Förtydligande nr. 2
Förtydligande
Förtydligande: jag visste nog visst (i alla fall anade) att det var så. Men det är ju en jävla skillnad på att veta om att något är standard och att acceptera att det är standard - att tycka att det är helt ok bara för att man vet om det innan. Som jämförelse: även om min konsumbutik skulle få för sej att sätta upp stora skyltar och informera om att man hädanefter skulle bli tvungen att ysta sin egen ost innan man kan köpa den, så skulle jag ju fortfarande tycka att det var åt helvete. Trots att jag visste om det. Och om varenda affär i hela landet införde samma system och alla visste om det skulle jag fortfarande tycka att det var vansinne.
Mänskligheten kommer gå under alldeles för snart om vi börjar acceptera dumheter bara för att vi känner till dom!
Arg!
Och fast jag egentligen vet hur det är glömmer jag bort det varje gång. Jag vet inte hur många saker jag köpt genom åren som inte gått att använda förrän jag genomlidit alla helvetets kval med att försöka bygga ihop dom. Balkongblomlådor, duschdraperistänger, bokhyllor, cyklar. Listan kan göras hur lång som helst. Jag minns t ex när jag köpte en cykel sommaren 2007 och hade som mål att cykla upp till Kungälv och äta lunch med Erik (min nuvarande coach) som jobbade där då:
Glad och förväntansfull gick jag till cykelaffären, betalade dyra pengar... och fick en kartong! När jag försökte förklara att jag ville kunna cykla på cykeln - att det liksom var därför jag köpt den, slängde killen i affären till mej nåt jävla verktyg och tyckte att: "du kan ju bygga ihop den här utanför om du vill". All entusiasm försvann ur kroppen. Håglöst slet jag upp kartongen och konstaterade att det var lika bra att ge upp. Inte ens hjulen var på plats. Dagen efter satte min gode vän Martin ihop cykeln. Men bara en dag senare var all luft försvunnen ur bakdäcket, vilket visade sej bero på ett konstruktionsfel. Och det var bara början på allt jag råkade ut för med den cykeln. (Som tur var blev den stulen till slut.)
Kanske har ni redan listat ut varför jag berättar allt det här idag. Rullskidorna!! Idag var det ju den stora dagen - jag skulle inhandla skidorna på förmiddagen och på eftemiddagen skulle debuten ske. Men som sagt: så lätt går det inte i dagens sjuka, sjuka värld. Min gode vän, cykelmontören Martin, var med i dag också och det började bra. Försäljaren hjälpte mej att hitta rätt skidor och pjäxor, men ingen verkade ha tänkt på att skidorna är helt oanvändbara utan bindning. Någon sådan satt nämligen inte på. Och det berodde uppenbarligen inte på att man kunde välja mellan massa olika bindningar, för till varje skida låg en särkilt utvald bindning som skulle passa till respektive modell. HUR SVÅRT KAN DET VA ATT MONTERA DOM I FÖRVÄG DÅ??? (Om nån dåre skulle vilja ha en annan bindning än den rekommenderade är det väl inte värre än att man kan lämna några skidor ofärdiga.)
Att få dom monterade var nu inget problem. Nej, då. Det gjorde dom så gärna. Jag kunde komma och hämta dom, åkfärdiga och fina, nionde december. OM NÄSTAN TVÅ VECKOR!!! Det var förstås helt uteslutet och jag gav Martin en blick som klargjorde för honom att han skulle lyssna noga när försäljaren förklarade hur man monterar dom på egen hand. Sen åkte vi hem. Fortfarande i gott hopp om att kunna ta en premiärtur senare under dagen. MEN! Väl hemma visar det sej att skruvarna som följde med är alldeles, alldeles för stora för att nånsin kunna få plats i dom små, små hålen på skidorna. Jag kände genast hur jag fylldes av en lust att bara ge upp hela grejen och skita i allt.
Dock tog jag mej till slut samman och stack iväg till närmsta Stadiumbutik, där man konstaterade att hålen på skidorna behövde borras om. Killen vågade inte säga hur lång tid det skulle ta, men förhoppningsvis skulle jag få dom i slutet på nästa vecka. Så nu sitter jag här och funderar på att stämma Stadium för den förlorade träningsveckan. Tid är pengar, sägs det ju. Hur mycket tycker ni jag ska begära?
Snart på hjul
I helgen kommer en rapport från mitt livs första rullskidtur. Håll tummarna för att jag inte ska behöva skriva den från en sjukhussäng...
På spåret igen!
Den här hösten har jag dessutom haft fler lektionstimmar i veckan än nånsin tidigare, och när jag kommer hem till min lägenhet (sällan före halv 6) är jag alldeles för trött för att orka med fysiska aktiviteter. (Delvis beror min arbetsbörda nu på en snedfördelning i min tjänst; dom fem av mina kursgrupper som ska ut på praktik går i år ut samtidigt, vilket innebär att dom åtta sista veckorna i vår kommer jag ha väldigt få lektionstimmar kvar - det blir ju skönt då, men som sagt: det är jobbigt nu!)
Nåväl. I morse lyckades jag för första gången på alltför länge sova ut ordentligt. Jag vaknade inte förrän 9.50. Sen åt jag långfrukost till melodikrysset och njöt i fulla drag av att känna mej utvilad och rentav pigg. Och inte blev det sämre av att det sen blev längdskid-världscuppremiär med Jacob Hård och Anders Blomquist. Och min favorit Anna Haag fick äntligen sin första pallplacering! TV-underhållning på löjligt hög nivå!
Så det var ju inte utan att inspirationen infann sej. Nu skulle jag jävlar i det ut i spåret och ränna igen. Men jag vore ju inte jag om jag inte - trots dom bästa träningsförutsättningarna på länge - lik förbannat skulle spoliera allting. Till lunch åt jag nämligen resterna av den lasagne som jag dietolydigt nog lagade igår kväll. Problemet med lasagner är ju inte bara alla kolhydrater, utan också att man (iaf jag) alltid tillagar dom i så stora formar att man kan äta hur mycket som helst. Och det var ju så gott. Och jag kunde inte hålla mej från att äta upp allt som var kvar. Ungefär dubbelt så mycket som jag borde ätit.
Och jag fick känna av lasagnen ute i spåret. Jag hade bestämt mej för att jogga 7 km i försiktigt tempo. Till en början kändes det riktigt bra. Men redan efter en dryg kilometer kände jag hur maten ville upp ur magen. Jag hade dock ingen lust att bryta, så jag bestämde mej för att promenera runt tredje varvet för att hämta krafter inför dom tre sista rundorna. Men en liten bit in på femte varvet kom en kväljning som var farligt nära att bli till en riktig kräkning och då tyckte jag det var lika bra att ge upp.
Positivt ändå: ryggen gjorde inte ont alls och bortsett kväljningarna kändes flåset hyfsat ok. Imorn blir det ett nytt försök! Tiderna idag blev:
4.05 - 5.27 - 5.43 - 9.22 - 5.28 - 0.39 (uppg) = 30.46 (ca 5 km)
(För er som inte minns så är min slinga 1040 meter lång, vilket innebär att jag med hjälp av eniro mätt upp olika långa startsträckor beroende på hur många kilometer jag avser springa - dagens förstatid gäller således för 740 meter.)
Slutligen svar på läsarkommentarer: David och Sofia: Tack för stödet! Magnus: Hoppas du gillar dagens varvtider som ju är dom första på länge. Min vikt ligger sen ett bra tag tillbaka nu stabilt runt 80. 80,3 i morse. Erik: Det är förstås möjligt att Västervik har en annan gymkultur än i Göteborg men jag har svårt att tro det. Johan: Det är sant att pulsmätaren visade 231. Det är inte samma sak som att jag hade det i puls. Det beror på vad man litar på mest: mitt hjärta eller motionscykelns pulsmätarfunktion.
Svada
Det har varit stiltje här alltför länge nu. Lite beror det förstås på mitt dåliga samvete över mitt dåliga tränande. I torsdags var jag på gymbesök för första gången på länge (efter att min fantastiska coach ringt och lyckats få mej att känna så dåligt samvete att det helt enkelt blev jobbigare att stanna hemma än att gå dit).
Men fan vet om det inte var sista gången. Insikten drabbade mej värre än kanske nånsin förr: att befinna sej i ett gym är klart jämförbart med att vistas i ett hem där väggarna är tapetserade med expressenlöpsedlar. ALLT utstrålar smaklöshet. Luften är dålig, människorna ser äckliga ut, tv-skärmarna visar tv3, tv5 och mtv och den ena kanalen är värre än den andra. (Just när jag var där i torsdags visade tv:n mitt framför min motionscykel ett program om feta amerikaner som försökte banta - den som bantade sämt åkte ut.)
Dessutom är det nåt djupt omänksligt (i betydelsen: ovärdigt en människa) i att trampa, trampa, trampa och aldrig komma nånstans. Det är så tråkigt att man blir komplett galen. Det enda man kan roa sej med (om man inte vill titta på feta amerikaner) är att kolla pulsmätaren. Den ville dock inte visa nåt alls under första kvarten som jag satt där nu senast. Sen visade den plötsligt 231! Och det begriper ju till och med jag att det inte kan stämma...
På nåt sätt känns det som att man är delaktig i att förstöra nånting, typ hela samhället, när man sitter där och trampar. Känslan av att vara "another brick in the wall", en kugge i ett hjul, en bricka i ett spel, kan inte bli större. Man har inget eget värde. Hela ens personlighet går förlorad. Man ska trampa, trampa, trampa, men man får under inga omständigheter komma nånstans. Man ska veta sin plats - och som skomakaren förbli vid sin läst.
Jag tänker på min morfar - han jobbade ute på gården och höll sej i form genom det; det var hans träningsmiljö. Idag har våra stillasittande liv gjort att vi blivit tvugna att skapa konstgjorda träningsmiljöer. Men även där ska vi alltså sitta stilla!! En cykel som inte rör sej framåt. Försök förklara det för den som en gång i tiden uppfann cykeln. Det vore ett HÅN mot honom.
Men tro nu inte att det är slut med min träning. Jag ska springa och åka skidor hela vintern lång. Men jag ska göra det utomhus. Och jag ska ta mej framåt när jag gör det. Uppleva saker (om så bara väder och vind) på vägen. Slippa smaklösheten. Slippa fördumningen. Och min underbara coach har redan gett mej klartecken. Han har mejlat två olika träningsprogram att välja mellan.
PS. Igår var jag på Göteborgs konsthall. Där fanns bl a en fantastisk ljudinstallation om utrotningshotade språk - man fick sätta sej i ett mörkt rum och lyssna på t ex visselspråket silbo gomero och det obeskrivliga xoleng, samtidigt som man kunde läsa en engelsk översättning av vad som förmedlades. Och idag var jag och lyssnade på hela 14 olika poeter på Stadsbibliotekets poesidag. Där har ni två exempel på berikande miljöer att vistas i - som man lämnar med en känsla av djup tillfredställelse. Till skillnad från gymmiljön - en nedbrytande miljö, som man lämnar med en känsla av att mänskligt liv är nära sin undergång.
Nils Herman och Kersti
Det blev i alla fall spännande nästan hela vägen in i det sista. Först tändes hoppet av den tidiga Öis-ledningen, men sen krockade nästan olyckorna med varandra: det hann gå ungefär fem sekunder mellan att det plingade 1-0 till Djurgården och Gefles kvittering. I halvtid, efter Öis vackra 2-2-mål, kändes det förvisso som att det kanske skulle kunna gå ändå, men när Djurgården gjorde 2-0 med halvtimmen kvar bytte vi faktiskt kanal här i min Studio Öis-lägenhet. Vi höll förstås alla tummar att kanalbytet skulle bli tillfälligt, men vi fick ju tyvärr aldrig nån anledning att byta tillbaka. Och till råga på allt blev man ju inte gladare av att följa Blåvitt-AIK.
Men! Det gäller att alltid försöka hitta ljus i fotbollsmörkret. Och mitt ljus stavas MJÄLLBY AIF - Blekinges stolthet som ju vann årets superetta så det bara tjongade om det nere på den fantastiskt vackra Strandvallen. Min moster har släktforskat fram att min släkts rötter på mammas sida finns i just detta Mjällby, där mina gamla anförvanter bott ända sen dom var danskar. Min morfars föräldrar Nils Herman och Kersti Olsson föddes båda i Mjällby församling 1871 respektive 1874, men flyttade så småningom till Aspö utanför Karlskrona, där vår släkt sen dess blivit kvar, och där jag också föddes. Men utan tvivel har jag alltså en hel del Mjällbyblod i ådrorna, och fan vad jag ska hålla på dom nästa år. Dessutom har dom en enastående supporterkultur där nere och landets klart bästa supporterklubbsnamn: Sillastrybarna!
PS. Nästa vecka börjar hårdträningen. I lördags åt jag lunch med mina medkombattanter i spåret, Martin och Niklas, och vi piskade upp varandras laddning så gott vi kunde. Bara fyra månader kvar nu.
