Framgångssagan fortsätter...
Jag börjar faktiskt bygga upp en genuin tro på att Midnattsloppet kommer få ett lyckligt slut. Jag har just varit ute på ännu ett bra träningspass. Men mer om det snart. Först: Tack Magnus (jag har bestämt mej för att härmed sluta med mina löjliga namnförkortningar - dom har liksom spelat ut sitt syfte; risken att nån ska känna sej uthängd och kränkt här känns minimal) för den uppmuntrande kommentaren. Och tack Erik för dina matematiska kunskaper. Jag vet inte om du tror mej när jag nu påstår att jag faktiskt insåg mitt misstag själv först, men det gjorde jag faktiskt.
Så inför dagens pass hade jag ökat på startsträckan till 640 meter. Och jag bevisade att fredagens lopp inte var någon engångsföreteelse. Dagens tider: 3,16 - 5,03 - 4,58 - 5,05 - 5,03 - 5,05 - 5,04 - 5,00 - 4,57 - 4,29 = 48,00. Egentligen 47,59,84, men eftersom jag tidigare alltid avrundat hundradelarna vore det ju lite fånigt att plötsligt göra ett undantag här. Men ytterligare ett snabbt lopp blev det ju hursomhelst och anledningarna till framstegen tror jag är tre:
1. Vädret. Tidigare i somras tog solen död på all löpenergi; idag var förutsättningarna optimala: perfekt avvägt ihållande regn (starkare än dugg, lättare än spö) 2. Ryggen håller. När jag inte längre spelar tuffa tennismatcher hela tiden slipper jag få ont i ryggen - jag har inte kännt av den alls under dom två senaste passen. 3. Formen. Jag är i bättre form än på mycket länge. Innan jag gav mej av på en ny tripp ner till Varberg i lördags hade jag vägt in på 82,0 på morgonen. Ett dygns osunt leverne gjorde att dagens siffror blev 83,1 men helt klart är ändå att jag tappat många, många kilon nu.
Imorn drar jag till min ö i Karlskrona skärgård igen. Jävlar, vad där ska springas. Tillbaka med ny rapport på lördag. Håll ut, kära läsare...
Lyckat träningspass!
Löpsatsningen fick idag en oväntat positiv nystart. Efter min upptäckt att varvet jag springer är 1040 meter bestämde jag mej för att mäta upp en ny, 600 meter lång, startsträcka och sen springa 9 varv. På så sätt skulle jag alltså kunna få en tid på precis en mil. Tiderna: 3,11 - 5,05 - 5,08 - 5,05 - 5,10 - 5,13 - 5,15 - 5,01 - 5,08 - 4,58 = 49,15!
Inför sjunde varvet insåg jag att jag hade en god chans att hinna i mål under 50 minuter - en insikt som gav förnyade krafter, vilket dock ledde till att jag brände såpass mycket krut under det varvet att dom två sista varven blev riktigt slitsamma. Men det ska dom ju vara! Så slutsatsen av dagens övning får alltså bli att det kändes jävligt fint att utan jätteproblem redan nu slå måltiden inför Midnattsloppet. Nu är det bara att hoppas att tävlingsnerverna håller och att kroppen svarar lika bra som idag när det väl är dags.
Seger!
Och frågan är om inte början till vändningen kom redan i lördags, då dom underbara P15-grabbarna spelade till sej guld i Gothia cup i den gastkramande finalen mot norska Florö. Ganska länge påminde dom oroväckande mycket om sin klubbs a-lag (dom tog en till synes stabil 2-0-ledning, men tappade allt när reduceringen kom och vid full tid stod det 2-2) men dom tog sej samman och vann till slut övertygande på straffar. Det var underbart att se och allra underbarast var mittfältsmotorn Joakim Olausson med nummer 14 på ryggen - och inte bara tröjnumret, utan i högsta grad även hans spel, gjorde att tankarna gick till det gamla geniet Morgan Nilsson. Tänk om vi har en ny spelare av Mogges kaliber i vardande...
Imorn bitti sätter jag mej på cykelsadeln och trampar dom 7 milen till Varberg. Jag ska på festival!
Nytt löpförsök
Dagens tider är inget att skryta med: 4,18 (800) - 5,10 - 5,09 - 5,08 - 6,00 (1,2) = 25,45.
Melinda
Inför straffavgörandet fick sen Melinda dra på sej målvaktströjan och blev stor matchhjälte genom att dels rädda två straffar, dels sätta sin egen rakt upp i krysset. Alla ingredienser fanns: dramatik, segerglädje, silvertårar, snygga mål, och kanske framförallt: en stor, stor matchvinnare: det lär dröja några år till men så småningom kommer jag be er att minnas var ni först hörde talas om Melinda Koivula. (Om ni undrar hur det gått för Samuel Aziz måste jag tyvärr berätta att hans HIF åkte ut i semi mot brasilianska Cruzeiro. Men han kommer igen!)
Nu har P14-finalen just börjat, och jag sitter här och håller tummarna för att Öis klubb i Zambia "Chiparamba Great Eagles" ska lyckas ta hem segern. Om inte, så finns det faktiskt en chans till till Öis-framgång idag. Örgrytes alldeles egna 15-åriga pojkar har nämligen lyckats gå till final. Chansen finns alltså att jag i eftermiddag får uppleva första Öis-vinsten någonsin på nya Gamla Ullevi. För när det blir dags för eftermiddagens finalpass kommer jag naturligtvis inte nöja mej med att följa dramatiken i tv-rutan...
Avslutningsvis en viktrapport: efter torsdagens tresetsbatalj var jag nere i 82,9 på fredagsmorgonen, men efter att jag unnat mej en pastamåltid igår kväll var jag uppe på 83,3 i morse. Ändå inte illa. Målet på 81 kilo börjar kännas riktigt nära nu...
Silver
Men, men: silver är inte fy skam och nu är det bara att satsa vidare mot nya turneringar - inte minst inspirerad av den underbara Andreas Vinciguerra som i skrivande stund som bäst håller på att bevisa att det går att spela bra tennis även efter många års tävlingsuppehåll. Mitt långsiktiga mål kanske kan vara att jag ska spela som bäst när jag fyller 40? Nu tillbaka till tv-fåtöljen och upplösningen av tredje set...
Till final!
Imorn väntar final mot en liten 14-åring (ett barn!) och det kommer inte bli lätt. Han satsar stenhårt på tennis och är sjukt bra för sin ålder. Men mitt mål är förstås att han ska gå gråtande av banan...
Samuel
Två tennismatcher igår, båda stabila vinster: den första 6-2 6-2, den andra 6-1 6-1. Det så nödvändiga självförtroendet i spelet är tillbaka nu - framförallt inomhus på Gothias underbara filtbanor, där kvällsmatchen fick spelas. Det känns inte som jag kan missa ett enda slag på dom banorna; det är så lätt att komma rätt till bollen och driva upp tempot i duellerna. På gruset är allting väldigt mycket svårare, så håll alla tummar för mer regn idag. Semifinalen går 14.30 och blir den inflyttad blir jag svårslagen.
Jag och min fotbollstokige vän O har - mellan mina tennismatcher - hunnit med att se en hel del Gothiafotboll. Framförallt är det kul att se P17-klassen, som i år består enbart av specialinbjudna, riktigt bra lag. Tanken är att våra bästa svenska tipselit-lag ska få chansen att mäta sej mot handplockat internationellt motstånd. Två svenska lag har imponerat stort hittills: Kalmar FF och Helsingborg. (Båda har vunnit sina pooler - slutspelet börjar idag). I Helsingborg finns en kille som heter Samuel Aziz som är så löjligt bra att jag lovar att äta upp mitt tennisracket om han inte, om sisådär 15 år, kommer kunna se tillbaka på en lyckad proffs- och landslagskarriär. Det gick faktiskt rysningar av välbehag genom min kropp igår när han skojade med ett gäng tjeckiska backar som omöjligt kunde stoppa hans framfart på annat sätt än att sparka ner honom. Samuel Aziz! Kom ihåg var ni först hörde talas om honom.
Löpförsök
Jag har just försökt springa. Redan efter 5 minuter kände jag att det inte skulle hålla. Efter ytterligare 5 minuter gav jag fan i det och började gå istället. Trots att jag - för att slippa den värsta solen - väntade tills relativt sent på kvällen, var det uppenbarligen illa nog att jag suttit vid Heden och glassat i det heta gasset hela dan. Ytterligare försvårande omständigheter: jag åt alldeles för tätt inpå och jag drack ingen Resorb.
Tack J och E för era uppmuntrande kommentarer! Ni får mej att känna mej viktig i bloggosfären. Men nu blir det inget mer skrivet ikväll för snart är det ju fan läggdags - senast 10 över 7 bör jag cykla hemifrån för att hinna till min morgonmatch.
Tillbaka
Så sitter jag här vid min dator igen och får väl försöka mej på en resumé av vad som hänt sen sist. Arvika bjöd på en rad upplevelser jag sent ska glömma. Redan en dryg timme efter att jag klivit av tåget satte underbart tyska Well:Erdball standarden för den fest som skulle vara ända till 5 på morgonen. Den enda kritiska punkten var vid midnatt; efter en två timmar lång Depeche-urladdning skrek ryggen åt mej att jag faktiskt fyllt 30 - flera andra i gänget kände samma sak och stämningen höll precis på att bedarra, när några grabbar i ett litet tält i kanten av ölområdet plötsligt började lira hämningslöst tung techno som sakta men säkert fick oss på danshumör igen.
Efter sisådär 20 minuter hade all värk släppt, och jag (och alla runt omkring mej) hamnade i nån sorts dancer's high. (Jag minns hur jag hann tänka tanken att det här måste va grymt bra för fettförbränningen efter all öl.) Under rätt omständigheter kan jag verkligen älska den där typen av dansmusik och nu ville jag aldrig att den skulle ta slut. När den väl gjorde det gjorde det dock inte så mycket för då var klockan halv 3 och Andreas Tilliander påbörjade ytterligare en suverän danstimme. När vi sen skulle ta oss till det hus en bit utanför Arvika där vi skulle sova var vi tvugna att åka i två omgångar, så jag och några till blev kvar på en parkering där vi lyckades få en sista halvtimmes tokröj, tack vare ett gäng galna italienare som spelade RHCP:s Otherside på repeat från sin bil. Fler och fler anslöt och till slut var vi säkert 40 pers som stod och skrålade.
Efter 3 timmars sömn fick jag skjuts (av min vän H som ställer upp i vått och torrt) tillbaka till Arvika igen och påbörjade min dagslånga tågresa ner genom ett regnigt och åskigt Götaland. När jag äntligen kom fram till Karlskrona och Aspö var det dags att ställa om - festformen skulle bytas mot tennisform. Resultatet blev 2 silver (singel och generationsdubbel (med far)), och 1 guld (herrdubbel) och det får jag vara mycket nöjd med. Men det största av allt var att jag fick det otroligt fina "Ryapriset" - en hedersutmärkelse som varje år går till någon person som anses extra viktig för klubben och turneringen där nere. Det är sjunde året det delas ut och jag är den klart yngsta pristagaren hittills. Ett stort ögonblick!
I söndags kväll kom jag tillbaka till Göteborg och jag var inte lite nervös inför att kliva upp på vågen. Visserligen har jag spelat enormt mycket tennis under veckan som gått, men maten har inte varit helt enligt dieten, och nån löpning har det inte blivit alls (jag har helt enkelt inte hunnit- men ikväll ska jag ut på en runda!). Ändå visade det sej att jag hållt vikten förvånansvärt väl. Jag ligger stabilt kvar runt 85 (85,3 i morse), vilket förstås känns riktigt bra.
Tennis blir en stor del av även denna vecka: igår var det dags för första omgången i Tennisforum cup. Det blev en mycket märklig match. Jag vann med 7-6 0-6 6-0. Efter ett darrigt, men godkänt, första set tappade jag allt i andra, och räddades sedan av regnet som gjorde att matchen fick flyttas in - från grus till filtmatta. Där kände jag mej betydligt mer hemma och lyckades avsluta med ett bra tredjeset. Den här turningen tillämpar poolspel (med 4 spelare i varje) och jag måste vinna min pool för att gå till semifinal. Klockan 8 (!) imorn bitti går nästa match. Håll tummarna för att grusformen infinner sej.
Efter gårdagens match cyklade jag i ilfart till Gamla Ullevi - hann precis till andra halvlek av Öis-Gefle och fick alltså vara glad i alla fall en liten stund. Fan så mycket roligare just nu - i fotbollsväg - än att följa Öis är den här veckans Gothiafest. Så nu är det dags att avsluta och dra ner till Heden. Men redan ikväll, kära läsare, lovar jag att vara tillbaka igen: då ska dagens löppass rapporteras.
Mot Värmlandsskogarna...
Om en dryg timme går Värmlandståget. Mot Depeche. Och Fever Ray. Och bob hund. Och fest hela natten innan Blekingetågen (dom är 6 stycken) börjar samsas om att zick-zacka mej ner genom landet, mot sommarens höjdpunkt på Aspö: den årliga tennisturneringen. Aspö är internetlöst land så nu får ni vackert vänta en vecka på nästa inlägg, men håll en tumme för att jag kommer få skriva om goda tennisnyheter då...
