt min blogg och min väg mot Mora. Det gick! Jag kom fram! Och det hade inte gått utan er!
Fågan är vad som ska bli av den här bloggen nu. Målet för den är ju avklarat. Jag skulle därför vilja att ni, kära läsare, ger er syn på saken: om bloggen ska leva vidare behöver den ju ett nytt namn, och kanske också ett nytt fokus, ett nytt mål. Vad har ni för tankar? Vad vill ni med mej och min blogg framöver?
PS. Min tid är inte mycket att skryta med och jag höll till och med på att glömma bort att redovisa den. Över en och en halv timme långsammare än vad jag hade hoppats på gick det: 10,36,15.
Vasaloppet del 2
Vid det här laget var glädjen stor, både hos mej och servicemannen, över att vi funnit varandra igen. Vi hjälptes åt att dra och ryggen började stabilisera sej i ett smärtläge som var uthärdbart. Desstom började jag längta efter Evertsbergsbackarna, som enligt rykten skulle innebära flera kilometer av nerförslut. Det började för första gången på rätt länge kännas som att jag faktiskt skulle kunna ta mej hela vägen i mål.
6. Från Evertsberg till Oxberg
Dom berömda Evertsbergsbackarna blev en besvikelse. Jag hade hört att dom var så branta att det skulle kunna vara svårt att hålla sej på benen, men jag tyckte snarare att dom var alldeles för korta och att man inte fick alls så mycket gratis som jag hoppats på.
Dock finns det nog skäl att tro att backarna kan upplevas annorlunda med andra förutsättningar. Glidet i dom tröga spåren var ju långt ifrån bra. Och dessutom var det ännu sämre för mej än för servicemannen, som vann meter på meter så fort det gick nerför. (Delvis kan detta bero på att min rygg omöjliggjorde den hopböjda åkstil som annars är att rekommendera vid utförsåkning - istället tog jag tillfället i akt att i varje backe passa på att luta mej lätt bakåt och sträcka ut ryggen.)
När Evertsbergsbackarna tog slut låg Martin säkert 50 meter före mej i spåret, men det berodde mer på hans överlägsna glid, än att han skulle försökt göra nåt nytt allvarligt menat ryck. Så snart var jag ikapp igen och vid nästa vätske- och energikickspaus (kickar som vi unnade oss ungefär var femte kilometer och som bestod av dels russin och nötter och sånt, dels massa besynnerliga plastförpackningar med geléaktigt innehåll som vi köpt på Vasaloppsmässan) såg jag att min coach messat att han och resten av gänget stod och väntade på oss i Oxberg.
7. Från Oxberg till Hökberg
När vi äntligen kom fram till Oxberg hade vi varit ute i över sju timmar och hade 28 kilometer kvar. Alltså: å ena sidan hade vi åkt skidor väldigt länge och det började bli riktigt, riktigt jobbigt - å andra sidan kändes det nu som att vi inte kunde misslyckas med att ta oss i mål. 28 kilometer kändes i sammanhanget som en futtig sträcka...
Det jag stoppat i mej under loppet så långt var: en banan (som jag fick av nåt företag som stod vid spåret strax innan Smågan), en hel massa släta små bullar (som var det enda i matväg man kunde få vid kontrollerna), flera muggar blåbärssoppa, buljong, sportdryck och vatten samt ovan nämnda energikickar. Två av kickarna innehöll koffein, men jag kände ändå ett skriande behov av riktigt kaffe i Oxberg (vilket jag visste skulle serveras först i Eldris, ca två mil senare). Min coach gjorde då en hjälteinsats och sprang och köpte varsin kopp av det svarta guldet till mej och Martin. Det var gudomligt att få känna smaken av kaffe för första gången på över en halv dag; jag kan inte minnas senast jag var utan denna livsnödvändiga dryck så länge.
Stärkta av kaffet och stödet från våra fans drog vi vidare mot Hökberg. Under den här sträckan tvingas man klättra upp för loppets sista stora stigning, och det började kännas ordentligt i ljumskarna. Varje gång det släppte för mej var det som nån stack en nål rätt in i höger ljumske. Men snart var det bara två ynka mil kvar. Det var bara att bita ihop.
Och där, kära läsare, tycker jag nog att jag skrivit mej fram till ännu en passande klipphängare. Den som väntar på nåt gott väntar på del 3...
Vasaloppet del 1
1. Från stugan i Våmhus till starten i Berga by.
Trafikkaos! Så kan man sammanfatta denna första sträcka, som ju egentligen inte ingår i loppet, men som blev nog så dramatisk ändå. Strax efter halv sex satte vi oss i bilen för att vara i god tid till starten som skulle vara öppen mellan sju och åtta. 6.50 var klockan när vi fastnade i den längsta bilkö jag upplevt i mitt liv. 8.40 kom vi fram, och lugnades av beskedet att starttiden förlängts till 9.15. Flera officiella Vasaloppsbussar satt också fast i köerna, så det rörde sej uppenbarligen om nåt utöver det vanliga.
2. Från Berga by till Smågan.
När jag satte på mej skidorna dök en reporter med filmkamera upp och började ställa frågor. Vill ni se bilder på hur det såg ut då, ska ni gå in på Dalarnas tidningar och leta fram klippet "Öppet spår 2010 - 9 mil på 9 minuter". Ungefär två minuter in i filmen dyker jag upp.
Så gled jag äntligen iväg över startlinjen. Och innan jag visste ordet av befann jag mej mitt i den första backen. Som är nästan 4 km lång! Så långt allt väl, dock. Jag var förberedd på den stigningen, och tillsammans med servicemannen stretade jag på i snöfallet - ett snöfall som nu började avta, men som hade varit ihållande under hela natten vilket bidrog till tröga och sönderfallande spår. (Jag hörde en som åkt 15 vasalopp kommentera föret för dagen som ett av dom allra tyngsta han varit med om.)
Efter ungefär 5 km blev det plötsligt dramatiskt värre. Servicemannen låg precis före mej i spåret, och fick för sej att fiska upp sin vattenflaska och ta sej en klunk. Själv höll jag mej kall, noterade att vi snart skulle komma till en liten nerförsbacke, och tänkte att jag skulle dricka där istället. Men det bar sej inte bättre än att jag tappade flaskan och fick stanna och vända - alltmedan min konkurrent glatt skidade ifrån mej.
Sen började problemen på allvar. Hela nedre partiet av ryggen började göra vansinnigt ont. Jag hade tre olika salvor med mej: tigerbalsam, ormsalva och bizzsalva. (Dom två sistnämnda hade jag köpt dan innan på Vasaloppsmässan, lockad av försäljarens information om att hockeylandslaget använde en blandning av orm och bizz på sina spelare.) Jag hade förstås smort in ryggen med alla tre salvorna redan på morgonen, men pga av trafikkaoset började det ju bli ganska längesen och effekten var nu hela borta.
Så redan innan jag kom till Smågan stannade jag två gånger och smorde in mej och försökte sträcka ut mej så gott jag kunde. Men det gjorde fruktansvärt ont, och när jag hade avklarat dom 11 kilometrarna till första kontrollen kände jag mej ärligt talat ganska uppgiven. Samtidigt visste jag att ryggsmärtorna ibland kan vara som värst i början av fysisk aktivitet för att sedan dämpas efterhand. Så än var jag inte beredd att ge upp. Dock var mitt hopp om att kunna vinna trekampen borta: Niklas hade jag efter mej i spåret, men messen jag fick visade att serviceman Martin låg hela 5,15 före mej vid Småganpasseringen.
3. Från Smågan till Mångsbodarna.
Ryggen blev inte bättre. Jag vet inte hur många gånger smärtan tvingade mej att stanna och böja mej bakåt, trycka fram magen och försöka sträcka bort det onda. Efter varje sån utsträckning kunde jag åka på sin höjd en kilometer till innan jag fick göra om samma procedur igen. Och det kvittade hur mycket salva jag klafsade på. Jag var nu helt säker på att jag skulle bli tvungen att bryta i Mångsbodarna.
Mellan stoppen åkte jag ändå med hyfsad fart, vilket gjorde att jag passerade samma människor gång på gång. Vid ett tillfälle när jag - för jag vet inte vilken gång i ordningen - drog förbi två stockholmare som åkte tillsammans hörde jag hur den ene utbrast: "Men va fan, är det femte gången den galningen kommer nu?". Och hans kompis svarade: "Ja, alltså, det måste ju va bättre att hålla ett lugnt, jämt tempo".
Sista biten in mot Mångsbodarna kändes det som om kilometerskyltarna började komma allt glesare. Men till slut hade jag i alla fall tagit mej förbi 24 såna skyltar och kommit fram till vad jag vid det här laget nästan hade bestämt mej för skulle bli mitt slutmål. Men man vill ju ändå inte gärna ge upp i första taget. Så jag frågade i sjukvårdsstugan om dom hade nåt annat för ryggen än dom tre salvor jag själv hade med mej. Hade svaret blivit nej hade jag brutit - men istället fick jag ett lager voltarensalva på ryggen och bestämde mej för att åtminstone köra vidare en etapp till. Lite stärkt blev jag också när jag upptäckte att jag inte tappat så väldigt mycket mer på servicemannen. 5,57 före mej var han nu.
4. Från Mångsbodarna till Risberg
Efter Mångsbodarna följde några fantastiska kilometrar med loppets första riktiga nerförsbackar. Det var underbart att bara få åka med och kunna tillryggalägga meter på meter helt utan ansträngning. Jag hann till och med tänka nåt i stil med att: "ska det vara så här framöver så kommer det ju gå som en dans".
Jag visste ju att banans högsta punkt var efter den allra första stigningen; men vad jag inte visste var att efter dom härliga Mångsbodarnabackarna kommer man till ett uppförslut som i över en halvmil bara fortstätter och fortsätter, till synes utan slut. Det positiva här var att ryggen faktiskt började göra mindre ont, men det negativa var att jag blev obeskrivligt trött - det gick oändligt långsamt uppför dessa evighetsbackar.
Till slut kom jag i alla fall fram till Risberg. Jag hade då avverkat 35 kilometer och till min stora förvåning tagit in nästan två minuter på servicemannen. 4,04 efter var jag nu. Och precis när jag hällde i mej den första klunken Risbergsbuljong fick jag till min ännu större förvåning plötsligt syn på Martin. Han hade uppenbarligen också blivit rejält trött i backarna upp till denna kontroll, och stod fortfarande där och pustade.
Så var vi alltså tillsammans igen och gav oss gemensamt iväg mot Evertsberg. Och visst är det spännande nu, kära läsare. Men här släpper jag er för idag. I nästa inlägg ska ni naturligtvis få läsa om den sista biten mot Mora. (Kan ni absolut inte hålla er får jag hänvisa till Vasaloppets hemsida, där man kan söka reda på mitt resutat.)
