3721
Om en kvart ska jag träffa servicemannen med familj för en gemensam lunch. Sen bär det iväg norrut! Efter att gårdagen bjudit på ett imponerande snöfall som verkligen inspirerade till skidåkning, har det idag regnat på morgonen här i Göteborg. I slaskpölar, stora som insjöar, plaskade jag irriterat runt i morse. Så det ska nu bli helt underbart att få förflytta sej härifrån till skidåkningens hemvist på jorden.
Gå gärna in på Vasaloppets hemsida, sök reda på startnummer 3721 till söndagens öppet spår och beställ mina tider som sms. Och håll alla tummar och tår!
Krasslig
Exempel på saker jag gjort: röjt arslet av mej i källaren till Royal Albert Hall, där DJ Food och The Bug stod för musiken; besökt Wimbledons tennisanläggning och (tillsammans med 15 indier) blivit rundvandrad av en härlig brittisk gentleman full av tennisanekdoter; vandrat in i en konstinstallation i Tate Modern bestående av ett stort kolsvart rum, som var så mörkt att man riskerade att krocka med såväl folk som väggar; upplevt ett Depeche Mode i högform i mäktiga O2 Arena; bälgat i mej Long Island Ice Tea på en sunkig hårdrockspub; besökt huset där Charles Dickens en gång bodde och lärt mej mer om hans liv; stuffat till sköna reggaerytmer på en obskyr svartklubb; druckit många Gunniess och John Smith på alla möjliga pubar.
Väl hemma igen har jag sett till att genast gå över till en strikt diet. Imorse var jag nere under 83 igen - min tanke är att jag ska ligga nånstans mellan 81 och 82 inför lördagen, då jag ska pastaladda hela dan. Jag har kommit fram till att det knappast kan skada med kolhydrater då. Min viktminskardiet är ju inte direkt designad för idrottsmän.
Så till terapeutens fråga: vem ser jag som favorit i trekampen? Det är inte lätt att svara på. Dom fem intensiva träningsdagarna innan London lovade gott. Men tyvärr måste jag meddela att jag för tillfället har en hals som är oroväckande rosslig - jag har under dagen varit såpass sjuk och orkeslös att jag faktiskt övervägde att gå hem från jobbet. Men det måste ju ändå vara bättre att jag är krasslig nu än i helgen. Så: svarar bara kroppen på söndag så är jag helt klart en av favoriterna...
London
Och idag var jag ute med både servicemannen och Hjalle. I ymnigt snöfall drog vi varsin tredjedel och jag kan inte säga annat än att det gick hur fint som helst. Jag börjar till och med känna mej som en skidåkare nu.
Men imorn går flyget till London - och förhoppningsvis kommer miljöombytet göra mej gott. Det enda jag är lite orolig för är vad jag kommer att väga när jag kommer hem igen. Under dom fem dagar då jag nu åkt så mycket skidor, har jag unnat mej hela fyra pastamåltider och dessutom proppat i mej en del sötsaker framför OS-teven. Och från att ha legat på låga 81 är jag nu uppe på höga 82. Och när jag kommer tillbaka från London har jag ju bara en vecka på mej att komma ner i matchvikt igen.
Men jag försöker ändå tänka att det där är ett litet problem i sammanhanget: för för bara några veckor sen kunde jag egentligen inte åka skidor på riktigt - det kan jag nu!
Heja Hannu!
Och frågan är om inte den största faran börjar bli just tempot; jag måste hålla mej i skinnet så jag inte går ut för hårt. Jag har ju - som jag tidigare berättat - ganska nyss äntligen hittat tekniken för klassisk skidåkning, vilket gör att det nu känns som att min framfart i spåren följer samma logik som berg-och-dalbanor: ju fortare det går, desto roligare är det. Men efter ett tag blir det förstås rätt slitsamt för kroppen att åka alltför fort. Sista kvarten värkte ryggen ordentligt, och idag började jag också känna av mina ljumskar.
Nu nordisk kombination! SVT hade just en underbar intervju med Björn Hellberg, som naturligtvis visade sej vara en stort fantast av denna sport - utan problem rabblade han upp ett tiotal favoriter. Och det Hellberg gillar, gillar jag! Så precis som Björn tänker jag nu slå mej ner i tv-fåtöljen och hålla alla tummar för att Hannu Manninen äntligen grejar att ta sin första individuella OS-medalj...
Ännu en dag i spåren
Njutbart
Vi åkte i ganska exakt två timmar, och det kändes faktiskt som jag kunde åkt mycket längre än så. Visst fick jag stanna till och bränna på med ny tigerbalsam ibland, men det börjar kännas som ett litet problem i sammanhanget. Ryggen håller ju nu!
Och så var det dom nya skidorna! Dom har verkligen hjälpt mej att hitta en teknik i "stakning med frånskjut"-åkningen, som gör att det nu är helt underbart - för att inte säga direkt njutbart - att forsa fram fort, fort över snötäckta fairways. Och varför skulle det då inte gå lika bra över Vasaloppets myrar?
Nästan som till Mångsbodarna
På det stora hela får jag nog säga att det kändes rätt bra. Första varvet gick på 37,00, andra på 38,17 och det avkortade sista på 34,30. Vid varvningarna stannade jag till och åt en banan samt smorde på ny tigerbalsam. Med ungefär en kilometer kvar av varven började ryggen göra sej påmind - men är det inte värre än att jag får stanna till och smörja in mej var trettionde minut så ska jag väl åtminstone kunna ta mej i mål i det där loppet.
Jag är dock plågsamt medveten om att distansen jag avverkade idag behöver fyrdubblas för att bara komma upp i samma sträcka som man har lagt bakom sej när man går in på sista milen i Vasaloppet - så som vinnare i trekampen kanske jag inte skulle satsa pengar på mej själv i dagsläget...
Nytt hopp
Idag har jag äntligen åkt skidor igen. Efter att igår - i och med min tionde film - gått i mål i filmfestivalen, var det nu dags att lägga fullt fokus på den här bloggens högre syfte igen. Jag ska erkänna att jag känt mej lite uppgiven dom två senaste veckorna. Kulturella nöjen har helt tagit över mitt liv. Och i torsdags blev det dessutom ännu en sen ölkväll; denna gång tillsammans med min vän Hjalmar som just kommit hem från ett halvår i Buenos Aires. Kvällen inleddes med öl, fortsatte med Thåström i Lisebergshallen och slutade med ännu mer öl.
Men. Tillsammans med min trippla vasaloppsåkare till far tog jag mej alltså äntligen ut i skidspåren idag igen. Och faktum är att jag fick lite förnyat hopp om att det här kan få ett lyckligt slut ändå. Jag hade smort in lager på lager med tigerbalsam och var noga med att åka så upprätt som möjligt. Och ryggen höll faktiskt sensationellt bra.
Och så hade jag nya skidor idag. Jag har ju övertagit två par av far, ett till träning och ett till tävling. Hittills har jag nöjt mej med träningsparet, men idag invigde jag tävlingskidorna (som alltså har åkt tre vasalopp). Och jävlar vilken skillnad! Framförallt när det är helt plant och man använder sej av så kallad "stakning med frånskjut" var det som natt och dag. Glidet var helt enkelt enormt mycket bättre och det gick att komma upp i rätt bra fart utan att vara i närheten av samma ansträngning som på dom andra skidorna.
Så för första gången idag upplevde jag 7-km-slingan som att den gick fort, och jag var rätt sugen på att ge mej ut på ett varv till, men beslöt att anpassa mej till far med bilen. Men imorn blir det buss - och tre varv.
Mycket nu...
Det är jobbigt att skriva här nu. Jag fick just en panikartad känsla av att tiden rinner iväg från mej. Jag har haft ett mer späckat schema än på mycket länge på sistone, men på träningsfronten är det fan inte mycket nytt att rapportera.
(Bort)förklaringar finns ju, men dom är väl bara dumma att radda upp här. Men lite ändå: helgen gick åt helvete eftersom servicemannen blev sjuk, vilket innebar att min bilskjuts till skidspåren försvann, och därmed min möjlighet att då hinna ut i snön mellan alla filmer jag bokat in mej på på Göteborgs fantastiska filmfestival som jag bara inte kan missa att ta del av (jag har sett sju filmer sen i lördags - varav tre varit helt oförglömliga).
Och att springa i helgen var faktiskt helt omöjligt - underkylt regn gjorde att det på fullt allvar var svårt nog att gå i den här stan i helgen. Jag höll på att halka omkull vid flera tillfällen trots att jag närmast vaggade fram långsamt, långsamt.
Ikväll skulle jag sett årets första träningsmatch, Öis-Häcken, på Valhalla. Men den blev inställd pga av all snö som just nu faller ymnigt utanför mitt fönster. Det enda som hann hända var att Öisarna kom ut på plan och tackade klacken som tappert sjöng sitt "Vi ger aldrig upp, vi älskar Öis", så det ekade bland snöflingorna.
Servicemannen är fortfarande sjuk förresten. Men idag har jag talat med min far om att åka skidor i helgen. Det känns pålitligt; han har trots allt genomfört tre vasalopp.
