och nu har jag sprungit också...
Faktum är att jag gav mej ut och sprang redan i fredags kväll, men jag har av någon anledning inte funnit inspiration att skriva det här andra mathjulsinlägget förrän nu efter runda nummer två i nysatsningen (som jag alltså precis avverkat). Här kommer tiderna:
I fredags (5 km): 4,43 - 4,55 - 5,06 - 5,02 - 4,35 = 24,21
Idag: (7 km): 4,52 - 4,57 - 4,59 - 4,58 - 5,06 - 5,07 - 4,42 = 34,41
Jag har alltså klarat att ligga på ungefär 5-minuterstempo båda gångerna, vilket jag anser vara gränsen för vad som kan kallas löpning. Så det känns ju ok. Men satan vad jobbigt det har varit! Jag har tagit ut precis allt ur kroppen båda gångerna och legat orörlig i flera minuter efteråt, på ett sätt som jag inte gjort sen jag vaggade omkring med en över 90 kilo tung kropp i den här bloggens barndom.
Idag förvärrades det hela ytterligare av att jag sprang i långbyxor - något det egentligen är alldeles för varmt för ännu. Men jag har bara ett par shorts som funkar bra att springa i, och dom blev förstörda i tvätten i förra veckan. Snöret som man knyter åt i midjan har åkt långt, långt in i resåren och är alldeles omöjligt att få ut. Så när jag sprang i fredags fick jag dra upp byxorna nästan var hundrade meter för att hindra dom från att glida så långt ner att sladden till mp3-spelaren skulle kunna bli för kort. (Jag har ju inte lika stor mage nu längre som förr i tiden.)
Idag föll alltså valet på ett par (iofs ytterst tunna och lätta) träningsbyxor, men innan nästa runda måste jag helt enkelt försöka hitta ett par nya löparshorts. Fan. Det var ett helvete att hitta dom jag haft tills nu, eftersom jag har som minsta krav att det ska finnas fickor med blixtlås (för nyckel och mp3) och detta verkar inte ha särskilt hög prioritet hos världens shortstillverkare.
Vad gäller mål för min nysatsning så går det nog att dela upp dessa i två olika kategorier: ett viktrelaterat och ett löprelaterat. Efter den här sommaren väger jag allldeles för mycket igen. När det var som värst var jag uppe över 84 kilo. Men på sistone har jag börjat äta strikt efter LCHF igen och då kommer ju resultaten omgående. Jag är nu nere på låga 82 (trots en del helg- och festavbrott från dieten) och om jag dessutom ser till att komma igång med löpningen, så ska jag nog hyfsat snart komma ner under 80 igen. Sen blir det stora målet att hålla mej där.
Löpmässigt tänkte jag att det kanske kunde vara rimligt att satsa på att så småningom klara att springa en mil under 46 minuter. Det känns lagom svårt. Det kommer inte bli lätt, men det bör kunna gå. Vad tror ni, kära läsare?
I fredags (5 km): 4,43 - 4,55 - 5,06 - 5,02 - 4,35 = 24,21
Idag: (7 km): 4,52 - 4,57 - 4,59 - 4,58 - 5,06 - 5,07 - 4,42 = 34,41
Jag har alltså klarat att ligga på ungefär 5-minuterstempo båda gångerna, vilket jag anser vara gränsen för vad som kan kallas löpning. Så det känns ju ok. Men satan vad jobbigt det har varit! Jag har tagit ut precis allt ur kroppen båda gångerna och legat orörlig i flera minuter efteråt, på ett sätt som jag inte gjort sen jag vaggade omkring med en över 90 kilo tung kropp i den här bloggens barndom.
Idag förvärrades det hela ytterligare av att jag sprang i långbyxor - något det egentligen är alldeles för varmt för ännu. Men jag har bara ett par shorts som funkar bra att springa i, och dom blev förstörda i tvätten i förra veckan. Snöret som man knyter åt i midjan har åkt långt, långt in i resåren och är alldeles omöjligt att få ut. Så när jag sprang i fredags fick jag dra upp byxorna nästan var hundrade meter för att hindra dom från att glida så långt ner att sladden till mp3-spelaren skulle kunna bli för kort. (Jag har ju inte lika stor mage nu längre som förr i tiden.)
Idag föll alltså valet på ett par (iofs ytterst tunna och lätta) träningsbyxor, men innan nästa runda måste jag helt enkelt försöka hitta ett par nya löparshorts. Fan. Det var ett helvete att hitta dom jag haft tills nu, eftersom jag har som minsta krav att det ska finnas fickor med blixtlås (för nyckel och mp3) och detta verkar inte ha särskilt hög prioritet hos världens shortstillverkare.
Vad gäller mål för min nysatsning så går det nog att dela upp dessa i två olika kategorier: ett viktrelaterat och ett löprelaterat. Efter den här sommaren väger jag allldeles för mycket igen. När det var som värst var jag uppe över 84 kilo. Men på sistone har jag börjat äta strikt efter LCHF igen och då kommer ju resultaten omgående. Jag är nu nere på låga 82 (trots en del helg- och festavbrott från dieten) och om jag dessutom ser till att komma igång med löpningen, så ska jag nog hyfsat snart komma ner under 80 igen. Sen blir det stora målet att hålla mej där.
Löpmässigt tänkte jag att det kanske kunde vara rimligt att satsa på att så småningom klara att springa en mil under 46 minuter. Det känns lagom svårt. Det kommer inte bli lätt, men det bör kunna gå. Vad tror ni, kära läsare?
mäthjul
Det har varit sommar. Magen har vuxit och vågen har flåsat allt tyngre under min kroppshydda. Så nu när vardagslunken pockar på har jag känt ett skriande behov av att komma igång med nån form av träning igen. Förhoppningsvis kommer jag lyckas spela en del tennis och squash (trots att coachen - som ni trogna läsare av vasaloppettvatusentio kanske minns - har flytt till landet med fru och barn). Men tillräckligt mycket racketspel för att jag ska klara mej utan löpning lär det inte bli. Därför:
förklarar jag härmed en ny löpsatsning påbörjad. Egentligen inleddes den redan i helgen genom att jag vilset irrade runt - dels i sportbutiker, dels i diskussions- forum på jogg.se och liknande nätsidor - på jakt efter en ny löparklocka. Den jag klarat mej med hittills är inköpt på Clas Ohlson för oroväckande billiga pengar, och när batteriet i den tog slut för ett tag sen tänkte jag att det var en signal att det var dags att skaffa en ny.
Sagt och gjort. Nu skulle det köpas en jävla klocka, tänkte jag, och försökte intala mej att det skulle gå enkelt och bra. Det gjorde det naturligtvis inte. Jag hade ju hört att min kära fysioterapeut (han i Norge, ni vet) har en klocka som kan mäta avstånd och meddela kilometertider. En sån ville jag också ha. Men det visade sej att det inte finns nån sån klocka, utan det man måste göra är att köpa en fotsensor eller en gps, "koppla" den till klockan, och sen kalibrera hela skiten, genom att testspringa en sträcka som man redan vet hur lång den är. (Med andra ord: ett klassiskt exempel på moment 22.)
Och ju mer jag efterforskade, desto värre blev det: på nätet beklagade sej oroväckande många människor över att dom ständigt tvingas kalibrera om sina klockapparaturer eftersom vissa av dom, om man t ex springer i backigare terräng än där man först kalibrerade, kan visa fel på uppemot en kilometer på en milsträcka. Och vissa hävdade att GPS är bäst och andra att fotsensor är bäst. Det enda jag kunde komma fram till var att man tydligen ska ha en jävla tur om man ska lyckas köpa en sån här utrustning som fungerar. Och, kära läsare: om ni känner mej vet ni att det sista jag har tur med är tekniska apparater. Att lägga ut dyra pengar på detta blev alltså uteslutet.
Så vad göra istället? Plötsligt kom jag på det. Mäthjul! När jag sommarjobbade på Gatubolaget för många år sen, hade vi ett hjul med ett handtag som mätte sträckor. Enkelt och bra. Helt utan felmarginaler och fanskap. Efter nån minuts googlande hittade jag ett mäthjul på Jula för 289 spänn. Så idag tog jag mod till mej och tog bussen dit. Jula i Göteborg ligger mitt i ett sånt där obehagligt industriaktigt område, som är byggt för bilar snarare än människor - jag kände mej illa till mods från första stund där ute.
Och när jag väl kom in i den stora Jula-affären var den första tanke som slog mej att "här är jag lika vilsen och malplacerad som en fundamentalistisk kristen i en moské". Åh, vad jag insåg att jag verkligen hatar ställen, där hela ens kropp och själ blir fullständigt omringad av tekniska prylar och annat som bara händiga människor kan hantera. Till råga på allt hade jag fått för mej att inte nöja mej med bara mäthjulet; jag skulle också försöka köpa ett nytt batteri till min gamla Clas Ohlson-klocka. (Mäthjulet skulle ju göra ett nytt klockköp överflödigt.) Jag bestämde mej till slut för att börja med batteriet.
Jag hade lånat en mycket liten skruvmejsel av en ellärare på skolan där jag arbetar och utan problem skruvade jag upp dom små skruvarna. Sen blev det svettigt. Hela inredet i klockan (inklusive batteriet) satt alldeles fastlåst av nån sorts ramverk av små stålskivor som var fullkomligt omöjligt att bända upp. Jag vågade till slut fråga en expedit om hjälp, men han visade sej vara ännu fegare än jag och ville alls inte pilla i min klocka. Genom det galler som alltså låste in batteriet lyckades jag i alla fall utläsa ett nummer och bestämde mej för att köpa med mej ett batteri med samma nummer hem och fortsätta försöken hemma.
Sen letade jag upp en annan expedit och frågade efter mäthjulet. Då vände allt! Plötsligt log turen mot mej och jag fick köpa det sista dom hade kvar. Och tro det eller ej: väl hemma lyckades jag - efter mycket rivande, slitande och ilsket bankande - faktiskt byta batteri i klockan. Och nu har jag varit ute med mäthjulet och mätt upp en slät och fin kilometersträcka, som jag räknar med att ha mycket användning av från och med imorrn.
PS. Det var lätt att byta namn på bloggen (och det blev ju bara roligt att prickarna över ä:et inte får vara med; mat är ju ett annat ämne som ligger mej varmt och hjärtat) men det visade sej vara svårare att byta adressen till bloggen - vi får väl se hur det blir med det.
PS2. Jag återkommer med mål för träningen i nästa inlägg. Men ni får gärna komma med förslag redan nu.
förklarar jag härmed en ny löpsatsning påbörjad. Egentligen inleddes den redan i helgen genom att jag vilset irrade runt - dels i sportbutiker, dels i diskussions- forum på jogg.se och liknande nätsidor - på jakt efter en ny löparklocka. Den jag klarat mej med hittills är inköpt på Clas Ohlson för oroväckande billiga pengar, och när batteriet i den tog slut för ett tag sen tänkte jag att det var en signal att det var dags att skaffa en ny.
Sagt och gjort. Nu skulle det köpas en jävla klocka, tänkte jag, och försökte intala mej att det skulle gå enkelt och bra. Det gjorde det naturligtvis inte. Jag hade ju hört att min kära fysioterapeut (han i Norge, ni vet) har en klocka som kan mäta avstånd och meddela kilometertider. En sån ville jag också ha. Men det visade sej att det inte finns nån sån klocka, utan det man måste göra är att köpa en fotsensor eller en gps, "koppla" den till klockan, och sen kalibrera hela skiten, genom att testspringa en sträcka som man redan vet hur lång den är. (Med andra ord: ett klassiskt exempel på moment 22.)
Och ju mer jag efterforskade, desto värre blev det: på nätet beklagade sej oroväckande många människor över att dom ständigt tvingas kalibrera om sina klockapparaturer eftersom vissa av dom, om man t ex springer i backigare terräng än där man först kalibrerade, kan visa fel på uppemot en kilometer på en milsträcka. Och vissa hävdade att GPS är bäst och andra att fotsensor är bäst. Det enda jag kunde komma fram till var att man tydligen ska ha en jävla tur om man ska lyckas köpa en sån här utrustning som fungerar. Och, kära läsare: om ni känner mej vet ni att det sista jag har tur med är tekniska apparater. Att lägga ut dyra pengar på detta blev alltså uteslutet.
Så vad göra istället? Plötsligt kom jag på det. Mäthjul! När jag sommarjobbade på Gatubolaget för många år sen, hade vi ett hjul med ett handtag som mätte sträckor. Enkelt och bra. Helt utan felmarginaler och fanskap. Efter nån minuts googlande hittade jag ett mäthjul på Jula för 289 spänn. Så idag tog jag mod till mej och tog bussen dit. Jula i Göteborg ligger mitt i ett sånt där obehagligt industriaktigt område, som är byggt för bilar snarare än människor - jag kände mej illa till mods från första stund där ute.
Och när jag väl kom in i den stora Jula-affären var den första tanke som slog mej att "här är jag lika vilsen och malplacerad som en fundamentalistisk kristen i en moské". Åh, vad jag insåg att jag verkligen hatar ställen, där hela ens kropp och själ blir fullständigt omringad av tekniska prylar och annat som bara händiga människor kan hantera. Till råga på allt hade jag fått för mej att inte nöja mej med bara mäthjulet; jag skulle också försöka köpa ett nytt batteri till min gamla Clas Ohlson-klocka. (Mäthjulet skulle ju göra ett nytt klockköp överflödigt.) Jag bestämde mej till slut för att börja med batteriet.
Jag hade lånat en mycket liten skruvmejsel av en ellärare på skolan där jag arbetar och utan problem skruvade jag upp dom små skruvarna. Sen blev det svettigt. Hela inredet i klockan (inklusive batteriet) satt alldeles fastlåst av nån sorts ramverk av små stålskivor som var fullkomligt omöjligt att bända upp. Jag vågade till slut fråga en expedit om hjälp, men han visade sej vara ännu fegare än jag och ville alls inte pilla i min klocka. Genom det galler som alltså låste in batteriet lyckades jag i alla fall utläsa ett nummer och bestämde mej för att köpa med mej ett batteri med samma nummer hem och fortsätta försöken hemma.
Sen letade jag upp en annan expedit och frågade efter mäthjulet. Då vände allt! Plötsligt log turen mot mej och jag fick köpa det sista dom hade kvar. Och tro det eller ej: väl hemma lyckades jag - efter mycket rivande, slitande och ilsket bankande - faktiskt byta batteri i klockan. Och nu har jag varit ute med mäthjulet och mätt upp en slät och fin kilometersträcka, som jag räknar med att ha mycket användning av från och med imorrn.
PS. Det var lätt att byta namn på bloggen (och det blev ju bara roligt att prickarna över ä:et inte får vara med; mat är ju ett annat ämne som ligger mej varmt och hjärtat) men det visade sej vara svårare att byta adressen till bloggen - vi får väl se hur det blir med det.
PS2. Jag återkommer med mål för träningen i nästa inlägg. Men ni får gärna komma med förslag redan nu.
