Nytt viktmål?
Livstecken
I onsdags var jag på releaseparty för fantastiska UKON:s (Ulf Karl Olov Nilsson) nya diktsamling "Barndomstolen". Han läste hela sin bok och vi som lyssnade skrattade och njöt och unnade oss vin. En mycket bra kväll alltså. I torsdags däremot var det dags för ett ny omgång av min hopplösa hobby som består i att oförtrutet följa Örgryte idrottssällskaps fotbollslags öden. Dom började bra och var det klart bättre laget mot AIK första halvtimmen. Sen halkade Dennis Jonsson och tappade bollen till Ivan Obolo som sköt ett ganska mediokert skott från sisådär 30 meter mot Öis mål, där Nathan Coe, istället för att ta bollen, halkade även han. (Jag måste säga att jag tycker det är lite märkligt att dom väljer att alltid vattna planen precis innan avspark för att sedan sprattla omkring som Bambi på den, men vad vet jag...) Fler mål blev det inte i matchen. Inte ens ett stolpskott lyckades Öis åstadkomma den här gången.
I fredags kom två av mina kommantatorer till stan: L och J. Vi mötte upp med J:s bror och satte oss att äta mitt på Avenyn. Jag var jätteduktig och beställde in en Ceasarsallad men blev kanske lite väl stolt och belönade mej själv med att inte låta bli att äta upp brödkrutongerna. Sen blev det lördag och en av vårens höjdpunkter stod för dörren: Min stränga coach E fick för en dag vackert finna sej i att inta en för honom onaturligt undergiven roll. Det var dags för svensexa!
Men jag måste erkänna att han skötte sej väl: han fann sej genast i sin lydande roll och visade med all önskvärd tydlighet hur man övervinner dom hinder ens coach(er) sätter upp. Mycket hände förstås under dagen men framförallt är det simhoppet (med instruktör på Valhallabadet) jag kommer ta med mej som en liten film i bakhuvudet och plocka fram när det börjar kännas motigt i Mångsbodarna. För E hade det onekligen motigt till en början där i bassängen. När det började gå upp för honom vad utmaningen gick ut på tittade han först skräckslaget upp mot dom lekande barnen på trampolinerna innan han med flackande blick kisade vidare upp mot dom höga hopptornen. Efter några grundövningar från bassängkanten satte han sej - till synes gråtfärdig - på en bänk och gnydde med låg röst fram att han hade så ont, så ont i näsan. Det var nästan så jag tyckte synd om honom, men jag fick påminna mej om att resterande 364 dagar av året är det han som bestämmer. Det här var inte mer än rätt.
Men: det hela slutade med "sittande" dyk från 5 meter och hopp från 10 meter och det är bara att konstatera att han verkligen lyckades med att statuera exempel på hur man övervinner svårigheter och uppnår sina coachers mål. Imponerande! Frågan är dock om den salongsberusning E sa sej vara hjälpt av hjälper lika bra under ett vasalopp...
Slutligen kan jag konstatera att trots helgens övningar (som inneburit en hel del alkohol och alldeles för kolhydratrik mat) så håller jag mej fortfarande stabilt under 88 kilo. 87, 5 hamnade vågen på i morse. Och efter att jag för några timmar sen tog en sista avskedsöl med J, har jag genast återgått till min diet. Dagens middag bestod av lax och knaperstekt bacon på en bädd av avokado och sparris, och en liten kick röd pesto (mycket bättre än grön). Imorgon räknar jag dessutom med att vara återhämtad nog för att kunna träna. Och det är nog bäst att jag tränar ordentligt för redan på onsdag kommer min gode vän M från Stockholm hit och stannar veckan ut. Hur det kommer att påverka min diet och vikt orkar jag inte tänka på riktigt än...
Ännu en tisdag...
Och igår blev det två öl före matchen och tre efteråt. Dessutom kunde jag inte låta bli att tjuva i mej några potatisar till köttbullarna på Kometen (kultrestaurang i gbg). Ändå vägde jag 88,0 imorse vilket är exakt samma som vågen visade i måndags. Obegripligt. Men faktum kvarstår att jag gått upp 0,4 sen i söndags. Och det är ju alldeles för jävla illa.
Vad gäller matchen så orkar jag egentligen inte skriva om den. Jag kan hursomhelst konstatera att jag inte har några större problem att identifiera mej med mitt lag för tillfället. Allt som kan gå stolpe ut istället för stolpe in gör just det. Lägen finns absolut, och visst händer det att ett naivt hopp om att det ska gå vägen väcks - men det slutar alltid med total förnedrning och hånskratt från motståndarna. Det är alltså exakt likadant med Öis som med mej så fort jag försöker tävla i nånting.
Smärta och straff
Min rygg har gjort ont på olika ställen i olika perioder genom åren. Senast den gjorde mer än bara vanligt ont var när jag åkte längdskidor i skogarna runt Orsa på nyårsafton (vilket ju är ganska illa med tanke på den här bloggens namn). Smärtan satt då som en knytnäve långt ner i ryggen på höger sida. Och nu, efter mina gångturer, har smärtan gjort sej påmind på allvar igen. Den har till och med förökat sej. Genom delning! Den ursprungliga smärtpunkten finns nämligen inte kvar - däremot sitter det nu en klump smärta en bit längre upp i ryggen och en längst upp i höger skinka. Samma skinka som den osteopat jag besökte efter nyår sa åt mej att sträcka ut med jämna mellanrum. Jag har väl slarvat lite med det, tyvärr. För efter min förmiddagsgång som avslutades med att jag skönk ner i tv-fåtöljen och kollade Brommapojkarna-AIK, blev det riktigt jobbigt när jag skulle resa mej för att vandra ner mot Gamla Ullevi och Gais-Häcken. Och då var det framförallt skinkklumpen som smärtade. Jag nästan haltade ner genom stan. Detta har också medfört att kvällens inplanerade löptur har utgått.
Gais vann med 3-0. Men inte fan var dom så mycket bättre än Häcken. Det är nästan otäckt när man tänker på hur små tillfälligheter som kan avgöra en jämn fotbollsmatch. Ännu otäckare blir det när man tänker på alla konstigt dömda straffar som avgjort matcher i upptakten av årets allsvenska. Idag fick jag se en dömas mitt framför näsan på mej. På övertid i första halvlek, efter att Häcken varit det bättre laget...
Och på tal om straffar: om ni missade Stopptid (5 minuters nostalgi från sportens värld med Jens Lind varje söndag efter Sportspegeln) nyss, så gå genast in på webben och titta, i alla fall på det sista som visas: Thomas Ravelli sparkar en boll rakt på en domare (han siktar verkligen) i vredesmod över just en felaktigt dömd straff. Det ser väldigt roligt ut. Men jag förstår honom. Få saker är så irriterande som felaktigt dömda straffar - det skulle vara uteblivna straffar då (för Öis). Eller felaktigt dömda offsider.
Och imorn är det alltså dags igen: Blåvitt-Öis. Det känns inte alls bra. Framförallt inte som jag ska gå dit med ett gäng från jobbet och vi ska ut och käka innan. Jag kommer få svårt att hålla mej till tillåten mat, känner jag. För att inte tala om ölen...
Tankar i söndagsförmiddagen...
87,6! Och fan vet om jag inte vågar påstå att måttbandet runt magen gick att få runt på 97 cm i morse (jämfört med 98 när jag köpte bandet). Men det där är ju - som jag tagit upp tidigare - så svårt att mäta eftersom magens storlek är så flexibel - och beroende av andningen - och det är svårt att veta exakt när magen är i godkänt mättillstånd. Men igår blev jag lite bedrövad när jag mätte för första gången på länge och tyckte att jag fick det till just dom 98 cm som jag alltså började med - därför känns det lite bättre nu efter morgonens mätning.
Jag tog en lite annan väg efter bron igår - över Västra kyrkogården, Slottskogen och Guldheden - men det tog lika lång tid (1.45). Och det kändes bra. Jag gillar att gå fort. Det går verkligen att känna ett sug i magen efter ett tag, och jag vill tro att det är fettet som sugs bort. Idag hade jag ju tänkt ge mej ut på en löptur, men frågan är om inte det egentligen är en dum idé. Kvantitet är ju - så vitt jag förstår - väl så viktigt som kvalitet när det gäller träning, och det finns förstås inte en chans att jag orkar springa lika länge som jag orkar gå. Hur tycker ni, kära läsare, att jag ska göra? Kanske hälften löpning, hälften gång? Fast frågan är ju vad poängen egentligen är med att springa alls... Gång funkar ju lika bra, om inte bättre...
Igår höll jag årspremiär för elgrillen på min balkong. Jag fyllde ett foliepaket med lax, sparris, rödlök och bacon och pressade över lime. Till det åt jag en avokado och en hög sallad med några tomater i. Sen lyckades jag tajma solen precis så jag hann äta ute på balkongen innan den gick ner. Det kändes fint. Kvällen avslutades sen med Aki Kaurismäkis moderna klassiker "Mannen utan minne" som Svt hade den goda smaken att visa. Film blir inte bättre.
PS. Vad gäller utlovade radiotips är det svårt att veta var jag ska börja; det finns så mycket bra. (Fast igår blev det faktiskt inget radiolyssnande under min gång - jag valde istället musik med fantastiska Anders F Rönnblom. (Funnes det rättvisa skulle alla veta vem han var - för bara ett år sen hade jag själv ingen aning. Hans första platta, från 71, "Din barndom skall aldrig dö", har just återutgivits på CD, och jag kan varmt rekommendera den - och även hans senare grejer är väl värda att kolla upp; igår lyssnade jag på samlingsplattan "En popklassiker".))
Men idag ska jag lyssna på P1:s Språkets dokumentär om folket i Gammelsvenskby (byn i Ukraina där ättlingar till svenskar, som på 1700-talet flydde dit från Estland, fortfarande pratar svenska.) Den lär vara intressant. Ett annat tips är alla fina samtal som gömmer sej under rubriken "Samtal pågår" (också P1) där massa intressanta personer (kända som okända) berättar sina livshistorier. Slutligen: "Allvarligt talat med Kristina Lugn". Än så länge finns bara fyra program men fler är planerade. Konceptet är enkelt: folk ställer frågor om allt mellan himmel och jord och Kristina svarar. Och som vanligt när hon är i farten finns det ingen motsättning mellan stor, varm humor och det allvar programtitlen utlovar.
Ut i solen ska jag gå!
Gång och grape
I morse hamnade vågen på oroväckande 88,9. Men när jag kom hem från jobbet hade jag tappat ett helt kilo, till 87,9. Min väg hem idag bestod nämligen av en 1 timme 45 minuter lång promenad i rena tävlingsgångtempot. Jag tog omvägen över "fel" bro, Älvsborgsbron, hastade mej sedan upp och ner för Majornas och Masthuggets branta backar och trappor och kände hur pulsen slog i fettförbränningstempo. Redan imorn lär det bli en repris eftersom jag tänker ta mej till jobbet då också - har massa nationella prov att beta av.
Dagens omelett: köttfärs och vitkål i pannan, på med lite vatten och hönsbuljong, riv ner lite ost, håll över en skvätt grädde, klipp ner en massa persilja och sen är det bara att kläcka i äggen. Servera med sallad och tomater. Gott! Och på vidare tal om mat: jag har börjat vänja mej vid yoghurt med krossade linfrön till frukost nu. hemligheten är att unna sej en ostmacka till (så nyttigt knäckebröd det bara går) och pricken över i: ett glas grapefruktjuice. Grape är en bra, tillåten frukt, och jag - som alltid tidigare tyckt att blandningen apelsin/grape gjort den bästa juicen - tycker nu att grapen är klart bäst på egen hand; minsta lilla smutt ger ju en väldig smak i munnen (på det sättet påminner grapejuicen nästan om whisky), som mycket effektivt hjälper den sura yoghurten ner genom strupen.
Nåväl: hoppas du tycker min gång idag är träning nog, E. Imorn blir det alltså samma dos en gång till, men på söndag tänkte jag faktiskt försöka mej på att springa också... Får se hur kroppen svarar.
Morötter och palsternackor
Just hemkommen från Gamla Ullevi och ännu mer stryk för Öis kan jag - för vilken gång i ordningen vet jag inte - konstatera vilken jobbig hobby jag har. Det är nästan så jag längtar tillbaka till superettan: tänk om dom kunde få tampas mot lag som Väsby och Bunkeflo igen... allt skulle bli så mycket lättare då, både för mej och för spelarna. Men 27 jävla matcher till ska man alltså behöva stå ut innan vi är där igen...
Till sist: Du anonyme kommentator som påpekar att morot är en rotfrukt och att sådana är förbjudna har bara nästan rätt. Morot är mycket riktigt en rotfrukt. Men en tillåten sådan. En av dom få. Jag hade länge hoppats på min favorit palsternacka och nästan dratt mej lite för att kolla upp den av rädsla för svaret. Men till sist tog jag mod till mej och kollade och jag hade helt rätt i mina farhågor. Palsternacka är ju så söt och god att det förstås är självklart att den inte är bra att stoppa i sej. Det är, som redan Strindberg så träffsäkert påpekade, synd om mänskorna: stoppar vi oss sånt som ger oss välbehag blir vi obönhörligen straffade med obehag över vår fula kropp istället...
Efter påsk
Och eftersom "förlust" är ett ledord i mitt liv lyckades naturligtvis inte mitt Öis rubba Malmö FF på sin nya fina arena (som dock inte är lika snygg som Gamla Ullevi). Men nåt annat var väl inte heller att vänta. Så jag får väl vara glad att jag fick uppleva Malmöfansens glädje över sin nya arena och inte minst deras underbara hyllning till inhoppande tvåmålsskytten Agon Mehmeti, som väl lär få sitt definitiva genombrott i år. På melodi "La donna e mobile" sjunger dom: "Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål, Agon Mehmeti, Agon Mehmeti". Mäktigt.
Apropå fotboll: nu börjar Liverpool-Chelsea, så nu måste jag ta plats i tv-fåtöljen. Kort bara: Idag vidareutvecklade jag mitt blomkålsmos. Jag kokade med lite morötter tillsammans med blomkålen och när jag hällt av vattnet och fyllt på med grädde stoppade jag ner några vitlöksklyftor och klippte ner en knippe persilja. Dessutom klickade jag i en rejäl klick smör innan jag lät stavmixern jobba. Mycket gott. Jag åt det med falukorv, champinjoner och lök. Det var dock första måltiden på länge nu som höll sej inom ramen för min diet. Påsken har varit katastrofal i det hänseendet. Men skärpning utlovas från och med idag! Och visst, som du påpekar i kommentaren, M, måste vi börja träna igen också.
Vad gäller min vikt så ska jag mäta den imorn bitti, så att den blir rättvisande i jämförelse med tidigare mätningstillfällen. (I morse befann jag mej fortfarande i Malmö när jag vaknade och där fanns ingen våg i min närhet...)
Nu fotboll. Kanske ska jag ta mej en morot till matchen...
Över 90 igen
Nästa vecka börjar jakten mot mitt mål: 86 kilo innan första maj. Då lär det bli mer fart på bloggandet igen.
Åt helvete!
Efter det sket jag i allt och gick hem och lagade spagetti och köttfärssås. Och imorn drar jag till Barcelona. Som jag knappt hinner komma hem ifrån förrän jag sätter mej på ett tåg till Malmö. Vilket lär innebära att allt den här bloggen egentligen ska handla om bara kommer gå mer och mer åt helvete nästa vecka... Men när jag kommer hem igen: jävlar i min låda vad jag ska straffa mej själv. Och då syftar jag inte bara på att jag avser sitta och frysa arslet av mej på Öis-Örebro.
Dagens blomkål!
Dagens mattips: koka blomkål - först i vatten, sen i grädde. Salta och peppra ordentligt, smält ner lite ost och kör sen ner stavmixern i kastrullen tills du fått ett slätt, fint och sagolikt gott mos. Servera vad du vill till. Jag åt det idag med bitar av kyckling, lök och grön paprika, stekt tillsammans i smör, citronsaft, soya, vitlök och cayennepeppar. Med lite sallad och körsbärstomater vid sidan om kändes det som rena lyxmåltiden.
Tyvärr har det inte blivit mycket träning dom senaste dagarna. Igår var jag ute och syndade (kompisar från andra städer var här och släpade ut mej på stan) och det verkar inte bättre än att det blir samma visa ikväll igen. Men jag gick i alla fall en ordentlig promenad idag, ut till Rambergsvallen och den allsvenska premiären mellan Häcken och Malmö. Häcken hade ett stolpskott, en ribbnick och en nick som räddades på mållinjen. Sen gjorde Malmö 0-1 med 5 minuter kvar och det kändes lite orättvist. Fast inte så farligt ändå. Annat blir det imorn: Öis-Gais. Jag håller som bäst på att börja bekymra mej. Vad som än händer så blir det förstås en fantastisk upplevelse, men om Öis dessutom lyckas vinna... ja, oj oj oj - jag vågar knappt tänka tanken...
Mot normalvikt!
Min vän J framhöll igår att jag borde tydliggöra ett mål för min vikt. Nu är det inte så enkelt att göra det eftersom det primära målet är att bli av med klumpen på min mage, alldeles oavsett vad jag sen väger. (Du behöver inte vara orolig, E; jag har inte glömt att det långsiktiga målet är att åka Vasaloppet) Men ska jag sätta ett första delmål så skulle väl det kunna vara att lämna övervikten bakom mej och nå kategorin normalvikt enligt BMI. Dit har jag förvisso inte så långt kvar eftersom det räcker med att komma ner till 86 kilo för att klara det. Men eftersom jag garanterat kommer göra bort mej i Barcelona så lär jag ju vara uppe på minst 90 igen när jag kommer hem därifrån och då kan det väl ändå vara rimligt att sätta målet att jag ska nå just 86 kilo när månaden är slut. Vad tror ni, kära läsare, om den målsättningen?
Kostråd
När det gäller LCHF-dietens inställning till frukt har jag fått en del kritiska kommentarer från olika håll. Så nu läste jag även på om det igen. Så här står det i Annika Dahlqvists (en av dom ivrigaste förespråkarna för den här dieten) kostråd:
"Frukt är möjligen nyttigt, men höjer blodsockret, och fruktosen lär gå rakt
in i fettväven, och lagras upp där som fett, varför man kan vara litet restriktiv
vid viktnedgång. (särskilt bananer och vindruvor innehåller mycket kolhydrater).
Förslagsvis kan man äta 1 frukt om dagen, gärna som efterrätt.
Om viktnedgången går för trögt bör du utesluta frukt, bröd och nötter helt, tills
du väger det du vill."
Det handlar alltså inte om att det skulle vara dåligt att äta frukt, däremot ska man göra det i måttliga mängder under en period när man vill gå ner i vikt. Vidare om fysisk träning kan man läsa:
"Fysisk träning är bra för att främja hälsa, kraft och välmående. Dessutom får
kroppen en signal att den inte får bryta ner muskulatur, utan bara ta energi från
fettdepåerna.
Men en överviktig person har mycket svårt att gå ner i vikt enbart med fysisk
träning om den fortsätter att äta hög andel kolhydrater.
Det går mycket lättare att träna när man går ner i vikt."
Jaja. Detta är alltså inte mina ord. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Mer än att jag hoppas Annika har rätt. Vill ni läsa hennes kostråd i sin helhet kan ni göra det här: http://www.pagina.se/filer/Kostprogram%20för%20LCHF.pdf
Gång
Men idag får det kanske bli gymmet igen. Blir ju lite mer intensiv träning där. Ett annat alternativ vore förstås att springa, men jag tror det är en träningsform jag får vänta lite med eftersom jag fått lära mej att fett bränner bort bäst om man håller igång sin träning i minst en timme och så länge känner jag mej i dagsläget inte mogen att springa. Senast jag gjorde det var när jag - nästan helt otränad - ställde upp i Midnattsloppet i augusti och då var min kropp så slut efteråt att jag knappt kunde gå riktigt på flera dar. Dessutom fick jag hälseneinflammation och träningsförbud i två veckor. Så än så länge tror jag mer på gång.
PS. Tack M och D för era endivertips. Med era tillagningsförslag låter det ju som att det kommer bli ett bättre resultat, så jag lovar att i alla fall prova - trots att jag egentligen är tveksam; det var ju inte så att jag testade endiverna råa, då hade jag kunnat köpa att det blir en helt annan smak om man tillagar dom. Men jag lät dom faktiskt ligga med kyckligen i ugnen tillsammans med en del andra grönsaker i säkert 40 minuter och dom smakade verkligen inte gott efter det. Men som sagt: jag ska prova med era tillbehörsförslag också innan jag slutligen dömer ut endiver som oätliga.
Öl!
...vilket känns bra, med tanke på att jag måste erkänna att jag tyvärr inte lever helt enligt reglerna. Igår eftermiddag t ex kom två kollegor och tyckte vi skulle gå ut och i solen och äta glass. Jag kunde inte säga nej. Och dessutom köpte jag bröd i förrgår. Jag längtade så efter en macka till frukost. Visserligen valde jag nån slags fullkornsknäckebröd som utger sej för att vara nyttigt som bara den, men lik förbannat innehåller ju det (och alla andra bröd jag kunde hitta) så mycket kolhydrater att jag blir alldeles svimfärdig när jag tänker på det. Men jag håller mej i alla fall till bara en brödskiva (med smör och ost) och till det en tallrik yoghurt, numera med jordgubbar i. Jag hittade jordgubbar som innehåller 6,6 g kolhydrater. (Egentligen är lägsta tillåtna siffra 5g men jag tycker nog gubbarna ligger tillräckligt nära för att jag ska kunna äta dom med gott samvete).
Igår kväll var jag hemma hos E och S. E tyckte att jag skulle unna mej en öl och ställde fram en burk av Pripps blå:s folkliga variant på bordet. Jag tittade - min nya vana trogen - på innehållsdeklarationen och såg då till min oerhörda förvåning att den innehöll bara 3,3 g kolhydrater. Det är ju till och med mindre än mjölk! Och nåt socker innehåller ju inte ölen heller så rimligtvis borde det ju inte vara nåt problem alls att dricka öl i den här dieten. Nu vet jag förvisso att det finns andra begrepp också som kalorier och proteiner och att det inte bara är en, utan flera, vetenskaper att förstå sej på hur alla dessa begrepp förhåller sej till varandra. Och jag har för mej att öl faktiskt var med på svarta listan i LCHF-dieten. Men jag måste ju gå till botten med det här känner jag. Jag lär återkomma i ämnet. Tänk om jag har ett riktigt scoop här. Jag ser redan kvällstidiningarnas rubriker framför mej: "Så blir du av med din ölmage - drick en öl till maten varje dag!"
