Smärta och straff
Min rygg har gjort ont på olika ställen i olika perioder genom åren. Senast den gjorde mer än bara vanligt ont var när jag åkte längdskidor i skogarna runt Orsa på nyårsafton (vilket ju är ganska illa med tanke på den här bloggens namn). Smärtan satt då som en knytnäve långt ner i ryggen på höger sida. Och nu, efter mina gångturer, har smärtan gjort sej påmind på allvar igen. Den har till och med förökat sej. Genom delning! Den ursprungliga smärtpunkten finns nämligen inte kvar - däremot sitter det nu en klump smärta en bit längre upp i ryggen och en längst upp i höger skinka. Samma skinka som den osteopat jag besökte efter nyår sa åt mej att sträcka ut med jämna mellanrum. Jag har väl slarvat lite med det, tyvärr. För efter min förmiddagsgång som avslutades med att jag skönk ner i tv-fåtöljen och kollade Brommapojkarna-AIK, blev det riktigt jobbigt när jag skulle resa mej för att vandra ner mot Gamla Ullevi och Gais-Häcken. Och då var det framförallt skinkklumpen som smärtade. Jag nästan haltade ner genom stan. Detta har också medfört att kvällens inplanerade löptur har utgått.
Gais vann med 3-0. Men inte fan var dom så mycket bättre än Häcken. Det är nästan otäckt när man tänker på hur små tillfälligheter som kan avgöra en jämn fotbollsmatch. Ännu otäckare blir det när man tänker på alla konstigt dömda straffar som avgjort matcher i upptakten av årets allsvenska. Idag fick jag se en dömas mitt framför näsan på mej. På övertid i första halvlek, efter att Häcken varit det bättre laget...
Och på tal om straffar: om ni missade Stopptid (5 minuters nostalgi från sportens värld med Jens Lind varje söndag efter Sportspegeln) nyss, så gå genast in på webben och titta, i alla fall på det sista som visas: Thomas Ravelli sparkar en boll rakt på en domare (han siktar verkligen) i vredesmod över just en felaktigt dömd straff. Det ser väldigt roligt ut. Men jag förstår honom. Få saker är så irriterande som felaktigt dömda straffar - det skulle vara uteblivna straffar då (för Öis). Eller felaktigt dömda offsider.
Och imorn är det alltså dags igen: Blåvitt-Öis. Det känns inte alls bra. Framförallt inte som jag ska gå dit med ett gäng från jobbet och vi ska ut och käka innan. Jag kommer få svårt att hålla mej till tillåten mat, känner jag. För att inte tala om ölen...
