Snart är det redan torsdag...
Ojojoj, vilken fotbollskväll... Först slets jag mellan hopp och förtvivlan på Gamla Ullevi, där Öis efter sanslöst många om och men och en grym kämpainsats kunde slita till sej säsongens första poäng. Nästan overkligt att se Bengt Andersson tillbaka i Öismålet. Men han visade att det är där han hör hemma! (Blåvitt var bara en parantes) Och på läktaren gick diskussionen het om vem som blir nästa hemvändare... Valter Tomaz Junior sitter tydligen på bänken i nåt norskt lag. Ring, Dick, ring! Vill det sej väl hinner han va på plats tills söndagens match på Örjans vall. Och med Valters fighterhjärta på plan kan det ju inte bli annat än 3 poäng... (självklart kommer jag vara på plats)
Och så Iniesta! Jag var ju på Camp Nou när Barca körde över Bayern München för några veckor sen, och just Iniesta (tillsammans med Messi förstås) var den spelare som gjorde mest intryck på mej. Han spelade som i trans och för varje gång publiken skrek sitt Inieeeestaaa, Inieeeestaaa, tog han bara än mer initiativ och höjde sej till en nivå av total fotbollsnjutning. Så jag jublade högt när jag hann hem och fick se honom avgöra mot Chelsea. Vilket skott! Vilken dramatik! Vilka bilder! Vilka känslor! När fotboll är så bra kan världens alla filmskapare och teatermänniskor slänga sej i väggen; dom kommer inte i närheten av att skapa samma dramatik...
Fast visst: i söndags var jag på Stadsteatern och såg Sven Wollter och Iwar Wiklander briljera i I väntan på Godot. Ruggigt bra! Trots att den där förbannade Godot aldrig dyker upp känns det ändå som att pjäsen lyckas slå fast att det finns en mening med livet hur innehållslöst det än kan kännas ibland. Och det kan ju vara bra att bli påmind om.
På tal om helgen: den innehöll bland mycket annat dessutom en av dom roligare konsertupplevelser jag haft på rätt länge. Bob hund är ju ute på comeback-turné och herregud vilket ös det var. Jag såg bob hund oändligt många gånger under deras storhetstid och nostalgin i låtar som Ett fall och en lösning och Det skulle va lätt för mej att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, framkallade gåshud över hela kroppen. För att inte tala om Nu är det väl revolution på gång (på första maj!!) Jag hoppade, trängdes och svettades så att det nästan kändes som att det gick att räkna in det hela som ett träningspass.
Så som ni förstår, kära läsare, har det varit bråda dagar på sistone. Helgen förgylldes dessutom av besök från huvudstaden: M var här och drog delvis ner mej i skiten, vad gäller kosthållning och framförallt alkoholintag. Men lite duktiga var vi också. På lördagen var vi ute på en flera timmar lång promenad, som sträckte sej över Göteborgs båda broar...
Måste också nämna att jag spelade tennis igår. Och vann med 6-3 6-0. Det kändes fint. För motståndet stod A, som jag iofs har slagit tidigare, men aldrig med så stora siffror. Hoppas det är ett gott omen inför sommarens tennissatsning. Jag har tänkt delta i åtminstone tre turneringar, så det gäller att börja slipa på formen...
Så till sist: (jag förstår att ni är nyfikna) vikten! Jag håller mej runt 88. I morse vägde jag 88,3, morgonen innan 87,6. Det kan ju verka helt åt helsike att gå upp så mycket på en dag, men jag tror faktiskt snarare det har att göra med hur mycket mat och vätska som finns i kroppen vid mättillfället. Jag har börjat förstå att man nog får se sin vikt, inte som en exakt siffra, utan mer som ett spann mellan en lägstavikt och högstavikt som kan skilja på uppemot ett kilo beroende på hur mycket man ätit, bajsat, druckit, kissat. Och just nu ligger jag alltså runt 88. Men jakten mot i första hand 86 (normalvikt) fortsätter och jag lovar att blogginläggen kommer att börja dugga tätare nu igen, när jag återgår till vardag, träning och lydnad under E:s piska...
