mathjul

Två timmar och en kvart åkte vi idag, jag och min far. Och det var helt sagolikt: Öjared bjuder på massor av härliga, vidsträckta spår utan alltför mycket folk, och naturupplevelsen var stor. Till en början gled vi omkring i ett ganska lugnt tempo och njöt bland rådjur och hackspettar - men sista timmen lämnade jag pappa (den tripple vasalöparen) bakom mej och satte av i ett lite högre tempo. 

Och frågan är om inte den största faran börjar bli just tempot; jag måste hålla mej i skinnet så jag inte går ut för hårt. Jag har ju - som jag tidigare berättat - ganska nyss äntligen hittat tekniken för klassisk skidåkning, vilket gör att det nu känns som att min framfart i spåren följer samma logik som berg-och-dalbanor: ju fortare det går, desto roligare är det. Men efter ett tag blir det förstås rätt slitsamt för kroppen att åka alltför fort. Sista kvarten värkte ryggen ordentligt, och idag började jag också känna av mina ljumskar.

Nu nordisk kombination! SVT hade just en underbar intervju med Björn Hellberg, som naturligtvis visade sej vara en stort fantast av denna sport - utan problem rabblade han upp ett tiotal favoriter. Och det Hellberg gillar, gillar jag! Så precis som Björn tänker jag nu slå mej ner i tv-fåtöljen och hålla alla tummar för att Hannu Manninen äntligen grejar att ta sin första individuella OS-medalj...