mathjul

Det har varit stiltje här alltför länge nu. Lite beror det förstås på mitt dåliga samvete över mitt dåliga tränande. I torsdags var jag på gymbesök för första gången på länge (efter att min fantastiska coach ringt och lyckats få mej att känna så dåligt samvete att det helt enkelt blev jobbigare att stanna hemma än att gå dit).

Men fan vet om det inte var sista gången. Insikten drabbade mej värre än kanske nånsin förr: att befinna sej i ett gym är klart jämförbart med att vistas i ett hem där väggarna är tapetserade med expressenlöpsedlar. ALLT utstrålar smaklöshet. Luften är dålig, människorna ser äckliga ut, tv-skärmarna visar tv3, tv5 och mtv och den ena kanalen är värre än den andra. (Just när jag var där i torsdags visade tv:n mitt framför min motionscykel ett program om feta amerikaner som försökte banta - den som bantade sämt åkte ut.)

Dessutom är det nåt djupt omänksligt (i betydelsen: ovärdigt en människa) i att trampa, trampa, trampa och aldrig komma nånstans. Det är så tråkigt att man blir komplett galen. Det enda man kan roa sej med (om man inte vill titta på feta amerikaner) är att kolla pulsmätaren. Den ville dock inte visa nåt alls under första kvarten som jag satt där nu senast. Sen visade den plötsligt 231! Och det begriper ju till och med jag att det inte kan stämma...

På nåt sätt känns det som att man är delaktig i att förstöra nånting, typ hela samhället, när man sitter där och trampar. Känslan av att vara "another brick in the wall", en kugge i ett hjul, en bricka i ett spel, kan inte bli större. Man har inget eget värde. Hela ens personlighet går förlorad. Man ska trampa, trampa, trampa, men man får under inga omständigheter komma nånstans. Man ska veta sin plats - och som skomakaren förbli vid sin läst.

Jag tänker på min morfar - han jobbade ute på gården och höll sej i form genom det; det var hans träningsmiljö. Idag har våra stillasittande liv gjort att vi blivit tvugna att skapa konstgjorda träningsmiljöer. Men även där ska vi alltså sitta stilla!! En cykel som inte rör sej framåt. Försök förklara det för den som en gång i tiden uppfann cykeln. Det vore ett HÅN mot honom.

Men tro nu inte att det är slut med min träning. Jag ska springa och åka skidor hela vintern lång. Men jag ska göra det utomhus. Och jag ska ta mej framåt när jag gör det. Uppleva saker (om så bara väder och vind) på vägen. Slippa smaklösheten. Slippa fördumningen. Och min underbara coach har redan gett mej klartecken. Han har mejlat två olika träningsprogram att välja mellan.

PS. Igår var jag på Göteborgs konsthall. Där fanns bl a en fantastisk ljudinstallation om utrotningshotade språk - man fick sätta sej i ett mörkt rum och lyssna på t ex visselspråket silbo gomero och det obeskrivliga xoleng, samtidigt som man kunde läsa en engelsk översättning av vad som förmedlades. Och idag var jag och lyssnade på hela 14 olika poeter på Stadsbibliotekets poesidag. Där har ni två exempel på berikande miljöer att vistas i - som man lämnar med en känsla av djup tillfredställelse. Till skillnad från gymmiljön - en nedbrytande miljö, som man lämnar med en känsla av att mänskligt liv är nära sin undergång.