mathjul

8. Från Hökberg till Eldris

Mörker! Klockan hade blivit kvart över fem när vi stack iväg från Hökberg och snön fick allt svårare att behålla sin upplysande effekt. Mot slutet av den här sträckan började det faktiskt bli svårt att se spåren. Men mörkret, och det faktum att kilometerskyltarna nu började med en etta, bidrog till en viss fartökning; både jag och servicemannen kände att nu var det inte läge att spara på några som helst krafter - nu ville vi bara komma till Mora så fort som möjligt.

Sista två milen är ganska lättåkta: mestadels platt och emellanåt lätt nerför. Servicemannen påbörjade här en riktig hjälteinsats och drog faktiskt från Hökberg och hela vägen in i mål. Jag bet mej fast bakom, och kände mej som en klassiskt envis och tjurig gammal skidåkare. Vi höll nu högst fart av alla som var kvar i spåret, och det var en rätt skön känsla att hela tiden svischa förbi folk. Dock stannade vi fortfarande till och energikickade vid varje halvmilspassering, vilket ibland ledde till att vi fick köra om samma människor flera gånger - lite knäckande, men kanske ändå ett vinnande koncept i längden.

9. Från Eldris till Mora

Ljumskarna mådde verkligen inte bra nu. Dom gallskrek ut sina protester i varje liten uppförsbacke. Och efter att jag stannat till i Eldris (med 9 kilometer kvar) och stelnat till, hade dom absolut ingen lust att sätta igång och jobba igen. Det tog 200 meter innan jag mjukat upp dom såpass att jag kände att det var möjligt att återgå till normal skidåkning. 

Efter Eldris kom elljusen! Och vid varje kilometerpassering jublade vi högt ut den aktulla siffran: 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1... Nu började jag också fundera på hur målgången skulle gå till. Skulle jag försöka spurta förbi? Nej. Jag kom fram till att eftersom servicemannen gjort ett sånt strålande dragjobb sista två milen, så skulle han också - i sportslighetens namn - få gå först över mållinjen.

Nu blev det inte så. Martin hade nämligen tänkt ut att vi - likt bröderna Blomquist 1988 - skulle passera mållinjen samtidigt. Och så blev det. Lokal tid i Mora var 19.25.23 när vi gled över den så klassiska mållinjen sida vid sida! Känslorna som kom över mej då är svåra att sätta ord på - men översvallande var dom. En kort stund senare insåg jag att jag hade börjat gråta. Och jag kan inte riktigt förklara varför, men kanske kan man säga att det var två olika känslor som slogs med varandra, och som tillsammans framkallade mina tårar: dels den stora, varma upplevelsen av att få vara en liten del av något så mycket större - ett idrottsevenemang med historiska anor utöver det vanliga, som jag dessutom följt i underbara tv-sändningar så länge jag kan minnas; dels den skrikande smärtan i ljumskar och rygg och insikten av att oavsett om jag ramlar ihop och inte kan resa mej igen, så har jag i alla fall klarat att ta mej i mål!

Men trots att vi tog oss i mål precis samtidigt, gick ändå segern till serviceman Martin. Jag hade passerat startlinjen fem sekunder före honom, varför han faktiskt vann vår tvekamp med just den marginalen. Lustigt nog hade detta faktum slagit mej vid nåt tillfälle under loppet, men jag hade då fått det till att det var jag som skulle vinna på det. Tankar man tänker under ett vasalopp är inte alltid glasklara...

När jag 20 meter efter målgången skulle ta av mej tidtagningschippet som jag hade runt fotleden, var det fullständigt omöjligt att böja ryggen så mycket att jag nådde ändå ner dit. Trots två allvarligt menade försök kom jag inte ens nära och fick till slut hjälp av en funktionär. Det där säger väl en del om min fysiska status efter målgång.

Sen bussades vi iväg till en stor idrottshall för dusch och tvagning. Där bussen stannade fick man leta reda på sin säck med ombyteskläder, och sen var det ytterligare 300 meter att gå. Varje steg kändes som det skulle kunna vara det sista, men till slut kom vi i alla fall fram och efter duschen unnade vi oss en stunds massage, som lätt var värd dom 150 kronor den kostade. En gubbe, som var gammal nog att ha kunnat massera smärtande vasaloppsmuskler i ett halvt sekel, tog hand om min rygg och mina skinkor och jag njöt i fulla drag. (Dock var kroppen i precis lika dåligt skick direkt efteråt igen.)

Sen tog vi en taxi tillbaka till stugan, där en härlig pastamåltid väntade. Och en present av coachen: ett presentkort på en fruskostbuffé på ett fint hotell i Göteborg. Stort tack för det! Och tack för att du startade den här bloggen och för allt stöd under året som gått! Och tack också till servicemannen och terapeuten och alla ni andra som i snart ett år nu följt min blogg och min väg mot Mora. Det gick! Jag kom fram! Och det hade inte gått utan er!

Fågan är vad som ska bli av den här bloggen nu. Målet för den är ju avklarat. Jag skulle därför vilja att ni, kära läsare, ger er syn på saken: om bloggen ska leva vidare behöver den ju ett nytt namn, och kanske också ett nytt fokus, ett nytt mål. Vad har ni för tankar? Vad vill ni med mej och min blogg framöver? 

PS. Min tid är inte mycket att skryta med och jag höll till och med på att glömma bort att redovisa den. Över en och en halv timme långsammare än vad jag hade hoppats på gick det: 10,36,15.