mathjul

Idag slog jag till med två pass. Vid niotiden i morse gav jag mej ut på 45 minuters joggning som kändes rätt ok. Och nu på eftermiddagen avverkade jag och servicemannen precis en mils skidåkning. Idag hade jag smort in ryggen ordentligt med Aloe Heat Lotion och dessutom lånat min medlöpares vulkanskydd, som jag spände åt ordentligt runt midjan. (Jag har ju i tio års tid aldrig spelat en tennismatch utan tigerbalsam eller liknande i väskan, men märkligt nog har jag inte förrän nu kommit att tänka på möjligheten att använda såna produkter under skidåkningen - ibland undrar jag verkligen vad det egentligen är för fel på mej...)

Med dessa nya ryggförutsättningar kändes det ok i ungefär fem kilometer. Sen började det lik förbannat göra rejält ont, fast nu längre in på ryggen än tidigare; jag hade idiotiskt nog bara smort in mej på den sida som smärtade värst sist, och nu verkade det som att effekten av detta blev att smärtklumpen helt enkelt vandrade iväg till första bästa osmorda område som den kunde hitta. Positivt är dock fortfarande att smärtan släpper (för en stund) så fort jag stannar, böjer mej bakåt och stretchar ut svanken.

Och ännu mer positivt var att jag under dagens sista kilometrar hittade ett sätt att åka som faktiskt lyckades lura smärtan: om jag bara håller kroppen tillräckligt upprätt och liksom trycker fram svankpartiet så mycket som möjligt (så att min kroppshållning - om ni tänker er att jag åker mot vänstermarginalen - påminner mer om det parantestecken som inleder den här parantesen än det som avslutar densamma) så gör det faktiskt inte lika ont.

Med andra ord: det är den framåtlutande positionen min kropp inte klarar av. Nackdelen är att det känns väldigt svårt att få nån fart på skidorna när jag åker så där upprätt. Men det är väl en träningssak. Axel Teichmann har ju visat att det går. För att inte tala om Michael Johnson. (Steget mellan sprintlöpning och långdistansskidåkning kan kanske i och för sig tyckas långt, men i alla fall...)

Idag kände jag att jag behövde ett långpass av något slag. Jag ville dock inte missa varken slalomen eller Tour de ski-avslutningarna så Öjersjö skulle jag inte hinna ut till innan mörkret och eftersom jag knappast är i tillräckligt god löpform för tillfället för att orka springa riktigt långt föll valet på ett gångpass. Jag hade för avsikt att vara ute i minst två timmar.

Motgångarna började torna upp sej redan innan jag kommit hemifrån. Jag hade laddat hem två radioprogram - senaste Spanarna och vinterpratet med Jonas Gardell - att lyssna på under gångmarschen, men när jag lagt över dom i min så kallade i-river och skulle ge mej iväg så visade displayen hånfullt att den var "empty". Jag kände för att skälla ut apparaten och förklara att även om nu dagens överföring inte funkat så hade jag ju för fan redan sedan tidigare massa musik på den, som jag lyssnade på så sent som i fredags och absolut inte tagit bort.

Uppgivet och undergivet (jag känner mej alltid som en slav när jag har med teknik att göra) försökte jag några gånger till, naturligtvis utan bättre resultat. Filerna finns kvar i datorn och på bildskärmen ser det också ut som dom läggs över, men tydligen försvinner dom nånstans på vägen. Det värsta nu är förstås att jag inte kan veta var felet ligger. Det vore ju förskräckligt förargligt att köpa en ny sån där manick för typ 1000 spänn, och inte lyckas lägga in nåt på den heller.

Som tur var gick i alla fall radiofunktionen fortfarande att använda, och trots att jag inte fick lyssna på det jag tänkt mej blev jag faktiskt ackompanjerad av massa god radio ändå. P1 hade en bra kväll, inte minst med klassikern "Språket" och sen ett reportage om norska romer.

Jag hade som sagt tänkt gå i två timmar, och därmed planerat att ta mej över båda stans broar på min väg. Efter en timme och en kvart, när jag som bäst gick och njöt av den vackra strandpromenaden vid Eriksberg, började dock ljumskarna och höftböjarmusklerna kännas av rätt ordentligt. Jag tyckte då att det fick räcka och vandrade iväg till första bästa busshållplats. När jag kom hem mätte jag sträckan så gott jag kunde på Eniro, och eftersom jag vet att ni är många i läsarskaran som älskar statistik så kommer här lite sådan:

9,47 (1,3 km) - 26,38 (3,4 km) - 52,51 (6,7 km) - 1,11,04 (9,1 km) - 1,28,44 (11,1 km)

Uppdrag till coachen: räkna ut kilometertiden! (Det gick inte jättefort idag - en naturlig snabbvandrare som t ex terapeuten skulle förmodligen traska på i nästan samma tempo under en trött bakfyllepromenad - men just därför behöver jag ju få en tid att utgå ifrån, så jag kan raska på ännu mer i fortsättningen...)

PS. Hästmannen! Missade ni den ikväll, och inte har sett den tidigare heller, så skynda er in på Svt dokumentär och kolla - vackrare blir det inte!

Jag hade tänkt ut det så bra. Jag skulle ha sju minuter på mej vid bytet från spårvagn till buss vid Korsvägen. Där skulle jag hinna in på pressbyrån och köpa en klase bananer. På så vis skulle jag hinna såväl värma upp ordentligt som åka två varv på Öjersjös 7,5-kilometersslinga, utan att behöva besväras av hunger. Det sket sej. Spårvagnen var sen och jag hann precis på sekunden till bussen.

När jag kom fram var klockan 11.25 och jag insåg att jag förmodligen skulle få nöja mej med ett varv. (Jag är rätt känslig för att inte få mat i mej med jämna mellanrum: när jag som idag åt frukost mellan 8 och halv 9, så skulle det vara en omöjlighet att vänta tills efter 13 med nästa mål mat - framförallt om det avkrävs mej nån form av fysisk aktivitet.)

Dum som jag är struntade jag då också i uppvärmningen och skidade istället iväg rakt ut i spåret i rätt bra fart. Till en början kändes det fint; strålande sol, massa minusgrader och klart godkända spår. Men redan efter en kvarts åkning började den satans ryggen skrika ut sina protester. Efter att jag stannat och sträckt ut den ett tag höll den ungefär en kvart till innan jag fick stanna ännu en gång. Som tur är funkade i alla fall mina små stretchövningar såpass väl att jag sen, relativt smärtfritt, kunde öka farten något och sista kilometern kändes det faktiskt som jag hittade ett hyfsat flyt i åkningen. Hungermässigt hade det dock inneburit en katastrof att ge sej ut på ett varv till.

På bussen hem träffade jag en sån där överdrivet hurtig skidåkarmänniska som inledde vår konversation med att glatt fråga hur många varv jag hade kört. Jag beklagade mej över ryggen och fick som råd att jag skulle köpa en pilatesboll och lägga mej på den så ofta som möjligt. Vad tror ni, kära läsare? Ska jag investera i en sån? För övrigt har jag bestämt mej för att från och med nu köra igenom terapeutens styrkeövningar varje dag fram tills loppet går av stapeln.

Apropå kommentarsfrågan till förra inlägget kan jag meddela att det verkar gå alldeles utmärkt att lägga in bilder här. Men det enda terapeuten hann med att fånga med kameran i sina försök till actionbild var stavspetsarna och en putande bakdel. Så fort går det alltså när jag är i farten...