mathjul

Så var det då dags för säsongens snöpremiär! Efter att jag varit petnoga med maten sen annandagens obehagliga överraskning hade jag i morse gått ner till 82,9 - jag känner mej fortfarande rätt tung och rultig, men tänkte att jag nu i alla fall borde kunna ställa mej på skidorna utan att dom knäcks. Det kunde jag. 

En slinga på 7,5 kilometer har spårats upp i Öjersjön strax utanför Göteborg och jag och servicemannen var mycket förväntansfulla. I mångt och mycket var vi nöjda även efteråt, särskilt servicemannen som - som den Vasaloppsveteran han är - visade prov på storstilad teknik och skidade ifrån mej med hästlängder.

För egen del gick det väl sådär - spåren var isiga och bakhala och det var svårt att få tekniken att kännas naturlig. Dessutom gjorde naturligtvis ryggen ont. Inte lika hopplöst ont som i Orsa för ett år sen, men ändå tillräckligt för att jag nu på allvar måste göra nåt åt den. Jag genomgick terapeutens program och stretchade dessutom noggrant ut mina skinkmuskler (som enligt såväl sevicemannen som osteopaten jag besökte förra vintern är för korta och därför bidrar till smärtan som sitter som två klumpar precis ovanför varsin del av stjärten) efter dagens åkning. Men jag känner att jag också bör uppsöka nån sorts sjukgymnast, osteopat eller naprapat nu.

Det känns ändå bra att äntligen ha kommit ut i snön och vill det sej väl ger vi oss iväg imorn igen.

När jag tittar bakåt i bloggen ser jag att jag den fjärde oktober skrev att vikten låg stabilt mellan 79 och 79,5. 21 november uppgav jag ett exakt ett kilo tyngre viktintervall - just den morgonen vägde jag in på 80,3. Sen dess har det sakta men äckligt säkert hänt saker som jag tyvärr måste erkänna att jag undanhållit er, kära läsare. Jag har skämts.

Vid månadsskiftet november/december låg jag närmare 81 än 80 och trenden var alltså oroande men till en början var ändå december en ok månad. Efter den underbara helgen i Västervik kom jag förvisso hem och fick se att vågen nådde ända upp till 82, men det var egentligen inte någon större fara. Jag levde då duktigt några dagar, slopade genast alla kolhydrater så att jag på torsdagen var nere på 80,5.

Men efter den torsdagen har det bara rusat iväg åt fel håll! Julbord, övriga restaurangbesök, alldeles för många sötsaker och alldeles för många ölkvällar har gjort att jag i måndags tvingades stirra ner på siffrorna 83,3 när jag ställde mej på vågen. Och då hade jag ändå julafton framför mej!

Och inte bara julafton, utan två hela dagar spenderade jag hos mina föräldrar - två dagar av konstant ätande. Och socker, socker, socker. Så vågens 84,3 i morse kom förstås inte som en överraskning. Men tragiskt är det ju lik förbannat. Och det handlar förstås inte bara om siffror längre - viktuppgången är i alla högsta grad påtaglig även när jag inte står på vågen. Magen är tung och stor som om jag svalt en medicinboll och jag hatar den.

Dessutom har jag och servicemannen planerat att ge oss iväg och åka riktiga skidor på måndag, och jag hade tänkt överta min pappas skidor. Dom är anpassade efter hans vikt på 82, och jag måste alltså ner så mycket som möjligt tills dess.

Så idag har jag i alla fall inte ätit en tillstymmelse till kolhydrat och dessutom gav jag mej ut och sprang 5 km för ett tag sen. Det var snöigt och bakhalt i backarna och jag kände mej tjock och klumpig, men i ren ilska gick jag ut hårt redan från början och lyckades faktiskt slå mina senaste tider:

4,02 - 5,06 - 5,05 - 5,08 - 4,52 = 24,14

Imorn måste jag försöka springa lite längre. God jävla forts. 

Min stab består som det ser ut nu av tre personer: en coach, en fysioterapeut och en serviceman. Det kan låta bra men frågan är om det är nog. Idag insåg jag vad som ytterligare behövs: en sponsor. Det var under en rullskidtur med servicemannen som jag drabbades av denna insikt. Men låt mej ta det från början:

Idag var det äntligen dags att få dom rätta stavspetsarna på plats och sen börja rulla runt på den 1,5 km-slinga på Östra kyrkogården som servicemannen sett ut. Efter en lätt bakfull dag, fylld av vintersport på tv, började jag framåt eftermiddagen packa ihop mina pinaler och upptäckte då att jag inte kunde hitta dom vid det här laget så beryktade stavspetsarna. Ingen störra fara dock; jag fick helt enkelt ta vägen om Stadium och köpa nya. Glad i hågen kom jag så hem till servicemannen och han skred till verket. Ner med stavarna i kokande vatten, av med snöspetsarna, och... naturligtvis passade inte dom nya spetsarna. Dom var för trånga. Jag var förstås inte förvånad, men kunde inte låta bli att än en gång förundras över varför folk tillåts konstruera saker som inte passar. Varför inte bara komma överens om en storlek och sen kör man på den? Varför krångla till precis allting?

Jag fick vackert sätta mej på spårvagnen en gång till, tillbaka till Stadium, och byta till en ynka millimeter större spetsar. Och så kom vi äntligen iväg. Och det var i alla fall värt mödan, för det positiva med dagens övningar var att skillnaden var som natt och dag vad gäller stavarnas fästförmåga. Känslan till en början var alltså mycket positiv. Nu gick det att trycka ifrån i staktagen.

Dock blev det efter ett tag tydligt att servicemannen hela tiden tycktes rulla ifrån mej. Jag har ju tidigare nämnt att ett av mina första rullskidintryck var just trögheten i rullningen. Det känns som en sån där cykeldynamo sitter och skrapar mot hjulen hela tiden och man kommer inte en centimeter utan full ansträngning. Men så var det alltså inte för servicemannen och när vi efter ett varv bytte skidor med varandra blev skillnaden rent löjeväckande. Plötsligt blev det kul att åka. Jag kände att jag fick fart när jag stakade! Hjulen svarade! 

Det är nu sponsorn kommer in i bilden: det visade sej nämligen att servicemannens skidor kostar 2700 kronor. På rea! Själv köpte jag mina för 1200. Och så har jag alltså gjort mej själv till ytterligare ett i raden av bevis för att det aldrig, aldrig lönar sej att köpa billig skit. Fan! Men 2700? Det är ju jättemycket pengar. Så: jag säljer mej mer än gärna - jag kan tänka mej att åka runt med vad som helst skrivet på mina kläder, bara nån kan tänka sej att betala ett par ordentliga skidor. Hoppas nu nån reklamsugen företagare ser det här...

Tråkigt att konstatera var också att ryggen inte riktigt pallade. 3 kilometer blev det, sen började det göra lite väl ont och medan servicemannen kämpade vidare nåt varv till, vankade jag tillbaka till hans Maria och deras bedårande lille Anton och övade på djurläten. Jag har fortfarande svårt med apans läte, som kan påminna om allt från kines till uggla när jag försöker mej på det. Och skillanden mellan anka och kyckling är inte lätt den heller...

Träningsmässigt genomförde jag till sist också några av terapeutens övningar på köksgolvet innan jag bjöds på utsökt söndagmiddag. Väldigt trevligt, men riset till den middagen i kombination med gårdagens utekväll (min gode vän Markus med vänner hakade till slut på till Jazzhuset) har nog gjort att jag viktmässigt, i bästa fall, gått plus minus noll i helgen, trots två träningspass. Och snart är det jul. Det är tuffa tider för dietister nu.

På konvolutet till nån gammal proggplatta (tror det är med Nationalteatern) finns meddelandet: "I händelse av regn hålls revolutionen inomhus". Jag kom att tänka på det idag. Inte för att det regnar, men för att det är kallt i Göteborg nu. Fruktansvärt jävla kallt! Och för att det fått mej att tänka att "nu går det ju bara inte att träna utomhus - jag får ägna mej åt inomhusaktivitet istället". När jag sa dessa ord till serviceman Martin i telefon häromdan konstaterade han krasst att det förstås är mycket möjligt att det kommer vara ännu mycket kallare i Vasaloppsspåret när det väl är dags. Och inte fan går det att flytta in hela Vasaloppet i nån gympahall...

Dock är jag en oförbätterlig mes, så i torsdags ställde jag lik förbannat helt in träningen pga kylan. Men! Idag gjorde jag det jag trodde att jag aldrig skulle göra igen. Jag gick till gymmet. (Som tur är är jag av princip emot principer så jag kan göra vad som helst utan att det spelar nån roll.)

Jag lufsade lufsmaskin i 20 minuter, cyklade idiotcykel i 20 minuter, sen avslutade jag med fysioterapeut Johans övningar. Gymmet var märkligt folktomt idag och jag kunde därför gömma mej på en rätt undanskymd matta och leka hund utan att bli uttittad. Men så fort dom värsta minusgraderna släpper taget om stan tänker jag förstås flytta ut träningen igen.

Ikväll lär jag gå till Jazzhuset och kolla på dom hajpade små majpojkarna i Ram Di Dam, men det verkar inte som att jag får nån med mej. Är det nån av er, kära läsare, som känner för att haka, så ta er till Göteborg fortare än kvickt!

Jag har just ställt in en rejäl köttfärslimpa i ugnen och nu sitter jag här och försöker hämta mej. Jag har varit igång som ett jehu ända sen jag kom hem från jobbet. Först sprang jag samma sträcka som i söndags; inledningvis höll jag exakt samma fart som då (efter första varvet ledde jag över mej själv med en ynka sekund) men sen lyckades jag faktiskt öka tempot något och hålla ända in i mål så att jag fick en sluttid som var över en halvminut snabbare än sist. (Dock nästan en minut långsammare än min passertid vid 5km på midnattsloppet.)

Tiderna idag: 4.16 - 5.12 - 5.02 - 5.02 - 4.49 = 24.21

Sen tragglade jag mej igenom ett strykeprogram som slavdrivare Johan knåpat ihop. Det består av sex olika övningar: arhävningar, dips, situps, rygglyft, hitlers hund och en avslutande stabiliseringsövning. Herregud vad tråkigt och jobbigt det var. Men jag gjorde det!

Och nu sitter jag här och är utmattad och hungrig och har ont på dom mest konstiga ställen. Situpsen, till exempel, kändes inte mest i magen idag, utan i halsen! Jag börjar misstänka att jag fick nån sorts whiplash-skada i samband med mitt fall. Halsen och nacken har varit stel och öm ända sen dess. Och jag har fortfarande skrapsår på båda långfingrarna. Och som om inte detta vore nog har jag nåt skit i vänster öra som sitter därinne och irriterar och vill inte komma ut. Kan det vara en vaxpropp, tro? Hur blir man i så fall av med såna?

Nåväl. Nu hoppas jag maten är klar.

Kroppen har ömmat lite varstans efter att den fick smaka på asfalten tidigare idag. Så jag kände att jag behövde mjuka upp den lite och framförallt börja komma igång med lite riktig träning igen (till skillnad från stapplande Bambi-övningar). Så jag gav mej ut och sprang. Jag var noga med att sätta upp ett mål som jag skulle kunna klara av men som ändå inte fick vara alltför mesigt; jag bestämde mej för att sikta på 5 km på 25 minuter.

Tiderna: 4.17 - 5.12 - 5.16 - 5.18 - 4.52 = 24.55 

(För nytillkomna eller comebackande läsare (välkommen tillbaka Lisa!) kan jag tillägga att varven på min slinga är 1040 meter, varför jag idag sprang en startsträcka på 860 meter.)

Jävlar vad jag fick slita på sista varvet! Jag insåg ju när jag tittade på klockan vid sista varvningen att en tempohöjning behövdes för att nå målet. Jag försökte leka att jag var Marcus Hellner (maken till kille på att köra mot en klocka får man ju leta efter) och det gick ju vägen. Kanske ska jag springa samma sträcka på samma tid några gånger till i veckan som kommer för att försöka stabilisera mej på den nivån. Sen är det ju bara att fortsätta jobba sej uppåt igen. Tillbaka till augustiformen. Till att börja med.

Jaha. Jag får väl börja med att be om ursäkt. Här skulle ju rapporterna från första riktiga rullskidveckan ha haglat in (coachen ringde i torsdags och frågade nervöst vad som stod på). Jag får skylla på min serviceman (tillika Vasalopps-med/mot-löpare) Martin. Han köpte själv rullskidor i veckan, men det är inte skidorna som är problemet längre. Det är stavarna!

Jag testade ju skidorna för första gången förra helgen på natursköna Gränsö utanför Västervik. (Coachen var där och dokumenterade - vi får väl se om det blir nån film här). Dom bestående intrycken från premiärfärden var tre: 1. Skidorna rullade inte alls lika lätt som jag föreställt mej. 2. Det krävs mer balanssinne än jag trodde. 3. Jag måste ha rätt stavspetsar på!

Rullskidåkning handlar extremt mycket om stakåkning har jag lärt mej. Diagonalåkning bör man egentligen inte ägna sej åt alls. Därför är det förstås av yppersta vikt att stavarna biter ifrån ordentligt, att dom så att säga får fäste i marken. För att detta ska fungera krävs särskilda stavspetsar. Och jag har köpt såna. Men - som med allt annat i det här jävla Ikea-samhället - förväntas man sätta dit dom själv. För detta krävs, enligt killen på Stadium, två saker: en varmluftspistol (för att få loss snöspetsarna) och trälim (för att få dit dom nya). Trälim kunde jag köpa i en bokaffär, tyckte han. Föreställ er det: Att gå in i en BOKaffär för att köpa TRÄlim till sina SKIDstavar. Det är ju så tokigt det kan bli. 

Och då nämde han inte ens var jag skulle kunna få tag på varmluftspistolen. Precis som att alla människor har såna liggande hemma. Herregud. Jag har inte ens en hårtork. (Som är det närmaste jag kommer när jag försöker se en varmluftspistol framför mej.)

Så: i veckan har jag känt att det är meningslöst att åka mer innan detta blivit fixat. Och den som ska fixa det måste bli serviceman Martin. Men han har haft en ovanligt uppbokad vecka och nu i helgen jobbar han i stort sett hela tiden. Så jag får vackert vänta.

Men. Idag vaknade jag faktiskt med en känsla av att inte kunna vänta längre. Jag gav mej iväg ut på en ny testrunda - den första i Göteborg.

Efter ungefär 50 meters åkning kom jag till en sån där asfalterad, cykelanpassad trottoarkant som jag var tvungen att ta mej ner för. Det gjorde jag. Sen stack skidorna iväg. Jag fick bakvikt och föll handlöst till marken. Som tur var tog nog rumpan den värsta smällen men jag slog även i skulderbladen, och det är inte utan att jag känner en viss stelhet och ömhet nu. Men framförallt kände jag mej förstås oerhört klumpig. Jag bor ju centralt i Göteborg och det är liksom svårt att åka osedd. Jag fick en känsla av det stod folk i varenda lägenhetsfönster och skrattade åt mej. En tjej kom fram och frågade om jag behövde hjälp. "Farlig sport, det där", fnittrade hon. 

Men skam den som ger sej; jag reste mej tappert och åkte vidare... i kanske på sin höjd en kvart. Sen var det bara på nytt att konstatera att det helt enkelt inte går att åka med stavar som i ungefär var femte stavtag inte får fäste. Så det var bara att uppgivet vända hemåt. Snart ska jag ringa och väcka min serviceman. Han jobbade i natt. Men det finns ingen tid för sömn nu. Jag har mer jobb åt honom.  

Idag har jag äntligen kunnat hämta hem mina rullskidor i åkbart skick. Men jag tänker inte ge mej ut ikväll. Min coach har ju i en kommentar här uttryckt önskemål om att filma min premiärfärd. Och eftersom jag inom ett dygn kommer befinna mej i Västervik (dit coachen numera flytt) tänker jag vänta tills dess. Vill det sej väl kanske det går att lägga ut videoklippet här på bloggen. Tekniska detaljer rörande detta kan säkert coachen ta hand om. I alla händelser går vi en intressant helg till mötes, kära läsare.