1040!
På grund av värmen hade jag bestämt mej för att gå mycket lugnt till väga idag: känna mej för och inte tveka att gå några varv om det skulle börja ta emot för mycket - hellre det än att sluta eftersom jag ville komma upp i en timmes träning. Jag började i mycket lungt joggingtempo och fick outsägligt ont i ryggen redan efter typ 200 meter. Under stor smärta plågade jag mej runt första varvet långsamt, långsamt och började på allvar bekymra mej för min vidare löpsatning.
Men under nästa varv - då jag övergick till gång i ganska makligt tempo - släppte faktiskt ryggsmärtan, och jag bestämde mej för att springa på igen, vilket resulterade i ett varv under 5 minuter. Jag vilade mej sen med ytterligare en gångkilometer och började ladda för att ge allt jag hade i ett sista löpvarv: det gav tiden 4,25 och kändes då som en stor besvikelse - jag hade hoppast att jag skulle kunna springa fortare än så när det bara gällde ett enda varv och jag nästan gick för fullt; men efter 1040-upptäckten får jag väl konstatera att det är ganska bra ändå.
Sen blev det mer vilogång innan jag bestämde mej för att se hur fort jag kunde klara ett varv i mitt snabbaste gångtempo. 6,39 blev svaret. Svårt förstås att uppskatta värdet av den tiden, men nu finns den i alla fall. Avslutningsvis vandrade jag lugnt runt ett sista varv för att komma upp i 9km och över en timmes träning. Tiderna: 4,37 (800) - 5,56 - 8,10 - 4,51 - 7,51 - 4,25 - 8,59 - 6,39 - 12,16 (1,2) = 1,03,46.
Imorn kommer H hit ändå från Piteå. Vi ska dricka öl på min balkong. Sen ska vi åka till Arvika och gå på festival. Herregud. Allt jag byggt upp kommer att raseras.
Förlåt
PS. Svar på E:s kommentarsfråga: tvättbräda är det väl inte tal om, men faktum är att jag mätte mitt magmått idag för första gången på rätt länge. Resultat: 93 cm. När jag köpte måttbandet nångång i mars var det 98 cm. Så där har det hänt grejer...
Tvivel
E uppmanade mej via telefon i eftermiddags att det var hög tid att springa en ordentlig träningsrunda utan att ge upp halvvägs igen (det har ju blivit så lite väl ofta på sistone). Han tyckte att jag skulle satsa på en full mil, så då gjorde jag det. Jag satte upp det blygsamma målet att - liksom vid förra milen (54,18) - springa på under 55 minuter. Det gick så mycket åt helvete som det bara kan...
Redan efter 10 minuter började ryggen göra helt jävulskt ont. Tur i oturen är förvisso att det ryggont jag får när jag springer inte är av samma typ som jag fått när jag åkt längdskidor eller burit stolar (som jag gjorde i Bergen); den smärtan - som sitter som en klump längst ner till höger i ryggen - är helt omöjlig att stå emot: det finns inget annat alternativ än att sluta med det jag gör tills det gått över. Den här smärtan, däremot, sitter mer centrerat, mitt i ryggen, och även om den också gör fruktansvärt ont, så går den i alla fall att uthärda. Men kul är det ju inte att springa med en rygg som skriker att man ska stanna.
Och som om det inte vore nog med elände: kraften som jag hade i benen för bara en dryg vecka sen är som bortblåst fullständigt. Idag var jag verkligen noga med att gå ut lugnt. Trots det tog det bara två varv innan jag var så fruktansvärt orkeslös och benen så blytunga att jag knappt nådde upp till styrfart. Tiderna vill jag alltså helst glömma, men har man en blogg så har man, så här är dom: 4,23 (800) - 5,21 - 5,31 - 5,45 - 5,51 - 5,54 - 5,58 - 6,01 - 5,58 - 6,51 = 57,32.
Alltså 12 sekunder långsammare än förra årets midnattslopp som jag sprang helt otränad. Det är så man vill lägga sej och aldrig mer vakna...
Jag skulle nu kunna skriva ett stycke med bortförklaringar om att jag cyklat som aldrig förr i helgen och att benen möjligen är trötta efter det. Men jag är så jävla trött på att ständigt försöka hitta orsaker bakom mina misslyckanden att jag bara inte pallar det just nu...
Men en ordentlig cykelhelg har det i alla fall varit. Sammanlagt 5 timmar på sadeln blev det i lördags. Det gick fint till Kungsbacka - så långt var det fina cykelvägar och dessutom en hel del bebyggelse som dök upp då och då så man liksom kände att man kom nån vart. Men närmare två mil vid en landsvägsren därifrån till Åsa blev rätt enformigt i längden. (Tur då att jag hade poddat ner första programmet i serien "Allvarligt talat med Bob Hansson"; Bob har tagit över stafettpinnen efter Kristina Lugn i detta underbara radioprogram som bygger helt på dessa strålande poeters geniala svar på lyssnarnas undringar om livets stora och små frågor.) Matchen? Öis förlorade naturligtvis. 1-3 blev siffrorna den här gången.
På väg hem stannade jag till och köpte dricka på en bensinmack i Lindometrakten. När jag stod där och pustade bröt det plöstligt ut fullt slagsmål utanför restaurangen på andra sidan vägen. Jag försöker tänka på den händelsen som nån sorts tröst efter dagens katastrof i löparspåret: full och aggressiv på en plankstekskrog vid ett vägskäl i Lindome - så lågt har jag i alla fall inte sjunkit. Än.
PS. Jag hade en fin dag idag också fram tills jag gav mej ut i spåret: cyklade till Sisjön - solade, badade, läste; sen cyklade jag vidare till Ruddalen och kollade när två av mina elever spelade fotboll. Div 3. Jag satte mej bland 70+gubbarna på läktaren och njöt i fulla drag av deras evigt pessimistiska kommentarer. Om inte annat kan jag alltid ha som mål i livet att bli en sån gubbe.
Saft
Och inte har det varit bättre idag. Jag spelade i och för sej 90 minuter tennis med E i morse (knapp förlust), men sen blev det lunch på stan (där det jävlar inte är lätt att hitta tillåten mat), och inte nog med det: innan dagens stora begivenhet - semifinalen på Gamla Ullevi - laddade vi i fanzone med burgare och öl.
Matchen blev en märklig historia. I halvtid kändes det ruskigt onödigt (sådär som det brukar kännas när Öis är i farten) att Sverige hade släppt in tre alldeles för billiga mål, när dom egentligen inte var ett dugg sämre än England. Och efter en kvart av andra halvlek kändes det ännu värre. Men så plötsligt gjorde Marcus Berg ett mål, och det var som att vända på en hand: fart, fläkt, anfallsglädje, och framförallt: jävligt snygga mål! Se Öis, och lär! (Tråkigt förstås att dom slogs ut men publikens hjärtan vann dom i alla fall till slut.)
Imorn ska cykeln hämtas och jag tänker ge mej ut på långäventyr med en gång. Kl 5 träningsspelar Öis mot Häcken på Åsa IP. En perfekt första utflykt med nya cykeln. Jag har mätt avståndet på Eniro, och det verkar röra sig om ungefär 4 mil - så gott som ett maraton alltså. Jag siktar på att slå Haile Gebreselassies världsrekord på 2,03,59.
Brev
Och som ett brev på posten: när jag satt här för snart två timmar sen och skrev förra inlägget började jag känna hur magen svällde upp igen, efter att den dom senaste dagarna känts mindre än på flera år. Alltså: av med kläderna, upp på vågen. 86,2! Nuförtiden har jag ju lärt mej att man tappar en del i vikt under natten, men risken att vakna över 85 imorn kändes överhängande och det var en risk jag inte var beredd att ta.
Så: det var bara att ge sej ut i spåret. Nu var det såpass sent att solen inte var så jobbig längre och jag gjorde hastigt upp en plan om att försöka mej på det jag misslyckades med igår: 8 km på 40 minuter. Jag gick ut lite lugnare än igår och det kändes bra till en början. Men under fjärde varvet började jag få slita ont, och dessutom kändes magen inte helt i form. Kanske lite väl lättvindigt bestämde jag mej därför - precis där man måste svänga av spåret för att komma ut på "upploppsrakan" - att nöja mej med 5 km. (Jag skulle fan behöva en sån där travkusk som åkte efter med sin piska och rappade till mej så fort jag fick minsta tanke på att bryta.)
Det hastiga beslutet att kliva av gjorde att det inte blev nåt spurttempo på sista varvet, men jag kan ändå konstatera att jag håller 5-minuterstempo hyfsat enkelt på en halvmil nu. Om ganska exakt två månader ska jag alltså klara det på dubbla sträckan. Det kan gå. Det borde gå. Dagens tider: 4,13 (800) - 5,08 - 4,56 - 4,52 - 5,54 (1,2) = 25,03.
Nu lär jag åtminstone få uppleva att vakna under 85 en dag till...
Halvvägs
Jag ser hursomhelst fram emot lördag. Oj, vad jag ska svischa iväg på äventyr. Man kommer ju onekligen så mycket längre på två hjul än på två ben. Förra sommaren cyklade jag till Kungälv som längst. I år känns det som det är dags att utforska Kungsbacka.
Men att gå är ju inte heller fy skam: i morse gick jag två timmar i rask takt till Sisjön, en bit söder om Göteborg, och tog mej en simtur. Jag hade faktiskt tänkt gå hela vägen hem igen, men skavsår av mina för säsongen ännu inte helt ingågna sandaler gjorde att det fick bli bussen tillbaka.
Eftermiddagen spenderade jag i solen i Vasaparken, lyssnade på Alexander Stubbs sommarprogram från igår (intressant kille: utrikesminister i Finland och triathlon som ett av sina största intressen), och läsande Bonniers världshistoria - en bok jag varmt kan rekommendera: 550 sidor som handlar om allt som hänt i världen nånsin, typ. I ett försök att bli en bildad människa har jag tänkt läsa den pärm till pärm.
Till sist ett glädjebesked: i morse hamnade vågen för första gången under 85: 84,9! Halvvägs till 80 nu alltså; när jag kommer dit tror jag det är dags att sluta gå ner och istället försöka stabilisera vikten. Hur lång tid tror ni, kära läsare, jag kommer behöva för att nå 80? Där har ni en fråga att dryfta i kommentarerna...
Kollaps
Har just kommit hem från ett totalt misslyckat försök att springa 8 km på 40 minuter. Klyschan "kroppen svarade inte" har sällan känts mer relevant. Redan efter några hundra meter var benen tunga som cementklumpar och ville inte alls röra på sej. Och det blev bara värre ju längre jag sprang. Efter två varv bestämde jag mej för att övergå till gång vid nästa kilometerpassering, men efter att jag verkligen släpat mej runt det tredje varvet kände mej såpass yr och nästan svimfärdig att jag gav fan i det också och började lomma hemåt istället.
J har sagt att jag måste vara hård mot mej själv för att lyckas så det är inte utan att skämmas som jag skriver det här inlägget. Men jag måste ju berätta sanningen, även när den är att jag vikt ner mej. Och för redovisningspliktens skull: Sträckan jag tillryggalade blev alltså 3,8 km och tiderna: 4,07 (800) - 4,58 - 5,09 - 5,18 = 19,33.
En tänkbar förklaring till kollapsen kan vara att jag tillbringat nästan hela dagen i stekande sol och helt klart druckit alldeles för lite. I morse gick jag en timmeslång gångtur och sen vandrade jag ut till Delsjön där jag spenderade hela eftermiddagen med sol och bad med min gode vän H. Sen gick jag hela vägen hem igen. Sammanlagt har det nog blivit två och en halv timme gång idag, och jag har alltså slarvat med att fylla på med vätska. Jag hoppas i alla fall att det här håller som förklaring - det vore ju väldigt jobbigt om det inte finns nån förklaring alls.
Förlåt, kära läsare, att jag gör er besvikna. Jag hoppas verkligen att ni inte ska behöva läsa mer om brutna lopp.
Sol
Så har då sommarlovsvardagen infunnit sej. Efter en nattågsnatt blev måndagen rätt slö - jag hade tänkt springa, men nöjde mej med gång. Idag var det så dags för löpning igen. För första gången sen i torsdags, för efter det tuffa passet i Bergen flyttades fokus allt mer mot fest och efterföljande svajighet - ett tillstånd som inte direkt lämpar sej för löpning. (Festen blev en succé förresten - med Hallands Fläder, Lasse Dahlqvist, midsommarstång och nytt norskt rekord i antal deltagare. Målet är att etablera midsommarfirandet på Festplassen i Bergen, och så småningom erövra hela jävla grannlandet med snaps och sill.)
Nåväl, det här är en blogg om sport, inte om fest; i förmiddags gav mej iväg på en tänkt milrunda, och stärkt efter kilometertiderna i Bergen gick jag ut i ett ganska optimistiskt tempo. Alltför optimistikt skulle det tyvärr visa sej. En konsekvens av att springa så tidigt på dagen är förstås att kroppen inte fått nån chans att komma igång ordentligt innan - redan efter första varvet kände jag mej således helt knockad. (I Bergen öppnade vi med en väldigt lugn första kilometer - kanske är det något jag borde börja tillämpa även här, i alla fall på morgonpassen) Och inte blev det bättre av värmen som vällt in över Göteborg: lika outtröttligt som solen sken, lika uttröttad blev jag.
Så redan efter första varvet insåg jag att jag aldrig skulle orka en mil i det tempo jag satt upp. Jag bestämde mej då för att åtminstone försöka hålla tempot i 5 km, och det gick. (Fast jag var mer slut än på mycket länge efteråt.) Nytt 5 km-rekord blev det i alla fall: 3,57 (800) - 4,53 - 4,52 - 4,48 - 5,28 (1,2) = 23,59.
Nu har jag återhämtat mej med laxlunch och kaffe - dags att sticka ut i solen igen. Målet för dagen är Stadsmuseet som har två intressanta utställningar på gång - mer om dom när jag sett dom.
PS. Tiderna från Bergen har inte redovisats än. Vill du vara snäll, J (haren), att ta med dom i en kommentar.
Haren
Idag hade jag för första gången i mitt löparliv en personlig hare som en bit framför mej skuttade omkring och tjoade uppmuntrande rop och gav kilometertider. Och vilka kilometertider sen. Bortsett första kilometern (som fick fungera som uppvärmning) var varken jag eller haren över 5 min/km nån enda gång. Det var vansinnigt jobbigt mot slutet, men jag spände blicken i bakhasorna på haren och bet ihop. Efteråt hörde jag mej för om möjligheterna att hyra in haren vid varje träningspass, men det visade sej bli lite väl dyrt. Så om någon av er, kära läsare, har någon billigare hare på lut: tveka inte att höra av er...
Nu är det läggdags här. Men jag återkommer förstås med noggrannare rapport om dom exakta tiderna. Dom finns inte på min klocka. Dom finns på harens.
Tåget går
Jag har inte sprungit mer sen urladdningen i måndags men långa promenader med P3:s utsökta dokumentärer (om allt från Tjörnbroraset till Thomas Quick) i lurarna har det blivit. Nu går snart tåget till Bergen. Ska bli intressant att se åt vilket håll min vikt kommer utveckla sej där...
Duktig dag
När jag ställde mej på vågen i morse blev min reaktion ungefär som Ferdinands när han satte sej på sin geting. 87,4 flinade siffrorna åt mej. Förklaringen till denna vikttillbakagång är förstås helgens bröllop och tillhörande onyttigheter, men att det finns en förklaring gör ju ingen skillnad i själva sakfrågan: det kändes som utdelningen av allt slit den senaste tiden höll på att gå om intet.
Och inte blev det bättre av att jag var tvungen att spendera hela förmiddagen på ett möte angående ökat samarbete mellan Göteborgs skolor och den årliga bokmässan i stan; jag har ju egentligen sommarlov nu, men snäll som jag är hade jag lovat att gå på det här i alla fall.
Men sen blev det fart på mej: först gav jag mej ut på en 90 minuter lång gångmarsch, sen kände jag att det nu kunde vara dags att testa att springa en hel mil (det är ju ändå den distans det handlar om vid eldprovet i augusti). Jag bestämde mej för att det var lagom att sikta på en tid under 55 minuter. Och det gick fint. Även om jag inte klarade att hålla utgångstempot särskilt länge och alltså fick en negativ varvtidsutveckling får jag nog vara nöjd med att jag lyckades hålla ihop löpningen hyfsat även mot slutet, och inte klappa igenom helt.
Tiderna: 4,20 (800) - 5,15 - 5,15 - 5,17 - 5,27 - 5,35 - 5,37 - 5,40 - 5,36 - 6,15 (1,2) = 54,18.
Nu mat. Sen ska jag och O mötas upp vid Gamla Ullevi och kolla på Spanien-Tyskland. Men jag ska fan inte unna mej nån öl.
Pers
Ganska bra. Inte så långt ifrån målsnittet på 5 min/km. Och det är tur det, för min gode vän J har hotat med att jag ska springa 8 km i 5,10-tempo tillsammans med honom när jag hälsar på i norska Bergen nästa vecka. Lyckligtvis - i löphänseende - regnar det precis hela tiden i Bergen (ett regn där brukar knappt hinna sluta innan nästa tar vid), så har jag inte extrem otur med vädret ska det kanske kunna gå vägen...
I helgen styr jag min kosa mot Tranås, av alla ställen. Nytt bröllop på gång. Det blir säkert roligt. Men fan vet hur det ska gå med fettförbränningen. Jag är uppe på höga 86 igen nu, efter alla jävla festligheter i samband med att detta varit min sista arbetsvecka innan sommarlovet. Det går så äckligt fort att gå upp i vikt...
Dill
Jag tappade till 3-5. Sen lyckades jag skärpa mej något, slå till bollen ordentligt igen (vilket egentligen var allt som behövdes för att vinna - om jag däremot spelade för lösa bollar hann gubben (45 år) jag mötte upp allt och han missade väldigt sällan ett slag). Men efter att jag kommit ikapp till 5-5 kom rädslan tillbaka. Istället för att tänka: "nu tar jag det här", började jag tvivla igen och setet gled mej ur händerna. I andra set lyckades jag tänka "skit samma, låt det här gå åt helvete då då", vilket fick mej att spela något bättre. Men så fort tredje set började kom rädslan tillbaka. Jag tappade till 0-2, 0-40. Då släppte skräcken igen; jag sket i allt, spelade på hårdare igen, och vände till 2-2 och 30-0. Efter det försvann allt mitt spel. Och det kom inte tillbaka.
Det värsta i hela den här historien är att jag verkligen inte vet hur jag ska göra för att komma ur den här tävlingsskräcken. Den har inte alltid funnits. Så sent som för två somrar sen (då jag också deltog i några grusturneringar) slog jag samtliga spelare jag kunde slå - till och med mot motståndare som kanske egentligen var snäppet bättre än mej lyckades jag höja mej och vinna. Då tänkte jag hela tiden positiva tankar: om jag tappat ett gem tänkte jag hela tiden framåt och var övertygad om att jag kunde vinna nästa. Men nu är jag alltså inne i en period som är så jävla fylld av tvivel på att jag överhuvudtaget kan vinna nånting. Och framförallt: det är ju så jävla tråkigt att jag inte bara kan spela en tennismatch, koppla av och tycka att det är roligt. Som det är nu är det bara plågsamt. Det är ju helt sjukt.
Idag har jag i alla fall sprungit igen. Det var längesen nu. Har massa dåliga undanflykter men skit i dom - jag slog min gamla tid på 7 km (37,59) med klart över en minut. Så det är ju positivt. Tiderna: 4,28 (800) - 5,27 - 5,25 - 5,19 - 5,00 - 5,06 - 5,51 (1,2) = 36,37.
Jag gick ut lugnt och kände mej hyfsat pigg med tre varv kvar, så jag bestämde mej för att försöka mej på en tempohöjning. Första varvet i det högre tempot kändes OK, men sen - på väg ut på näst sista varvet - i den lilla uppförsbacke som inleder varje varv kom reaktionen och jag fick verkligen slita för att ta mej i mål med hyfsat bibehållet tempo.
Längesen jag skrev nåt om mat. Idag blev middagen ovanligt god och kan vara värd att nämnas: Lax, vårlök och små kycklingbitar - först stekta i smör, vitlök och en halv pressad lime, sen tillsåsat med grädde och massa färsk dill (är inne i en dillperiod nu) nerklippt över pannan. Serverat med kokta morötter och gröna bönor.
Nu börjar andra halvlek.
I kvartsfinal
Efter matchen var det personalfest på jobbet. Igen. Och som jag åt. Jag vill helst inte tänka på hur fort den enorma äppelkakbit jag roffade åt mej till kaffet hamnade i min mage. Och snacka om jojo-vikt: i onsdags morse vägde jag ju 85,7, efter onsdagskvällens bravader var jag uppe i 86,4, sen efter en duktig torsdag (dock utan löpning - oförlåtligt!) var jag nere i 85,7 igen på fredagsmorgonen - och nu: just det: 86, jävla 4 igen...
Har missat två löppass nu. I torsdags hann jag inte ut innan valdebatten (som jag kände att jag - av nån sorts medborgerlig plikt - var tvungen att se) och igår fanns det heller ingen tid mellan jobb, tennismatch och fest. Så idag får det vara dags igen. Ska bli spännande att se hur kroppen svarar, nu när den inte sprungit sen i måndags...
PS. På söndag kl 19 spelar jag kvartsfinal i Partille Cup. Heja på mej!
Under 86!
Dock: inget gott som inte har nåt ont med sej: ikväll ska jag ut och käka med mitt arbetslag på jobbet, och dom har valt nån sorts pastarestaurang, så imorn är jag väl uppe över 86 igen...
Nytt bakslag i spåret
Jag har just varit ute och sprungit igen. Egentligen var det vilodag idag, men jag kände mej så fruktansvärt besviken efter gårdagskvällens kraftlösa insats att jag inte kunde låta bli att försöka ta revansch på mej själv redan idag. Jag ville känna att jag kan springa med fart igen, så jag beslöt mej för att försöka slå mina 24,49 på 5 km, som jag skriver om i inlägget "regnlöpning". Sist jag försökte slå den tiden gick jag ju ut alldeles för hårt och det slutade med att jag promenerade näst sista varvet. Jag gick ut något lugnare idag men trots det gick det åt skogen igen. Det är ett helvete att försöka springa fort utan vattentillförsel. Så snälla läsare: håll alla tummar för att det blir ösregn under Midnattsloppet - det skulle avsevärt öka mina chanser att orka springa fort.
Idag orkade jag 3 km innan jag gick in i väggen, och bestämde mej för att nöja mej med 4 km och åtminstone försöka fixa det på under 20 minuter. Det gick inte. Tiderna: 3,55 (800) - 4,56 - 5,05 - 6,16 (1,2) = 20,11. Sista varvet gick alltså nästan en minut långsammare än dom 5,24 jag hade i regnet. Och då sprang jag alltså ändå en hel kilometer kortare idag...
Så här efteråt är det lätt att tänka att det väl för helvete bara är att ta i mer nästa gång - bara springa på som fan och skita i tunga ben och trötthet. Men tyvärr är det inte lika enkelt att plocka fram dom tankarna när jag springer - och kanske är också det en del av problemet: att jag känner efter för mycket; tänker alla möjliga tankar och, som t ex idag, bestämmer mej för att springa ett varv kortare än planerat. Men jag har så jävla svårt att sluta tänka. Och skillnaden mellan mej och bra löpare är nog att mina tankar inte enbart präglas av den envishet och tjurighet som man nog måste ha om man ska lyckas i den här sporten. Jag är rädd att jag är alldeles för mycket en "ge upp-typ". Och fan vet hur jag ska träna bort det...
PS. Är ni det minsta lilla intresserade av tennis så får ni helt enkelt inte missa "Game, set and Mats" som avslutar varje dags sändning från Franska Öppna på Eurosport. Mats Wilander är helt briljant som expert, och lyckas nästan alltid få dit dom intressantaste spelarna för dagen; idag 19-åriga rumänskan Sorana Cirstea, som slog ut Jelena Jankovic med 9-7 i avgörande set efter en helt underbar kämpainsats - en av årets stora Roland Garros-höjdpunkter hittills. (Söderling snackar ju hela världen om idag så då behöver väl inte jag också göra det...)
