Tryck
Jag känner trycket från läsarskaran. Det är bra. Snart kommer det trycka på tillräckligt för att jag inte ska kunna sitta still många minuter i taget utan att känna skam över missad träningstid. Jag känner mej själv. En tung träningsperiod är på gång nu. Och jag kan lugna alla som tvivlat på bloggens namn: anmälningsavgiften till Vasaloppet är betald!
Jag befinner mej dock mitt i ett lov som hittills inneburit allt annat än träning: I Stockholm upplevde jag bl a ödesfotboll på Stadion, party på Debaser med huvudstadens allra coolaste indiekids, en grym utställning på Kulturhuset med alster av serietecknaren Sara Granér (tamejfan i klass med Jan Stenmark; köp genast hennes debutalbum "Det är bara lite AIDS").
Tillbaka i Göteborg har jag förvisso jobbat två dagar men också hunnit med ännu mer ödesfotboll och idag har jag vigt dagen åt Göteborgs internationella konstbiennal. Först blev det mer seriekonst: en norrmann som kallar sej Pushwagner ritade "Soft city" mellan åren 1969 och 1975 - nu finns dom fantastiska teckningarna på Stadsbiblioteket i Göteborg. Sen drog jag till Röda Sten-huset som var fullt av massa videoinstallationer. Den som mest fångade min uppmärksamhet bestod av 25 tätt uppsatta bildskärmar, med 25 olika människor som med full inlevelse sjöng hela John Lennons första soloalbum. Mäktigt. Och gick man nära kunde man urskilja var och en av deras röster. En klart fascinerande upplevelse - står man och lyssnar på en vanlig kör kan man ju inte gärna gå fram och ställa sej öga mot öga med sångarna.
Sedär. Nu har jag skrivit massa skit igen och jag ser framför mej hur ni kokar av ilska. Men va fan. Ni får ha lite tålamod med mej. Dessutom har jag faktiskt blivit rejält förkyld nu igen, så träningen för vackert vänta ett litet, litet tag till...
Jag befinner mej dock mitt i ett lov som hittills inneburit allt annat än träning: I Stockholm upplevde jag bl a ödesfotboll på Stadion, party på Debaser med huvudstadens allra coolaste indiekids, en grym utställning på Kulturhuset med alster av serietecknaren Sara Granér (tamejfan i klass med Jan Stenmark; köp genast hennes debutalbum "Det är bara lite AIDS").
Tillbaka i Göteborg har jag förvisso jobbat två dagar men också hunnit med ännu mer ödesfotboll och idag har jag vigt dagen åt Göteborgs internationella konstbiennal. Först blev det mer seriekonst: en norrmann som kallar sej Pushwagner ritade "Soft city" mellan åren 1969 och 1975 - nu finns dom fantastiska teckningarna på Stadsbiblioteket i Göteborg. Sen drog jag till Röda Sten-huset som var fullt av massa videoinstallationer. Den som mest fångade min uppmärksamhet bestod av 25 tätt uppsatta bildskärmar, med 25 olika människor som med full inlevelse sjöng hela John Lennons första soloalbum. Mäktigt. Och gick man nära kunde man urskilja var och en av deras röster. En klart fascinerande upplevelse - står man och lyssnar på en vanlig kör kan man ju inte gärna gå fram och ställa sej öga mot öga med sångarna.
Sedär. Nu har jag skrivit massa skit igen och jag ser framför mej hur ni kokar av ilska. Men va fan. Ni får ha lite tålamod med mej. Dessutom har jag faktiskt blivit rejält förkyld nu igen, så träningen för vackert vänta ett litet, litet tag till...
Gym igen
Idag genomförde jag veckans andra gympass. Dock blir det fortfarande mest konditionsträning. Jag blir inte av med min tvekan inför styrkemaskinerna. För att inte tala om löpbandet. Jag kan helt enkelt inte slå ifrån mej den där jobbiga rädslan för att göra fel: börja träna överkroppen i en underkroppsmaskin eller ramla omkull på bandet och få alla gym-coolingars nonchalant föraktande blickar riktade mot mej. Dom kommer inte ens skratta. Dom kommer bara sucka lite förstrött och sen fortsätta med sitt.
Nåväl. Imorn går tåget till Stockholm. Lördagen kommer bjuda på två högklassiga kulturupplevelser: Djurgården-Öis på Stadion och sen Klezmerfestival på ett ställe som heter Stallet. Det blir fint. Hoppas bara inte jag går upp alltför många kilo...
Nåväl. Imorn går tåget till Stockholm. Lördagen kommer bjuda på två högklassiga kulturupplevelser: Djurgården-Öis på Stadion och sen Klezmerfestival på ett ställe som heter Stallet. Det blir fint. Hoppas bara inte jag går upp alltför många kilo...
Kvitt kvidevitt, sa Sparven!
Sitter här och lyssnar på underbara Radiosporten. Gud, vad nervöst det är. Nästan samtidigt som Häcken vände mot Djurgården lyckades Sparven från Halmstad kvittra dit 1-0 mot Hammarby. Och efter Öis fantastiska 3-0 från igår börjar ju det här gå precis, exakt som jag vill. Och jag tänker på hur jag redan i somras satt och förutspådde att Öis skulle klara sej just för att Djurgården och Hammarby skulle klappa igenom totalt, samtidigt som Öis så småningom skulle hitta formen. Och jag minns hur mina vänner (jag hoppas ni känner er träffade!) skakade på huvudet och sa att det var omöjligt. Och det är så skönt att ha rätt! Tilläggstid nu. Nervöst. Nervöst! Ticka, klocka, ticka! Yes! Slut i Halmstad. Och DÄR var det slut på Rambergsvallen också.
Ojojoj, vad annorlunda livet är nu jämfört med i våras. Tänk, jag satt här med en diet som alla idiotförklarade och ett fotbollslag som var sämre än Billingsfors. Nu sitter jag här mer än 10 kilo lättare och med ett fotbollslag som gjort sju mål på två matcher...
Ojojoj, vad annorlunda livet är nu jämfört med i våras. Tänk, jag satt här med en diet som alla idiotförklarade och ett fotbollslag som var sämre än Billingsfors. Nu sitter jag här mer än 10 kilo lättare och med ett fotbollslag som gjort sju mål på två matcher...
Vid morgonkaffet
Jag satte just morgonkaffet i halsen. Öis ska ju möta Helsingborg idag, och i GP står att läsa att skåningarna har en lång skadelista, vilket gör att två spelare från tipselit har flyttats upp i deras a-trupp inför dagens match. Och en av dom är - Samuel Aziz. Ni som läser den här bloggen noggrant kommer ihåg honom. Han har fått lite allsvensk speltid förut, men inte riktigt hunnit ställa till med nåt stort. En hemsk magkänsla säger mej att han kan få sitt stora genombrott idag. Hoppas att jag har fel!
Igår eftermiddag körde jag ett gympass till, exakt likadant som det i fredags. Det kändes ok. Men sen var jag på fest (med halva Piteå - min gode vän Ola, som kommer därifrån, har nu fått massa efterföljare i form av fler norrbottningar som haft den goda smaken att flytta till Sveriges bästa stad.) Så för andra helgen i rad drack jag för mycket öl. För att straffa mej själv får jag köra ett stenhårt kvällspass ikväll.
Igår eftermiddag körde jag ett gympass till, exakt likadant som det i fredags. Det kändes ok. Men sen var jag på fest (med halva Piteå - min gode vän Ola, som kommer därifrån, har nu fått massa efterföljare i form av fler norrbottningar som haft den goda smaken att flytta till Sveriges bästa stad.) Så för andra helgen i rad drack jag för mycket öl. För att straffa mej själv får jag köra ett stenhårt kvällspass ikväll.
Whiskybelöning
Nu ska jag snart hälla upp en whisky. Det är jag värd. Jag har varit duktig. Senast igår kändes det fullkomligt oöverstigligt att börja träna igen. Men så idag infann sej lika plötsligt som glädjande: inspirationen! Direkt efter jobbet (där förresten högste chefen idag frågade om jag ville bli rektor - vem tar han mej för?) tog jag mej först ut till Gothia tennishall där jag glömde mina inomhusidrottsskor i somras. Lat som jag är har jag förstås inte orkat åka dit och hämta dom, utan istället lånat skor när det behövts, men idag tog jag alltså tjuren vid hornen. Det visade sej att dom inte fanns kvar. Men: min finalplats från i somras gav mej ett presentkort i deras shop på 300 kronor, som jag använde som grundplåt för ett par nya coola, svarta med inslag av rött skor.
Glad i hågen åkte jag sen hem, käkade en macka, svarade entusiastiskt i telefonen när coachen ringde (sjukt vältajmat samtal!) och sen bar det av. Det visade sej att gymmet hunnit ändra namn sen sist, och jag fick byta ut mitt kort mot en nytt. Men sen var det bara att köra. 20 minuter i lufsmaskinen, 20 minuter på cykeln och sen 3 x 17 sit-ups (det där sista var order från coachen).
Lite mjukstart alltså. Får ju se upp så man inte överanstränger sej. Men det kändes hyfsat bra, bortsett vissa ryggsmärtor. Imorn får det bli ett nytt besök. Nu whisky!
Glad i hågen åkte jag sen hem, käkade en macka, svarade entusiastiskt i telefonen när coachen ringde (sjukt vältajmat samtal!) och sen bar det av. Det visade sej att gymmet hunnit ändra namn sen sist, och jag fick byta ut mitt kort mot en nytt. Men sen var det bara att köra. 20 minuter i lufsmaskinen, 20 minuter på cykeln och sen 3 x 17 sit-ups (det där sista var order från coachen).
Lite mjukstart alltså. Får ju se upp så man inte överanstränger sej. Men det kändes hyfsat bra, bortsett vissa ryggsmärtor. Imorn får det bli ett nytt besök. Nu whisky!
Ny vecka - nya försök
Ojojoj vad tiden går. Nu är det ju typ mitten av oktober och jag har inte kommit iväg till gymmet än. Men jag gör ju så mycket annat. Varenda jävla dag har varit späckad sen sist jag skrev här. Mycket har varit bra. Exempelvis:
I onsdags: föreläsning med Mattias Klum - vilken enastående berättare! Får ni nångång chansen att lyssna på honom så missa den för guds skull inte...
I fredags: kulturnatt med Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern (följt av diverse musikaliska experiment och UKON-poesi på Konstmuseet). Det mest anmärkningsvärda var att jag fick spela med i pjäsen. Jag satt på första raden och efter ungefär 10 minuter hoppade en av skådespelarna ner till mej, pekade i ett manus och sa: jag är så jävla trött på den här rollen, kan inte du spela den istället?
Så jag harklade mej, tog sats och försökte göra så gott jag kunde av min minut i rampljuset; med full inlevelse läste jag min fem rader långa replik samtidigt som jag blev filmad av skådespelaren och mitt ansikte syntes på en storbildskärm. Och när jag läst klart frystes bilden mitt i ett nöjt smajl och hängde sen kvar på skärmen i flera minuter, under vilka jag förstås tittade ganska mycket mer på mej själv än pjäsen (som alltså fortsatte som vanligt efter min insats).
Efteråt, när jag stod utanför teatern med mina vänner och summerade intrycken, kom två olika sällskap fram till mej och frågade om jag varit införstådd med min roll i förväg. När dom fick veta att så inte var fallet, överöste dom mej med komplimanger för min insats. Jag kände att jag hade svårt att stå kvar med båda fötterna på jorden. Vem vet? Kanske tar den här bloggen en helt ny vändning snart. Kanske kommer den behöva byta namn till teaterdiva.blogg.se eller nåt i den stilen...
Igår: öldag! Vid lunchtid mötte jag upp med min goda vän Henrik (som åkt hit ända från Piteå) och hans gbg-crew. Vi satte oss på den eminenta Kungstorgskrogen, åt pannbiff med lök, tog en öl, fick smak för ölen, gick till 7:ans ölhall och blev sen sittande där och drack ännu mer öl, ända tills det var dags att se på fotboll. Och jag inser idag att mina intryck av matchen nog var rätt dimmiga, ärigt talat...
Men imorn är det ny vecka - då försöker vi igen. Gymmet, här kommer jag!
I onsdags: föreläsning med Mattias Klum - vilken enastående berättare! Får ni nångång chansen att lyssna på honom så missa den för guds skull inte...
I fredags: kulturnatt med Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern (följt av diverse musikaliska experiment och UKON-poesi på Konstmuseet). Det mest anmärkningsvärda var att jag fick spela med i pjäsen. Jag satt på första raden och efter ungefär 10 minuter hoppade en av skådespelarna ner till mej, pekade i ett manus och sa: jag är så jävla trött på den här rollen, kan inte du spela den istället?
Så jag harklade mej, tog sats och försökte göra så gott jag kunde av min minut i rampljuset; med full inlevelse läste jag min fem rader långa replik samtidigt som jag blev filmad av skådespelaren och mitt ansikte syntes på en storbildskärm. Och när jag läst klart frystes bilden mitt i ett nöjt smajl och hängde sen kvar på skärmen i flera minuter, under vilka jag förstås tittade ganska mycket mer på mej själv än pjäsen (som alltså fortsatte som vanligt efter min insats).
Efteråt, när jag stod utanför teatern med mina vänner och summerade intrycken, kom två olika sällskap fram till mej och frågade om jag varit införstådd med min roll i förväg. När dom fick veta att så inte var fallet, överöste dom mej med komplimanger för min insats. Jag kände att jag hade svårt att stå kvar med båda fötterna på jorden. Vem vet? Kanske tar den här bloggen en helt ny vändning snart. Kanske kommer den behöva byta namn till teaterdiva.blogg.se eller nåt i den stilen...
Igår: öldag! Vid lunchtid mötte jag upp med min goda vän Henrik (som åkt hit ända från Piteå) och hans gbg-crew. Vi satte oss på den eminenta Kungstorgskrogen, åt pannbiff med lök, tog en öl, fick smak för ölen, gick till 7:ans ölhall och blev sen sittande där och drack ännu mer öl, ända tills det var dags att se på fotboll. Och jag inser idag att mina intryck av matchen nog var rätt dimmiga, ärigt talat...
Men imorn är det ny vecka - då försöker vi igen. Gymmet, här kommer jag!
4-2
Det gick ju bra igår. Spelövertaget omvandlades i mål - hela fyra stycken. Och domare Daniel Stålhammar var alldeles utmärkt. Kanske ni tycker att jag var lite väl hård i min domarsågning i förra inlägget; jag känner att jag måste förtydliga mej lite: jag har förstås inte svårt för domare bara för att dom råkar göra misstag ibland (det gör vi alla i våra jobb) men den illa dolda njutning av att utöva sin maktfullkomlighet som vissa av dom visar upp provocerar mej till bristningsgränsen.
När en domare vill spela huvudrollen i matchen han dömer är det ju nåt som är jävligt fel. Det senaste exemplet är Magnus Ahlsén som dömde Öis match mot Häcken i förra omgången. Det var så uppenbart hur nöjd han var över att hitta två gula kort på Allbäck och på så sätt visa att han minsann vågade skicka även gamla landslagsspelare av plan. (Och dessförrinnan hade han redan hunnit frilägesutvisa David Leinar efter en 50/50-situation, och när Åge Hareide (Öis genialiska tränare) ifrågasatte detta så blev han omedelbart uppskickad på läktaren - det är ju ett fullständigt rättslöst system; tänk om mina elever inte skulle ha rätt att säga emot mej utan att bli utkastade ur salen.)
Till saken hör också att Öis i matchen innan (mot Trelleborg) fick Alvaro Santos utvisad efter två jävligt hårt dömda varningar, som jag skulle kunna lägga ut texten om ännu mycket mer... Men skit i det nu. Nu blev det ju vinst igår och kvalplatsen är vår (i alla fall tills 16.45 idag). Och när jag skrev att dåliga (läs: maktmissbrukande) domare (som Magnus Ahlsén) förtjänar stryk så menade jag förstås inte käftsmällar och sånt. Men lite förnedrade, svidande smisk på stjärten skulle sitta fint!
Min förkylning blev förresten inte bättre av att sitta och förfrysa skinkor och fötter på ett regnigt och blåsigt Gamla Ullevi igår. Men jag hoppas att jag inom dom närmaste dagarna ska känna mej träningsredo igen. Vikten ligger förresten sen en tid tillbaka stabilt på mellan 79 och 79,5 (i morse 79,3). Jag har på sistone blandat upp min mat med lite kolhydrater och socker ibland, och tror mej hittat nivån för att vikten ska hållas intakt.
Oktober är kommen!
Jaha, go vänner. Nu sitter jag här igen. September har ju, som jag tidigare meddelat, varit en mellanmånad vad gäller träning. Och eftersom det här i första hand är en träningsblogg har jag således varit sparsam med inläggen på sistone. Jag är - och har alltid varit - en så kallad periodare. När det gäller musik t ex, så hade jag en elektronisk period i somras, medan jag nu i september har lyssnat mycket på gammal skön folkrock (vilket kulminerade i en fantastisk konsert med Fairport Convention i torsdags). Så det var rätt naturligt att allt tränande fick en välbehövlig paus.
September har istället varit en månad i kulturens tecken. Förutom ovan nämnda, har jag fått vara med om två till fantastiska musikupplevelser, sinsemellan väldigt olika: Håkan på Liseberg och Dan Berglund på Nefertiti. Den sistnämnde debuterade på 70-talet med "En järnarbetares visor" som måste vara bland det absolut bästa som gjordes under proggåren. Texterna berättar historier, så starka att ögonen tåras. Nu har Dan efter många års tystnad kommit tillbaka med två nya plattor, som verkligen inte skäms för sej. Och på Nef var han kung!
Och på tal om kulturella upplevelser: förra veckan var det bokmässa i stan. Som språklärare fick jag gå dit i tjänsten i hela fyra dagar och lyssna på mängder av intressanta seminarier och föreläsningar. Höjdpunkter: Roy Andersson (vars Vår tids rädsla för allvar just kommit i nytryck och borde läsas av varenda jävla människa), Jan Lööf (Skrotnisses skapare!), Gellert Tamas (som efter sitt mästerverk om Lasermannen och dom mörka Ny Demokrati-åren nu ägnat några år åt att borra fram sanningen om dom apatiska flyktingbarnen; en sanning som gör att man skäms över att vara svensk), Marie Silkeberg (som just översatt danska Inger Christensens mäktiga Det till svenska) och mycket, mycket mer...
Nåväl, träning skulle det handla om. Och nu när oktober är här så är det alltså dags igen. Inomhussäsongen ska ta fart. Mitt gymkort börjar gälla igen efter sommaruppehållet. Problemet är bara att jag sedan några dagar tillbaka är riktigt jävla tokförkyld. Men jag lovar: så fort sjukdomen släpper kommer jag kasta mej över dom där jävulsapparaterna på gymet igen.
PS. Bara några timmar nu till Öis nästa chans att ta sej upp på kvalplatsen. Håll tummarna för att dagens domare inte fortsätter den mobbningskampanj mot mitt rödblå sällskap som verkar råda inom domarkåren för tillfället. Till och med den gamla gaisaren Ulf Stenberg ondgör sej över den allsvenska domarnivån i dagens GP och jag kan bara hålla med. Slutar dom inte vifta med röda kort snart så kommer dom fan göra en vanligtvis lugn och sansad person som undertecknad till en första klassens huligan. Stryk skulle dom ha! Faktiskt.
September har istället varit en månad i kulturens tecken. Förutom ovan nämnda, har jag fått vara med om två till fantastiska musikupplevelser, sinsemellan väldigt olika: Håkan på Liseberg och Dan Berglund på Nefertiti. Den sistnämnde debuterade på 70-talet med "En järnarbetares visor" som måste vara bland det absolut bästa som gjordes under proggåren. Texterna berättar historier, så starka att ögonen tåras. Nu har Dan efter många års tystnad kommit tillbaka med två nya plattor, som verkligen inte skäms för sej. Och på Nef var han kung!
Och på tal om kulturella upplevelser: förra veckan var det bokmässa i stan. Som språklärare fick jag gå dit i tjänsten i hela fyra dagar och lyssna på mängder av intressanta seminarier och föreläsningar. Höjdpunkter: Roy Andersson (vars Vår tids rädsla för allvar just kommit i nytryck och borde läsas av varenda jävla människa), Jan Lööf (Skrotnisses skapare!), Gellert Tamas (som efter sitt mästerverk om Lasermannen och dom mörka Ny Demokrati-åren nu ägnat några år åt att borra fram sanningen om dom apatiska flyktingbarnen; en sanning som gör att man skäms över att vara svensk), Marie Silkeberg (som just översatt danska Inger Christensens mäktiga Det till svenska) och mycket, mycket mer...
Nåväl, träning skulle det handla om. Och nu när oktober är här så är det alltså dags igen. Inomhussäsongen ska ta fart. Mitt gymkort börjar gälla igen efter sommaruppehållet. Problemet är bara att jag sedan några dagar tillbaka är riktigt jävla tokförkyld. Men jag lovar: så fort sjukdomen släpper kommer jag kasta mej över dom där jävulsapparaterna på gymet igen.
PS. Bara några timmar nu till Öis nästa chans att ta sej upp på kvalplatsen. Håll tummarna för att dagens domare inte fortsätter den mobbningskampanj mot mitt rödblå sällskap som verkar råda inom domarkåren för tillfället. Till och med den gamla gaisaren Ulf Stenberg ondgör sej över den allsvenska domarnivån i dagens GP och jag kan bara hålla med. Slutar dom inte vifta med röda kort snart så kommer dom fan göra en vanligtvis lugn och sansad person som undertecknad till en första klassens huligan. Stryk skulle dom ha! Faktiskt.
