Gunnilse!
Ikväll har jag varit på Hjällbovallen och sett Helsingborg tvåla dit Gunnilse med hela 7-0. Gunnilse IS är en fantastisk fotbollsförening med en tydligt uttalad filosofi som går ut på att inte bara fostra fotbollsspelare, utan också välmående människor - något dom verkligen tar på allvar, och i och med deras stora ungdomsverksamhet med massor av både pojk- och flicklag går det förstås inte att överdriva klubbens betydelse för Göteborgs nordöstra stadsdelar. Och nu hade dom alltså, efter att ha slagit ut Öis (vilka annars?) nått åttondelsfinal i Svenska Cupen.
Matchen var kanske lite väl enahanda men det hela blev ändå en minnesvärd upplevelse - inte minst med anledning av vad som hände mej på väg dit. Jag gick av spårvagnen vid Hjällbo Centrum och hade sett ut på Eniro att jag skulle kunna ta en skogsstig bakom en skola och på så sätt komma raka vägen till vallen. Efter ett tag trodde jag att jag hittat min stig. Jag börjar gå och snart ser jag ett tjugotal killar i 14-16-årsåldern som sitter och hänger i en glänta. När jag är 30 meter från dom ser jag hur allas blickar - med stora, stora ögon - är riktade rakt mot mej. Munnarna gapar, alla är helt tysta, och dom ser ut att tänka: hur i helvete har du hittat hit? (Segregeringen gör ju att såna som jag är rätt ovanliga i Hjällbo överhuvudtaget; att vi dessutom irrar runt på små skogsstigar därute är förstås än mer sällsynt)
När jag närmar mej bryter jag tystnaden och frågar om jag är på rätt väg mot Hjällbovallen. Då börjar alla förklara, samtidigt: nej, nej, du kommer helt fel, du kommer inte alls dit, vänta, vi ska visa dej, vi ska ändå dra ner till torget och köpa dricka. Följ med oss! Och så går jag plötsligt med en hop grabbar runt mej som frågar var jag bor och vilket lag jag håller på och jag svarar att jag håller på Öis men ikväll Gunnilse och att jag är lärare och har haft två elever som spelar i Gunnilse. (Naturligtvis bor en av killarna granne med en av dom.) När vi så kommit till "rätt" stig, får grabbarna syn på två yngre pojkar som står en bit in i skogen. Dom äldre grabbarna ropar åt dom yngre att visa mej vägen till matchen, och pojkarna stannar lydigt och väntar på mej. Det visar sej att dom går i sexan och drömmer om att bli fotbollsproffs. Dom pratar på vitt och brett om vilka klubbar dom drömmer om att spela för och jag försöker lobba lite för Öis.
Efter ett tag ringer det i en av pojkarnas mobil. Han svarar och säger att han "visar en man vägen till matchen", men att han kommer snart. När vi är framme önskar dom mej en trevlig kväll och springer tillbaka samma väg som vi kom för att möta upp med fler kompisar. Alla ska förstås på matchen! På läktaren blir det helt fullt av ungar, en trummis trummar oavbrutet, och när Helsingborgsklacken går förbi buas det - men(!) det buas med stora leenden på läpparna...
Den här historien är kanske inte så märkvärdig egentligen (så här är väl ungar överallt) men jag kunde ändå inte undgå att känna en stor glädje över deras oerhörda entusiasm - inte bara över att få visa mej vägen, utan också över att få känna stolthet över att "deras" lag kommit så långt i Svenska Cupen att det nu kommer storlag som Helsingborg till deras fina (men ofta så bespottade) stadsdel. Jag skulle önska att när Svensson i villaidyllen slår upp sin tidning och läser om och ojar sej över "problemen" i förorten skulle han som obligatorisk påföljd för varje oj få en blixtvisit - fram och tillbaka med första bästa spårvagn - ut till alla glada förortskids som med rätta är stolta över att bo där dom bor.
Avslutningsvis angående mej själv: igår gick jag två timmeslånga gångturer: en hem från skolan över Götaälvbron och sen en till senare på kvällen. Idag gick jag den långa vägen över Älvsborgsbron hem från skolan, men när jag kommit till Slottskogen började jag få ont i vänster hälsena och beslöt mej för att ta spårvagn från Linnéplatsen. Då hade jag ändå varit ute i 1 timme och 20 minuter, så nu har jag faktiskt gott hopp om att vågen ska stanna på under 87 imorn bitti. Imorse hamnade den på 87,1. Nu ska jag lägga mej och försöka svettas bort så många hekton som möjligt under natten.
Matchen var kanske lite väl enahanda men det hela blev ändå en minnesvärd upplevelse - inte minst med anledning av vad som hände mej på väg dit. Jag gick av spårvagnen vid Hjällbo Centrum och hade sett ut på Eniro att jag skulle kunna ta en skogsstig bakom en skola och på så sätt komma raka vägen till vallen. Efter ett tag trodde jag att jag hittat min stig. Jag börjar gå och snart ser jag ett tjugotal killar i 14-16-årsåldern som sitter och hänger i en glänta. När jag är 30 meter från dom ser jag hur allas blickar - med stora, stora ögon - är riktade rakt mot mej. Munnarna gapar, alla är helt tysta, och dom ser ut att tänka: hur i helvete har du hittat hit? (Segregeringen gör ju att såna som jag är rätt ovanliga i Hjällbo överhuvudtaget; att vi dessutom irrar runt på små skogsstigar därute är förstås än mer sällsynt)
När jag närmar mej bryter jag tystnaden och frågar om jag är på rätt väg mot Hjällbovallen. Då börjar alla förklara, samtidigt: nej, nej, du kommer helt fel, du kommer inte alls dit, vänta, vi ska visa dej, vi ska ändå dra ner till torget och köpa dricka. Följ med oss! Och så går jag plötsligt med en hop grabbar runt mej som frågar var jag bor och vilket lag jag håller på och jag svarar att jag håller på Öis men ikväll Gunnilse och att jag är lärare och har haft två elever som spelar i Gunnilse. (Naturligtvis bor en av killarna granne med en av dom.) När vi så kommit till "rätt" stig, får grabbarna syn på två yngre pojkar som står en bit in i skogen. Dom äldre grabbarna ropar åt dom yngre att visa mej vägen till matchen, och pojkarna stannar lydigt och väntar på mej. Det visar sej att dom går i sexan och drömmer om att bli fotbollsproffs. Dom pratar på vitt och brett om vilka klubbar dom drömmer om att spela för och jag försöker lobba lite för Öis.
Efter ett tag ringer det i en av pojkarnas mobil. Han svarar och säger att han "visar en man vägen till matchen", men att han kommer snart. När vi är framme önskar dom mej en trevlig kväll och springer tillbaka samma väg som vi kom för att möta upp med fler kompisar. Alla ska förstås på matchen! På läktaren blir det helt fullt av ungar, en trummis trummar oavbrutet, och när Helsingborgsklacken går förbi buas det - men(!) det buas med stora leenden på läpparna...
Den här historien är kanske inte så märkvärdig egentligen (så här är väl ungar överallt) men jag kunde ändå inte undgå att känna en stor glädje över deras oerhörda entusiasm - inte bara över att få visa mej vägen, utan också över att få känna stolthet över att "deras" lag kommit så långt i Svenska Cupen att det nu kommer storlag som Helsingborg till deras fina (men ofta så bespottade) stadsdel. Jag skulle önska att när Svensson i villaidyllen slår upp sin tidning och läser om och ojar sej över "problemen" i förorten skulle han som obligatorisk påföljd för varje oj få en blixtvisit - fram och tillbaka med första bästa spårvagn - ut till alla glada förortskids som med rätta är stolta över att bo där dom bor.
Avslutningsvis angående mej själv: igår gick jag två timmeslånga gångturer: en hem från skolan över Götaälvbron och sen en till senare på kvällen. Idag gick jag den långa vägen över Älvsborgsbron hem från skolan, men när jag kommit till Slottskogen började jag få ont i vänster hälsena och beslöt mej för att ta spårvagn från Linnéplatsen. Då hade jag ändå varit ute i 1 timme och 20 minuter, så nu har jag faktiskt gott hopp om att vågen ska stanna på under 87 imorn bitti. Imorse hamnade den på 87,1. Nu ska jag lägga mej och försöka svettas bort så många hekton som möjligt under natten.
Kommentarer
Trackback
