mathjul

Min stab består som det ser ut nu av tre personer: en coach, en fysioterapeut och en serviceman. Det kan låta bra men frågan är om det är nog. Idag insåg jag vad som ytterligare behövs: en sponsor. Det var under en rullskidtur med servicemannen som jag drabbades av denna insikt. Men låt mej ta det från början:

Idag var det äntligen dags att få dom rätta stavspetsarna på plats och sen börja rulla runt på den 1,5 km-slinga på Östra kyrkogården som servicemannen sett ut. Efter en lätt bakfull dag, fylld av vintersport på tv, började jag framåt eftermiddagen packa ihop mina pinaler och upptäckte då att jag inte kunde hitta dom vid det här laget så beryktade stavspetsarna. Ingen störra fara dock; jag fick helt enkelt ta vägen om Stadium och köpa nya. Glad i hågen kom jag så hem till servicemannen och han skred till verket. Ner med stavarna i kokande vatten, av med snöspetsarna, och... naturligtvis passade inte dom nya spetsarna. Dom var för trånga. Jag var förstås inte förvånad, men kunde inte låta bli att än en gång förundras över varför folk tillåts konstruera saker som inte passar. Varför inte bara komma överens om en storlek och sen kör man på den? Varför krångla till precis allting?

Jag fick vackert sätta mej på spårvagnen en gång till, tillbaka till Stadium, och byta till en ynka millimeter större spetsar. Och så kom vi äntligen iväg. Och det var i alla fall värt mödan, för det positiva med dagens övningar var att skillnaden var som natt och dag vad gäller stavarnas fästförmåga. Känslan till en början var alltså mycket positiv. Nu gick det att trycka ifrån i staktagen.

Dock blev det efter ett tag tydligt att servicemannen hela tiden tycktes rulla ifrån mej. Jag har ju tidigare nämnt att ett av mina första rullskidintryck var just trögheten i rullningen. Det känns som en sån där cykeldynamo sitter och skrapar mot hjulen hela tiden och man kommer inte en centimeter utan full ansträngning. Men så var det alltså inte för servicemannen och när vi efter ett varv bytte skidor med varandra blev skillnaden rent löjeväckande. Plötsligt blev det kul att åka. Jag kände att jag fick fart när jag stakade! Hjulen svarade! 

Det är nu sponsorn kommer in i bilden: det visade sej nämligen att servicemannens skidor kostar 2700 kronor. På rea! Själv köpte jag mina för 1200. Och så har jag alltså gjort mej själv till ytterligare ett i raden av bevis för att det aldrig, aldrig lönar sej att köpa billig skit. Fan! Men 2700? Det är ju jättemycket pengar. Så: jag säljer mej mer än gärna - jag kan tänka mej att åka runt med vad som helst skrivet på mina kläder, bara nån kan tänka sej att betala ett par ordentliga skidor. Hoppas nu nån reklamsugen företagare ser det här...

Tråkigt att konstatera var också att ryggen inte riktigt pallade. 3 kilometer blev det, sen började det göra lite väl ont och medan servicemannen kämpade vidare nåt varv till, vankade jag tillbaka till hans Maria och deras bedårande lille Anton och övade på djurläten. Jag har fortfarande svårt med apans läte, som kan påminna om allt från kines till uggla när jag försöker mej på det. Och skillanden mellan anka och kyckling är inte lätt den heller...

Träningsmässigt genomförde jag till sist också några av terapeutens övningar på köksgolvet innan jag bjöds på utsökt söndagmiddag. Väldigt trevligt, men riset till den middagen i kombination med gårdagens utekväll (min gode vän Markus med vänner hakade till slut på till Jazzhuset) har nog gjort att jag viktmässigt, i bästa fall, gått plus minus noll i helgen, trots två träningspass. Och snart är det jul. Det är tuffa tider för dietister nu.