mathjul

Eftersom jag inte skrivit nåt sen helgen har ni säkert anat hur det gick i söndagens tennismatch. 7-5, 3-6, 6-2 blev mina förlustsiffror. Och jag skulle kunna skriva en hel roman om den matchen. Jag har fortfarande inte fullt ut accepterat att jag förlorade den. Trots att det värsta inte alls är att jag förlorade, utan hur: jag börjar faktiskt på riktigt bli orolig för min psykiska hälsa. Efter att jag tagit ledningen med 3-1 i första set och tappat ett antal gembollar till 4-1 och istället slagit ett dubbelfel på min motståndares första breakboll, blev jag plötsligt livrädd. Jag var paralyserad av skräck för att tappa matchen; det kändes i magen ungefär som om jag stod och balanserade på en hög höjd utan räcke.

Jag tappade till 3-5. Sen lyckades jag skärpa mej något, slå till bollen ordentligt igen (vilket egentligen var allt som behövdes för att vinna - om jag däremot spelade för lösa bollar hann gubben (45 år) jag mötte upp allt och han missade väldigt sällan ett slag). Men efter att jag kommit ikapp till 5-5 kom rädslan tillbaka. Istället för att tänka: "nu tar jag det här", började jag tvivla igen och setet gled mej ur händerna. I andra set lyckades jag tänka "skit samma, låt det här gå åt helvete då då", vilket fick mej att spela något bättre. Men så fort tredje set började kom rädslan tillbaka. Jag tappade till 0-2, 0-40. Då släppte skräcken igen; jag sket i allt, spelade på hårdare igen, och vände till 2-2 och 30-0. Efter det försvann allt mitt spel. Och det kom inte tillbaka. 

Det värsta i hela den här historien är att jag verkligen inte vet hur jag ska göra för att komma ur den här tävlingsskräcken. Den har inte alltid funnits. Så sent som för två somrar sen (då jag också deltog i några grusturneringar) slog jag samtliga spelare jag kunde slå - till och med mot motståndare som kanske egentligen var snäppet bättre än mej lyckades jag höja mej och vinna. Då tänkte jag hela tiden positiva tankar: om jag tappat ett gem tänkte jag hela tiden framåt och var övertygad om att jag kunde vinna nästa. Men nu är jag alltså inne i en period som är så jävla fylld av tvivel på att jag överhuvudtaget kan vinna nånting. Och framförallt: det är ju så jävla tråkigt att jag inte bara kan spela en tennismatch, koppla av och tycka att det är roligt. Som det är nu är det bara plågsamt. Det är ju helt sjukt.

Idag har jag i alla fall sprungit igen. Det var längesen nu. Har massa dåliga undanflykter men skit i dom - jag slog min gamla tid på 7 km (37,59) med klart över en minut. Så det är ju positivt. Tiderna: 4,28 (800) - 5,27 - 5,25 - 5,19 - 5,00 - 5,06 - 5,51 (1,2) = 36,37.

Jag gick ut lugnt och kände mej hyfsat pigg med tre varv kvar, så jag bestämde mej för att försöka mej på en tempohöjning. Första varvet i det högre tempot kändes OK, men sen - på väg ut på näst sista varvet - i den lilla uppförsbacke som inleder varje varv kom reaktionen och jag fick verkligen slita för att ta mej i mål med hyfsat bibehållet tempo.

Längesen jag skrev nåt om mat. Idag blev middagen ovanligt god och kan vara värd att nämnas: Lax, vårlök och små kycklingbitar - först stekta i smör, vitlök och en halv pressad lime, sen tillsåsat med grädde och massa färsk dill (är inne i en dillperiod nu) nerklippt över pannan. Serverat med kokta morötter och gröna bönor.

Nu börjar andra halvlek.