Melinda
Hade tänkt ge mej ut på en lång morgonpromenad, men har inte lyckats komma iväg än. Jag fastnade framför Viasats sändning från den första av dagens alla Gothia Cup-finaler, F14. Från början tittade jag bara med ett halvt öga, samtidigt som jag läste GP, men när andra halvlek började hade jag slängt min tidning på golvet. Finska PK35 kämpade och slet för att kvittera svenska Barkabys ledning och till slut lyckades den enorma bollbegåvningen Melinda Koivula slita sej lös från Therese Anderssons envetna punktmarkering och göra 1-1 genom att först lobba bollen över mittbacken och sen med en perfekt yttersida rulla den förbi målvakten.
Inför straffavgörandet fick sen Melinda dra på sej målvaktströjan och blev stor matchhjälte genom att dels rädda två straffar, dels sätta sin egen rakt upp i krysset. Alla ingredienser fanns: dramatik, segerglädje, silvertårar, snygga mål, och kanske framförallt: en stor, stor matchvinnare: det lär dröja några år till men så småningom kommer jag be er att minnas var ni först hörde talas om Melinda Koivula. (Om ni undrar hur det gått för Samuel Aziz måste jag tyvärr berätta att hans HIF åkte ut i semi mot brasilianska Cruzeiro. Men han kommer igen!)
Nu har P14-finalen just börjat, och jag sitter här och håller tummarna för att Öis klubb i Zambia "Chiparamba Great Eagles" ska lyckas ta hem segern. Om inte, så finns det faktiskt en chans till till Öis-framgång idag. Örgrytes alldeles egna 15-åriga pojkar har nämligen lyckats gå till final. Chansen finns alltså att jag i eftermiddag får uppleva första Öis-vinsten någonsin på nya Gamla Ullevi. För när det blir dags för eftermiddagens finalpass kommer jag naturligtvis inte nöja mej med att följa dramatiken i tv-rutan...
Avslutningsvis en viktrapport: efter torsdagens tresetsbatalj var jag nere i 82,9 på fredagsmorgonen, men efter att jag unnat mej en pastamåltid igår kväll var jag uppe på 83,3 i morse. Ändå inte illa. Målet på 81 kilo börjar kännas riktigt nära nu...
Inför straffavgörandet fick sen Melinda dra på sej målvaktströjan och blev stor matchhjälte genom att dels rädda två straffar, dels sätta sin egen rakt upp i krysset. Alla ingredienser fanns: dramatik, segerglädje, silvertårar, snygga mål, och kanske framförallt: en stor, stor matchvinnare: det lär dröja några år till men så småningom kommer jag be er att minnas var ni först hörde talas om Melinda Koivula. (Om ni undrar hur det gått för Samuel Aziz måste jag tyvärr berätta att hans HIF åkte ut i semi mot brasilianska Cruzeiro. Men han kommer igen!)
Nu har P14-finalen just börjat, och jag sitter här och håller tummarna för att Öis klubb i Zambia "Chiparamba Great Eagles" ska lyckas ta hem segern. Om inte, så finns det faktiskt en chans till till Öis-framgång idag. Örgrytes alldeles egna 15-åriga pojkar har nämligen lyckats gå till final. Chansen finns alltså att jag i eftermiddag får uppleva första Öis-vinsten någonsin på nya Gamla Ullevi. För när det blir dags för eftermiddagens finalpass kommer jag naturligtvis inte nöja mej med att följa dramatiken i tv-rutan...
Avslutningsvis en viktrapport: efter torsdagens tresetsbatalj var jag nere i 82,9 på fredagsmorgonen, men efter att jag unnat mej en pastamåltid igår kväll var jag uppe på 83,3 i morse. Ändå inte illa. Målet på 81 kilo börjar kännas riktigt nära nu...
Kommentarer
Trackback
