Slit och släp
Jag är totalt slut. Fan, att det ska va så jobbigt att försöka springa. Jag skriver försöka, för det var vad jag gjorde. Krafterna tröt fullständigt och några varv gick nästan i 6-minuterstempo, vilket är så långsamt att man knappast kan kalla det löpning. "Lufsande" är väl en mer adekvat beskrivning av mitt sätt att ta mej fram i spåret idag.
Nåväl. Tiderna: 4,21 (800) - 5,22 - 5,30 - 5,36 - 5,52 - 5,57 - 5,54 - 6,50 (1,2) = 45,23 (8 km)
Postivt är att dagens programmål var att avverka sträckan på 46-48 minuter, och det klarade jag ju av. Men som sagt: det gick ruggigt segt. Efter torsdagens mer lyckade pass hade jag hoppats på en tid runt 44 idag, men det fanns inte på kartan...
Pass på, Billingsfors!
Har också hunnit med att lira lite tennis idag igen (med min coach!), och förhoppningsvis är grusformen på väg nu. Pga tidsbrist blev det inget matchspel idag, men jag vann en så kallad 21:a (först till 21 bollar, utan serve). Och eftersom E egentligen är en klart bättre tennisspelare än jag, är ju det en indikation i rätt riktning...
Nu ska jag snart ge mej ut på en åttakilometersrunda. Men eftersom det är rena högsommarhettan i Göteborg idag tror jag att jag väntar nån timme till...
Lördagsångest
Men ångesten över min totala oförmåga att hålla i pengar blev ju inte bättre av detta spontana dubbelköp. Och inte heller blev det bättre av att jag sedan spelade en rätt dålig match mot min gamle tenniskompis H som jag haft många hårda kamper mot genom åren. Jag vann första i tiebreak, förlorade andra med 4-6, och sen spelade vi ett avgörande tiebreak som gick totalt åt helvete. Och det är så äckligt typiskt mej att så fort jag hamnar i ett avgörande läge i nån form av tävling nuförtiden så kommer negativa tankar som expressbrev på posten. Istället för att spela som jag kan, blir jag alldeles för rädd att missa och mina slag blir helt meningslösa. Vansinnigt irriterande! Och om jag nu lagt en jävla massa pengar (nya rack + avgifter för licens, anmälningar, klubbmedlemskap) på att ägna stora delar av min sommar åt tennis, så måste jag helt enkelt lyckas jobba bort mina mentala kollapser - men hur?? Och som om det inte vore nog: min onda hälsena från förra årets midnattslopp började göra sej påmind igen.
Till råga på allt elände är jag dessutom tillbaka över 87 kilo. En festkväll med tillhörande dålig mat - mer behövs tydligen inte... Fan!
Långsam dag
Efter en lung och fridfull kväll på Rambergsvallen (Häcken - Elfsborg 1-1; extremt småtrevligt) kan jag konstatera att idag har varit en långsam dag; allt jag gjort har gått lite för sakta. Känns ändå som ett helt ok pris för det suveräna partaj som studentnatten bjöd på. Enda lilla smolket var att jag för andra gången i vår träffade på någon som var fullkomligt övertygad om att jag är med i årets upplaga av tv-programmet Robinson. Första gången det hände kände jag inte ens till att det börjat sändas igen, men sen dess har jag - på olika löpsedlar - i tid och otid tvingats inse hur den feta, fula människa som jag tydligen liknar ser ut. Dessutom verkar han - av texterna som hör till dessa bilder att döma - inte sådär överdrivet klyftig. Nu ska jag alltså inte kunna gå på stan längre utan att hantera att folk går omkring och tror att jag är en Robinson-c-kändis... Fy för den lede!
Så till sport: Med risk för att göra min head coach väldigt besviken måste jag tyvärr berätta att jag tvingats dra mej ur söndagens racketlontävling. Öis sista match innan sommaruppehållet har tidigarelagts och börjar redan 13.00 på söndag, och jag kan bara inte inte gå. För varje ny match nu talar ju all statistik för Öis. Det är ju helt orimligt att tänka sej att dom ska lyckas ta sej igenom en hel serie utan en enda vinst.
Men: nästa vecka börjar grustennissäsongen! På fredag 17.00 går jag in i sommarens första turnering: Partille Cup. Förra sommaren blev det inte så mycket tennis, men för två somrar sen spelade jag en del turneringar och i Partille gick jag då till semifinal. Målet i år får alltså bli en finalplats. Håll era tummar! (Det ska inte vara ett omöjligt mål - det är inte proffstennis vi snackar om här, utan Herrsingel B...)
Nästa träningspass blir på söndag: då ska 8 km avverkas. Om inte förr, så kommer nytt inlägg då.
Till sist vill jag rikta ett särskilt tack till det vackra, nynorska stödet i kommentarerna - det är sånt jag kan ta till att tänka på när löpsteget börjar kännas tungt.
Löpning mellan festerna
Uppladdningen var annars inte den alldeles optimala: jag åkte med mina studenter på deras flak och blev bjuden på två öl. Dom hade hyrt in en chaufför som ville att nån över 25 år skulle åka med och hålla ställningarna och valet föll på mej. Barnsligt roligt! Det finns nog inga människor som är så oförställt lyckliga som nybakade studenter. Och snart ska jag iväg och möta upp med mina kollegor och festa loss, för att sedan möta upp med kidsen igen framåt småtimmarna...
Men jag har alltså också hunnit med att vara duktig idag. Jag var jävligt noga med att inte gå ut för hårt och spränga mej. På så sätt lyckades jag faktiskt höja farten något för varje varv, vilket kändes bra för självförtroendet efter tisdagens fadäs. (Sista varvet var dock riktigt segt och nån spurt blev det inte tal om - snarare tvärtom.)
Tiderna: (vid det här laget har ni väl lärt er att första och sista är 800 m resp. 1,2 km och dom däremellan är 1 km prick) 4,23 - 5,36 - 5,32 - 5,27 - 5,23 - 5,17 - 6,21 = 37,59.
Nu är det fest. Tjoho!
Volleyboll och ny lägstavikt
Har just sett franske kvalspelaren Jocelyn Ouanna ta ledningen med 2-0 i set mot gamle Marat Safin (som är ett år yngre än mej). Stackars Marat har tappat allt självförtroende på forehandsidan och trots att han kämpar och sliter känns det verkligen som att han lider sej igenom matchen. Det är på nåt vis härligt att se. Jag gillar Marat. Jag känner alltid igen mej i (och känner således starkt för) såna där stackare som sliter med sitt psyke år ut och år in och alltför sällan får ut max av sitt kunnande - så jag håller en tumme för att han vänder det här nu...
Idag är vilodag. Men jag har ägnat mej åt rätt aktiv vila faktiskt: jag har spelat volleyboll. På skolan där jag jobbar är det nämligen tradition att alla treor spelar en volleybollturnering dagen innan dom tar studenten. (Placeringen i turneringen avgör i vilken ordning klasserna får gå ut och motta folkets jubel.) Tidigare år har jag spelat med lärarlaget men i år blev jag värvad av en av klasserna. Trots att vi tyvärr, på poängskillnad, missade slutspel var det riktigt kul. Det blev jämna matcher och jag tycker att både jag och grabbarna i laget höll uppe spelet väl. Och framförallt: dom hade tryckt upp t-shirts med texten "CREW AHLSTEDT" på. Sånt gillar jag...
Och lite nytta gjorde det på vågen också. Ny bottennotering efter duschen nu för nån timme sen: 86,1. Hela fyra hekto mindre än 86,5 från i morse. Känns fint.
Tack för alla kommentarer! Jag behöver dom i ryggen ute i spåret. Härligt att min satsning dessutom börjar ge eko även i främmande länder. Och det är ju omtänksamt av er att försöka förmå mej att sänka min ribba. Men jag vet inte... Det känns som ett mål för gamla gubbar att springa en mil på 55 minuter... Eller?
Mot Midnattsloppet!
Både igår och idag - i nyvaket, naket tillstånd - stod vågen på 86,9. Det är bra. Jag håller mej alltså kvar under 87. Men idag har nästa stora utmaning tagit sin början på allvar. Och nu är det inget viktmål vi snackar om i första hand. Nu handlar det om att springa det en mil långa Midnattsloppet (23 augusti) på max 50 minuter. I och med J:s besök har löpning blivit än mer aktualiserat än tidigare, och nånstans långt inom mej har det börjat växa fram en tanke som tänker att "nu jävlar ska det springas". Jag har, med J:s eminenta gajdning (jag vägrar stava det ordet på annat sätt eftersom det är helt absurt att göra det bara för att vi hade en vansinnig språkpolitik i det här landet under den period när ordet gajd lånades in i svenskan) hittat ett träningsprogram på marathon.se som är utarbetat av Anders Szalkai (marathonlöpare på elitnivå) och skräddarsytt för att klara en mil på just 50 minuter. (Förvisso är det tjejmilen som avses men det borde gå ändå, tycker jag...) Hans program sträcker sej över 20 veckor och jag har bara 13 på mej så jag ligger lite back, men idag har jag i alla fall börjat. Enligt tips från J börjar jag med vecka 1 och 2 i programmet för att sedan hoppa fram till "rätt" vecka.
Idag stod på schemat: Lätt distanslöpning, 5 km på 29-30 minuter. Jag gav mej ut på 5-km-slingan som ni kan läsa om i tidigare inlägg och tänkte (dumt nog) att jag skulle försöka hålla 5-minutersfart hela vägen och kanske springa en extra kilometer för att komma upp i en halvtimmes löpning. Sist sprang jag ju den här sträckan på 24,49, men då spurtade jag ordentligt på sista varvet och nu tänkte jag att det blir lagom om jag siktar på ungefär samma tid fast med ett mer jämt tempo.
Problemet var att jag gick ut alldeles för hårt. Första delen på 800 meter, fram till jag kommer in på själva slingan, gick idag på 3,56, vilket är 10 sekunder snabbare än sist. Första varvet (1 km) tog jag på 4,47 - hela 20 sekunder snabbare än sist. I min iver att inte överstiga 5 minuter sprang jag alltså på alldeles för fort och redan på nästa varv fick jag börja betala för det: 5,13, och nu började jag bli så sliten att jag beslöt mej för att göra något som Szalkai faktiskt har skrivit att man får göra såhär i början av träningsperioden: gå. Jag gick alltså runt tredje varvet. Det kändes inte bra, men jag insåg att det var det ända rätta; jag skulle på så sätt ändå klara av att genomföra 5 kilometer på utsatt tid. Jag gick inte fort. 8,58 tog det. Sen orkade jag springa på hyfsat bra sista 1,2 km: 5,34, vilket ledde till en sluttid på 28,29.
Sammanfattningsvis: 3,56 (800 m) - 4,47 (1 km) - 5,13 (1 km) - 8,58 (1 km) - 5,34 (1,2 km) = 28,29. Inte ett helt optimalt träningspass, men jag får åtminstone känna mej nöjd med att jag kom ut. Jag är igång. Och jag hoppas vid gud att jag inte ska gå i fällan att gå ut för hårt och spränga mej när det väl blir tävlingsdags - samtidigt som jag är minst lika rädd för att öppna för lungt och få svårt att hinna ikapp måltiden mot slutet. Förra året när jag - mer eller mindre otränad - sprang midnattsloppet på 57,20 blev jag så rädd att gå in i väggen efter 5 kilometer att jag nästan var uppe på 6-minuterstempo mellan 5 och 8 kilometer. Det får inte hända igen.
Jaja. Nu ska jag sätta mej och kolla tennis från Roland Garros. Jag älskar att följa Grand Slam-turneringarna på Eurosport och inte sällan är det under första veckan som dom roligaste, jämnaste matcherna utspelar sej. Nu har sändningen just hoppat in i femte set mellan Ljubicic och Ferrero. Kan bli kul! På torsdag ska jag ge mej ut igen. Räkna med ny rapport då!
Gunnilse!
Matchen var kanske lite väl enahanda men det hela blev ändå en minnesvärd upplevelse - inte minst med anledning av vad som hände mej på väg dit. Jag gick av spårvagnen vid Hjällbo Centrum och hade sett ut på Eniro att jag skulle kunna ta en skogsstig bakom en skola och på så sätt komma raka vägen till vallen. Efter ett tag trodde jag att jag hittat min stig. Jag börjar gå och snart ser jag ett tjugotal killar i 14-16-årsåldern som sitter och hänger i en glänta. När jag är 30 meter från dom ser jag hur allas blickar - med stora, stora ögon - är riktade rakt mot mej. Munnarna gapar, alla är helt tysta, och dom ser ut att tänka: hur i helvete har du hittat hit? (Segregeringen gör ju att såna som jag är rätt ovanliga i Hjällbo överhuvudtaget; att vi dessutom irrar runt på små skogsstigar därute är förstås än mer sällsynt)
När jag närmar mej bryter jag tystnaden och frågar om jag är på rätt väg mot Hjällbovallen. Då börjar alla förklara, samtidigt: nej, nej, du kommer helt fel, du kommer inte alls dit, vänta, vi ska visa dej, vi ska ändå dra ner till torget och köpa dricka. Följ med oss! Och så går jag plötsligt med en hop grabbar runt mej som frågar var jag bor och vilket lag jag håller på och jag svarar att jag håller på Öis men ikväll Gunnilse och att jag är lärare och har haft två elever som spelar i Gunnilse. (Naturligtvis bor en av killarna granne med en av dom.) När vi så kommit till "rätt" stig, får grabbarna syn på två yngre pojkar som står en bit in i skogen. Dom äldre grabbarna ropar åt dom yngre att visa mej vägen till matchen, och pojkarna stannar lydigt och väntar på mej. Det visar sej att dom går i sexan och drömmer om att bli fotbollsproffs. Dom pratar på vitt och brett om vilka klubbar dom drömmer om att spela för och jag försöker lobba lite för Öis.
Efter ett tag ringer det i en av pojkarnas mobil. Han svarar och säger att han "visar en man vägen till matchen", men att han kommer snart. När vi är framme önskar dom mej en trevlig kväll och springer tillbaka samma väg som vi kom för att möta upp med fler kompisar. Alla ska förstås på matchen! På läktaren blir det helt fullt av ungar, en trummis trummar oavbrutet, och när Helsingborgsklacken går förbi buas det - men(!) det buas med stora leenden på läpparna...
Den här historien är kanske inte så märkvärdig egentligen (så här är väl ungar överallt) men jag kunde ändå inte undgå att känna en stor glädje över deras oerhörda entusiasm - inte bara över att få visa mej vägen, utan också över att få känna stolthet över att "deras" lag kommit så långt i Svenska Cupen att det nu kommer storlag som Helsingborg till deras fina (men ofta så bespottade) stadsdel. Jag skulle önska att när Svensson i villaidyllen slår upp sin tidning och läser om och ojar sej över "problemen" i förorten skulle han som obligatorisk påföljd för varje oj få en blixtvisit - fram och tillbaka med första bästa spårvagn - ut till alla glada förortskids som med rätta är stolta över att bo där dom bor.
Avslutningsvis angående mej själv: igår gick jag två timmeslånga gångturer: en hem från skolan över Götaälvbron och sen en till senare på kvällen. Idag gick jag den långa vägen över Älvsborgsbron hem från skolan, men när jag kommit till Slottskogen började jag få ont i vänster hälsena och beslöt mej för att ta spårvagn från Linnéplatsen. Då hade jag ändå varit ute i 1 timme och 20 minuter, så nu har jag faktiskt gott hopp om att vågen ska stanna på under 87 imorn bitti. Imorse hamnade den på 87,1. Nu ska jag lägga mej och försöka svettas bort så många hekton som möjligt under natten.
Mot 86!
1. Träningen har varit för kort och intensiv; jag måste ge mej ut på långa gångturer igen. 2. Söndagen var en dålig dag matmässigt. Jag och far och hans bror var på utflykt till Örjans vall och på vägen åt vi på nån sorts flashig laxrestaurang i den halländska metropolen Heberg - där slank det ner både bröd och potatisar. Och på kvällen hamnade jag i tidsnöd på Konsum eftersom jag - masochistisk som jag är - ville hinna hem till Sportspegeln och se Öis få pisk på tv också. Det slutade med att jag roffade åt mej ett paket spagetti. Så var den dagens matkatastrof fullbordad och på måndagmorgonen stod vågen följaktligen på strax över 89. Men nu är jag alltså nere på dom där 88 igen och jag känner mej fast besluten att den neråtgående trenden nu ska bli ihållande.
Ett viktigt steg på vägen: jag har köpt en ny mp3-spelare, och kan allstå ge mej ut på långgångmarscher med radio i lurarna igen. (Den här apparaten har till och med vanlig radio, så jag kan lyssna live om jag vill.) Så imorn tänker jag anamma E:s förslag att gå hela vägen både till och från jobbet. Nu jävlar ska 86 inte va långt borta!
Dubbla förluster
Dagen började med squash. Det är en jävla sport. Det jobbigaste med den är att den ofta får mej att känna mej så ruskigt ointelligent - dum i huvet, helt enkelt. Min hjärna är nog överhuvudtaget inte av den snabbare sorten, och extra trög är den när det gäller logisk-matematisk och spatial intelligens. Detta blir sällan så tydligt som när jag försöker spela squash, där valmöjligheterna inför varje slag är närmast outtömliga. Att välja fel slag en eller två gånger är därmed förlåtligt. Men att slå samma idiotslag om och om igen i oändlighet är förbannat svårförlåtligt - i alla fall när den jag måste förlåta är mej själv. Det värsta är att jag alltid kommer på mina misstag exakt i ögonblicket efter att jag träffat bollen. Det är då det är så svårt att stå emot impulsen att slå racketen till flisor. (Egentligen är det förstås mej själv jag vill slå.) Och sen, när jag precis lyckats hejda mej från att förstöra racketen och ska försöka ladda inför nästa boll, är det ibland som att kastas in i en tidsmaskin raka vägen tillbaka till skoltidens mattelektioner; det är precis samma känsla av dumhet, otillräcklighet och förnedring.
Man kan ju förstås fråga sej varför jag alls håller på med nåt så depressionsframkallande. Och jag vet inte... Men av nån anledning kan jag liksom ändå inte sluta att inför varje gång hoppas att det ska gå bra. Ibland gör det ju också det. Och jag har blivit bättre. Men fan... Det är inte lätt. Och även när jag hinner tänka rätt gäller det ju att kunna utföra slagen också. För att inte tala om att springa åt rätt håll. Och tillräckligt fort för att nå bollarna. Det är svårt för en sån som mej.
Dagen innehöll även ett besök på Örjans vall, där Öis lyckades tända lite hopp om tillvaron genom att gå till halvtidsvila med 1-0. Men naturligtvis gjorde Halmstad två ytterst välförtjänta mål rätt omgående i andra, och så var ännu en förlust ett faktum... Imorn börjar en ny vecka. Det är nog bra.
Regnlöpning!
Eniro! Inte visste jag att man kunde mäta distanser där. Men det kan man, fick jag veta imorse när jag åt en god men jobbigt onyttig frukost på ett franskt café i Olskroken (dit jag gick (fort) på 27 minuter). Där - i egen hög person - satt den mytiske E (med S, M och M i maskopi) och gav order. Kravet på 5 kilometer på 23 minuter står fast. Så när jag kom hem satte jag mej och drog streck på enirokartan och kom fram till att varvet vid Mossen faktiskt är ganska exakt 1 km långt. Sen kollade jag ut ett bra ställe, lite närmare mitt hus, att börja springa ifrån, vilket ger ett förstavarv à 1,8, sen två varv à 1 km, och till slut ett fjärde som slutar i ett 200 meter långt upplopp och alltså blir 1,2 km långt. Första mellantiden valde jag dock att ta efter 800 meter, alltså när jag ger mej ut på första varvet - på så sätt får jag tre kilometermellantider.
Nåväl. Idag kändes det mycket bättre än i förrgår. Jag var inte alls lika tung i benen och kände att jag hade vissa krafter att trycka ifrån med redan från början. Dessutom började regnet falla redan efter 200 meter. Perfekt! (På den tiden när jag tävlade i löpning (när jag var typ 9-15) gjorde jag alltid mina klart bästa lopp när det regnade; man orkar ju så oerhört mycket mer då.) Under andra varvet slutade dock regnet falla, tröttheten började komma på allvar och jag blev orolig att jag gått ut för hårt. Men så plötsligt, mitt under tredje varvet, kom dom härliga dropparna tillbaka med nya krafter: ösregn! Det fick mej att våga öka tempot igen och sista varvet sprang jag i ett - för mitt otränade tillstånd - furiöst tempo. Efteråt låg jag och pustade ut i säkert 5 minuter innan ösregnet övergick i hällregn och jag började lomma hemåt.
Tiderna? Här är dom: 4,06 (800 m) - 5,07 (1 km) - 5,09 (1 km) - 5,03 (1 km) - 5,24 (1,2 km) = 24,49.
Jag måste tyvärr erkänna att 23 minuter känns som ett hopplöst mål. Jag tyckte som sagt att jag sprang riktigt fort idag. Men, men. När jag kom hem stod vågen på 87,1 och så nära 86 har jag aldrig varit. Så det målet känns i alla fall inte långt bort nu. Men - som E betonade med viss skärpa i rösten i morse - mitt långsiktiga mål är ju förstås Vasaloppet. Jag får inte glömma det. Snart måste jag nog skaffa mej ett par rullskidor...
Tankar om kål och en klocka
Hursomhelst var det första jag fick syn på i affären en så kallad pedometerklocka. Den hade kostat 349 kronor och såldes nu för 99. Jag köpte den. Mest eftersom det stod att den inte bara räknar steg utan också kan mäta distanser. Mitt problem med löpslingans längd skulle alltså vara löst. Trodde jag. Det visade sej naturligtvis vara mer komplicerat än så. Först måste jag räkna ut min steglängd vid gång och löpning genom att hitta en sträcka på 100 meter och räkna antalet steg jag behöver för att tillryggalägga den. Sen ska jag knappa in det i klockan och sen kan den börja räkna ut hur långt jag springer eller går. Får väl planka in på Mossens IP:s löparbanor imorn.
Egentligen hade jag tänkt springa idag igen, men jag la mej en stund och läste på sängen och somnade förstås och sen blev det inget mer med dom planerna... Fan! Ibland känns det som att jag helt enkelt inte är kapabel att göra vad jag måste: ta tag i träningen. Och faktum är att det känns rätt oöverstigligt att få bort magen och även om jag skulle lyckas med det kommer den ju välla ut igen så fort jag inte längre kan motstå att börja käka sötsaker och skolka från träningen. Och jag vet ju att det kommer att hända.
Försöker sköta maten i alla fall. Fast idag fick jag huvudbry i Konsums gör-det-själv-kassa. Jag hade plockat till mej vad jag trodde var ett grönkålshuvud. Det var grönt som fan. Vad ska man tro? Min allmänbildning är tyvärr väldigt bristande vad gäller kål - jag upptäckte vitkålen i höstas och kom att älska den - men så blev jag bjuden på grönkål på ett julbord i julas och tyckte det var sagolikt gott. Sen dess har det ändå inte blitt av att jag köpt hem den. Men nu var det alltså dags, tänkte jag. Kålen såg jättegod ut.
Men! Grönkål fanns inte med i listan över varor på datorskärmen där man ska knappa in vad det är man väger upp i kassan. Det var alltså nåt annat jag höll på att köpa. Dom enda kålsorter som fanns var vitkål, ekologisk vitkål och nåt som hette ekologisk spetskål. Jag gissade på spetskål eftersom jag trodde att jag lärt mej vitkål och tyckte mej vara säker på att det inte var vad jag hade framför mej. Dyrt blev det. Nästan 50 spänn. Och kål som ska vara så billigt. Nåväl. Jag gick hem och tänkte att spetskål är säkert gott det också. Fast nu har jag googlat på saken och kommit fram till att det omöjligt kan vara spetskål jag köpte. I så fall ska den nämligen vara spetsigt formad. Det är den inte. Och grönkål verkar överhududtaget inte växa i form av huvuden. Kontenta: det måste vara vanlig vitkål jag köpt. Lärdom: vitkål gör inte alltid skäl för sitt namn; den kan vara hur grön som helst. Slutsats: jag måste lära mej mer om kål.
Kålen smakade i alla händelser bra (även om jag inte kan påstå att den smakade likadant som vanlig vitkål, så nåt lurt tror jag kanske fortfarande att det är). Jag stekte den med kyckling och skogschampinjoner i olivolja, vitlök, soya och pressad lime. Till det gjorde jag ännu en vidareutvecklig av blomkålsmoset: broccolimos. Gott.
Nu är det fredag. Kanske ska jag dricka ett litet, litet glas whisky innan läggdags. Skål!
Löpning!
Så nu är det alltså slut med podradio och musik under träningspassen. Återstår bara ren plåga. Idag masade jag mej ut till det motionsspår som omringar Mossens IP alldeles här i närheten. Jag har googlat som en galning för att försöka få reda på ett mått på hur lång slingan är (inga skyltar finns). Det närmaste jag kom en sådan uppgift var på nån marathonlöpares blogg där det fanns nån sorts lista över olika träningsställen i Göteborg med omnejd. Enligt honom är det "lite drygt 1 km". Således sprang jag fem varv. (Jag har ju fått i uppgift av E att springa 5 km på 23 minuter). Nu tog det 28,05 men var alltså troligen lite längre än 5 km. Frågan är om jag ska hålla mej till den här slingan och i så fall få ett nytt tidsmål eller om jag ska tvinga mej ut till jävla Skatås. Vad säger du coach?
Redovisning av mellantider: (med reservation för att första och sista varvet påbörjas/avslutas i varsin utkant av området och därför inte är av samma längd som dom tre mittersta varven) 6,06 - 5,41 - 5,43 - 5,45 - 4,49 = 28,05.
PS. Vågen visade 87,7 efter löpningen.
PS2. Ett problem med den här förbannade löpningen (förutom att benen är tunga som bly och det är rent självplågeri att förflytta dom framåt medelst löpsteg) är att jag är helt slut efter en halvtimme och att det ju egentligen är alldeles för kort träningstid för att innebära fullvärdig fettförbränningskvalitet. Men jag är tillsagd att springa. Alltså springer jag.
Snart är det redan torsdag...
Ojojoj, vilken fotbollskväll... Först slets jag mellan hopp och förtvivlan på Gamla Ullevi, där Öis efter sanslöst många om och men och en grym kämpainsats kunde slita till sej säsongens första poäng. Nästan overkligt att se Bengt Andersson tillbaka i Öismålet. Men han visade att det är där han hör hemma! (Blåvitt var bara en parantes) Och på läktaren gick diskussionen het om vem som blir nästa hemvändare... Valter Tomaz Junior sitter tydligen på bänken i nåt norskt lag. Ring, Dick, ring! Vill det sej väl hinner han va på plats tills söndagens match på Örjans vall. Och med Valters fighterhjärta på plan kan det ju inte bli annat än 3 poäng... (självklart kommer jag vara på plats)
Och så Iniesta! Jag var ju på Camp Nou när Barca körde över Bayern München för några veckor sen, och just Iniesta (tillsammans med Messi förstås) var den spelare som gjorde mest intryck på mej. Han spelade som i trans och för varje gång publiken skrek sitt Inieeeestaaa, Inieeeestaaa, tog han bara än mer initiativ och höjde sej till en nivå av total fotbollsnjutning. Så jag jublade högt när jag hann hem och fick se honom avgöra mot Chelsea. Vilket skott! Vilken dramatik! Vilka bilder! Vilka känslor! När fotboll är så bra kan världens alla filmskapare och teatermänniskor slänga sej i väggen; dom kommer inte i närheten av att skapa samma dramatik...
Fast visst: i söndags var jag på Stadsteatern och såg Sven Wollter och Iwar Wiklander briljera i I väntan på Godot. Ruggigt bra! Trots att den där förbannade Godot aldrig dyker upp känns det ändå som att pjäsen lyckas slå fast att det finns en mening med livet hur innehållslöst det än kan kännas ibland. Och det kan ju vara bra att bli påmind om.
På tal om helgen: den innehöll bland mycket annat dessutom en av dom roligare konsertupplevelser jag haft på rätt länge. Bob hund är ju ute på comeback-turné och herregud vilket ös det var. Jag såg bob hund oändligt många gånger under deras storhetstid och nostalgin i låtar som Ett fall och en lösning och Det skulle va lätt för mej att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, framkallade gåshud över hela kroppen. För att inte tala om Nu är det väl revolution på gång (på första maj!!) Jag hoppade, trängdes och svettades så att det nästan kändes som att det gick att räkna in det hela som ett träningspass.
Så som ni förstår, kära läsare, har det varit bråda dagar på sistone. Helgen förgylldes dessutom av besök från huvudstaden: M var här och drog delvis ner mej i skiten, vad gäller kosthållning och framförallt alkoholintag. Men lite duktiga var vi också. På lördagen var vi ute på en flera timmar lång promenad, som sträckte sej över Göteborgs båda broar...
Måste också nämna att jag spelade tennis igår. Och vann med 6-3 6-0. Det kändes fint. För motståndet stod A, som jag iofs har slagit tidigare, men aldrig med så stora siffror. Hoppas det är ett gott omen inför sommarens tennissatsning. Jag har tänkt delta i åtminstone tre turneringar, så det gäller att börja slipa på formen...
Så till sist: (jag förstår att ni är nyfikna) vikten! Jag håller mej runt 88. I morse vägde jag 88,3, morgonen innan 87,6. Det kan ju verka helt åt helsike att gå upp så mycket på en dag, men jag tror faktiskt snarare det har att göra med hur mycket mat och vätska som finns i kroppen vid mättillfället. Jag har börjat förstå att man nog får se sin vikt, inte som en exakt siffra, utan mer som ett spann mellan en lägstavikt och högstavikt som kan skilja på uppemot ett kilo beroende på hur mycket man ätit, bajsat, druckit, kissat. Och just nu ligger jag alltså runt 88. Men jakten mot i första hand 86 (normalvikt) fortsätter och jag lovar att blogginläggen kommer att börja dugga tätare nu igen, när jag återgår till vardag, träning och lydnad under E:s piska...
