mathjul

Det har varit sommar. Magen har vuxit och vågen har flåsat allt tyngre under min kroppshydda. Så nu när vardagslunken pockar på har jag känt ett skriande behov av att komma igång med nån form av träning igen. Förhoppningsvis kommer jag lyckas spela en del tennis och squash (trots att coachen - som ni trogna läsare av vasaloppettvatusentio kanske minns - har flytt till landet med fru och barn). Men tillräckligt mycket racketspel för att jag ska klara mej utan löpning lär det inte bli. Därför:

förklarar jag härmed en ny löpsatsning påbörjad. Egentligen inleddes den redan i helgen genom att jag vilset irrade runt - dels i sportbutiker, dels i diskussions- forum på jogg.se och liknande nätsidor - på jakt efter en ny löparklocka. Den jag klarat mej med hittills är inköpt på Clas Ohlson för oroväckande billiga pengar, och när batteriet i den tog slut för ett tag sen tänkte jag att det var en signal att det var dags att skaffa en ny.

Sagt och gjort. Nu skulle det köpas en jävla klocka, tänkte jag, och försökte intala mej att det skulle gå enkelt och bra. Det gjorde det naturligtvis inte. Jag hade ju hört att min kära fysioterapeut (han i Norge, ni vet) har en klocka som kan mäta avstånd och meddela kilometertider. En sån ville jag också ha. Men det visade sej att det inte finns nån sån klocka, utan det man måste göra är att köpa en fotsensor eller en gps, "koppla" den till klockan, och sen kalibrera hela skiten, genom att testspringa en sträcka som man redan vet hur lång den är. (Med andra ord: ett klassiskt exempel på moment 22.)

Och ju mer jag efterforskade, desto värre blev det: på nätet beklagade sej oroväckande många människor över att dom ständigt tvingas kalibrera om sina klockapparaturer eftersom vissa av dom, om man t ex springer i backigare terräng än där man först kalibrerade, kan visa fel på uppemot en kilometer på en milsträcka. Och vissa hävdade att GPS är bäst och andra att fotsensor är bäst. Det enda jag kunde komma fram till var att man tydligen ska ha en jävla tur om man ska lyckas köpa en sån här utrustning som fungerar. Och, kära läsare: om ni känner mej vet ni att det sista jag har tur med är tekniska apparater. Att lägga ut dyra pengar på detta blev alltså uteslutet.

Så vad göra istället? Plötsligt kom jag på det. Mäthjul! När jag sommarjobbade på Gatubolaget för många år sen, hade vi ett hjul med ett handtag som mätte sträckor. Enkelt och bra. Helt utan felmarginaler och fanskap. Efter nån minuts googlande hittade jag ett mäthjul på Jula för 289 spänn. Så idag tog jag mod till mej och tog bussen dit. Jula i Göteborg ligger mitt i ett sånt där obehagligt industriaktigt område, som är byggt för bilar snarare än människor - jag kände mej illa till mods från första stund där ute. 

Och när jag väl kom in i den stora Jula-affären var den första tanke som slog mej att "här är jag lika vilsen och malplacerad som en fundamentalistisk kristen i en moské". Åh, vad jag insåg att jag verkligen hatar ställen, där hela ens kropp och själ blir fullständigt omringad av tekniska prylar och annat som bara händiga människor kan hantera. Till råga på allt hade jag fått för mej att inte nöja mej med bara mäthjulet; jag skulle också försöka köpa ett nytt batteri till min gamla Clas Ohlson-klocka. (Mäthjulet skulle ju göra ett nytt klockköp överflödigt.) Jag bestämde mej till slut för att börja med batteriet.

Jag hade lånat en mycket liten skruvmejsel av en ellärare på skolan där jag arbetar och utan problem skruvade jag upp dom små skruvarna. Sen blev det svettigt. Hela inredet i klockan (inklusive batteriet) satt alldeles fastlåst av nån sorts ramverk av små stålskivor som var fullkomligt omöjligt att bända upp. Jag vågade till slut fråga en expedit om hjälp, men han visade sej vara ännu fegare än jag och ville alls inte pilla i min klocka. Genom det galler som alltså låste in batteriet lyckades jag i alla fall utläsa ett nummer och bestämde mej för att köpa med mej ett batteri med samma nummer hem och fortsätta försöken hemma.

Sen letade jag upp en annan expedit och frågade efter mäthjulet. Då vände allt! Plötsligt log turen mot mej och jag fick köpa det sista dom hade kvar. Och tro det eller ej: väl hemma lyckades jag - efter mycket rivande, slitande och ilsket bankande - faktiskt byta batteri i klockan. Och nu har jag varit ute med mäthjulet och mätt upp en slät och fin kilometersträcka, som jag räknar med att ha mycket användning av från och med imorrn.

PS. Det var lätt att byta namn på bloggen (och det blev ju bara roligt att prickarna över ä:et inte får vara med; mat är ju ett annat ämne som ligger mej varmt och hjärtat) men det visade sej vara svårare att byta adressen till bloggen - vi får väl se hur det blir med det.

PS2. Jag återkommer med mål för träningen i nästa inlägg. Men ni får gärna komma med förslag redan nu.