Suck
Jag känner mej inte direkt sjuk, men just nu hoppas jag faktiskt att jag har vad toppskidåkarna brukar kalla "nåt skit i kroppen". Jag gjorde nämligen mitt livs kanske allra mest misslyckade löpförsök idag. Jag hade fått för mej att springa hem från jobbet. Jag hade mätt ut en sträcka på lite över en mil och tänkte mej att jag skulle ta det ganska lugnt.
Första problemet uppstod (och jag känner igen det här från förra inlägget) redan innan jag kommit iväg; jag trodde jag hade tänkt på allt, men när jag bytte om insåg jag att jag ju omöjligt kunde få varken min jacka eller mina vinterkängor med mej hem. Så imorn bitti får jag vackert ge mej ut i vinterkylan i sönderslitna sommarskor och en tunn regnjacka...
Iväg kom jag i alla fall och första 500 metrarna kändes det ok. Lokalradion spelade Ebba Forsbergs vackra cover på gamla Cohen-klassikern "Sisters of mercy", och jag hann tänka att det här blir ju bra - sen var det som nåt högre väsen uppenbarade sej, drämde en slägga i min skalle och passade dessutom på att förvandla marken framför mej till trögflytande betong.
Redan efter en kilometer fick jag slita som ett djur för att överhuvudtaget ta mej framåt medelst löpning. 5 kilometer passerades på 28,14 och vid det laget var krafterna totalt slut. Jag föresatte mej då att åtminstone fortsätta fram till 7-kilometerspasseringen vid Stigbergstorget. Men i sista backen upp dit blev jag nästan svimfärdig och då gav jag helt enkelt fan i det.
Det här känns förstås inte alls bra. I och för sej är det ju så att den tid på dygnet då jag alltid är som tröttast, är när jag just har slutat jobbet, så det var väl kanske inte en så smart idé att springa just då. Men va fan. Det här var ju helt sjukt - så sjukt att jag som sagt när en vag förhoppning om att det faktiskt rör sej om en riktig sjukdom.
Till sist tackar jag ödmjukast för alla kommentarer (utan er läsare skulle bloggen vara blott en fånig dagbok). Jag känner dock att jag måste lägga ut texten lite angående insinuationen i Lisas kommentar om att i-pod skulle vara en bra grej. I-pod var den första musikmanicken jag skaffade när jag slutade med CD-freestyle. Jag ägnade oändliga timmar åt att lägga in och bringa ordning i all min musik i i-tunes.
Sen, en vacker dag, hade jag en god vän på besök, som vid det tillfället jobbade på apples kundservice med supportfrågor. Han tyckte att jag skulle ladda hem en ny version av i-tunes, vilket slutade med att han höll på en hel natt med att försöka öppna denna nya version. Sen dess har det varit stört omöjligt att komma åt detta helvetesprogram på min dator. Det händer fortfarande att jag får för mej att försöka, men icke...
Så nån ny i-pod vill jag alltså verkligen inte ha. Och efter att den i-pod jag hade (som tur var tappade jag så småningom bort den) blev obrukbar har jag hunnit avverka två musikmaskiner till, varav en gått sönder och en kommit bort. När jag så, för ungefär ett år sen, införskaffade i-rivern så bedyrade försäljaren på Teknikmagasinet att den skulle vara det bästa man kunde köpa (inte minst hade den radio, vilket ju ofattbart nog saknas i en vanlig i-pod). Men: nu står jag alltså här igen, med en trasig apparat - och vad värre är: en lika trasig kropp.
Första problemet uppstod (och jag känner igen det här från förra inlägget) redan innan jag kommit iväg; jag trodde jag hade tänkt på allt, men när jag bytte om insåg jag att jag ju omöjligt kunde få varken min jacka eller mina vinterkängor med mej hem. Så imorn bitti får jag vackert ge mej ut i vinterkylan i sönderslitna sommarskor och en tunn regnjacka...
Iväg kom jag i alla fall och första 500 metrarna kändes det ok. Lokalradion spelade Ebba Forsbergs vackra cover på gamla Cohen-klassikern "Sisters of mercy", och jag hann tänka att det här blir ju bra - sen var det som nåt högre väsen uppenbarade sej, drämde en slägga i min skalle och passade dessutom på att förvandla marken framför mej till trögflytande betong.
Redan efter en kilometer fick jag slita som ett djur för att överhuvudtaget ta mej framåt medelst löpning. 5 kilometer passerades på 28,14 och vid det laget var krafterna totalt slut. Jag föresatte mej då att åtminstone fortsätta fram till 7-kilometerspasseringen vid Stigbergstorget. Men i sista backen upp dit blev jag nästan svimfärdig och då gav jag helt enkelt fan i det.
Det här känns förstås inte alls bra. I och för sej är det ju så att den tid på dygnet då jag alltid är som tröttast, är när jag just har slutat jobbet, så det var väl kanske inte en så smart idé att springa just då. Men va fan. Det här var ju helt sjukt - så sjukt att jag som sagt när en vag förhoppning om att det faktiskt rör sej om en riktig sjukdom.
Till sist tackar jag ödmjukast för alla kommentarer (utan er läsare skulle bloggen vara blott en fånig dagbok). Jag känner dock att jag måste lägga ut texten lite angående insinuationen i Lisas kommentar om att i-pod skulle vara en bra grej. I-pod var den första musikmanicken jag skaffade när jag slutade med CD-freestyle. Jag ägnade oändliga timmar åt att lägga in och bringa ordning i all min musik i i-tunes.
Sen, en vacker dag, hade jag en god vän på besök, som vid det tillfället jobbade på apples kundservice med supportfrågor. Han tyckte att jag skulle ladda hem en ny version av i-tunes, vilket slutade med att han höll på en hel natt med att försöka öppna denna nya version. Sen dess har det varit stört omöjligt att komma åt detta helvetesprogram på min dator. Det händer fortfarande att jag får för mej att försöka, men icke...
Så nån ny i-pod vill jag alltså verkligen inte ha. Och efter att den i-pod jag hade (som tur var tappade jag så småningom bort den) blev obrukbar har jag hunnit avverka två musikmaskiner till, varav en gått sönder och en kommit bort. När jag så, för ungefär ett år sen, införskaffade i-rivern så bedyrade försäljaren på Teknikmagasinet att den skulle vara det bästa man kunde köpa (inte minst hade den radio, vilket ju ofattbart nog saknas i en vanlig i-pod). Men: nu står jag alltså här igen, med en trasig apparat - och vad värre är: en lika trasig kropp.
Kommentarer
Postat av: j
den här bloggen borde bli film.
Postat av: E
Gör du fortfarande hitlers hund?
Tung träningsperiod nu (?). Det är ok att vara nertränad (??). Det är om 2,5 månader toppformen ska infinna sig.
Postat av: E
1,5 förresten.
Postat av: E
Hur långt ska du springa idag? hur många armhävningar blir det?
Postat av: lisa
Efter att ha dinerat med din medkombatant Niklas kan jag meddela att han är grymt fokuserad och utrustad. Han har köpt stavar som i princip gör jobbet utan att han behöver ta i, han har köpt superduper underställ, superduperjacka...
Hur långt har du kommit vad det gäller utrustning i form av kläder, stavar, skidor etc. Du måste ju testa allt - känna om du får skavsår av några sömmar, om över- och underställ andas tillräckligt etc. Varenda liten del är avgörande. Det är inte bara fysiken det hänger på, får du skavsår och ont är du körd.
Trackback
