mathjul

Idag gick jag vägen om Clas Ohlson efter jobbet för att inhandla nya handsfreelurar till mobilen (jag vet inte hur många jag haft som försvunnit eller gått sönder) så att jag åtminstone ska kunna lyssna på liveradio när jag är ute och går. Snart kommer jag väl också skaffa ny mp3, men jag vågar inte göra det riktigt än eftersom jag inte kan utesluta att den egentligen inte är sönder, utan att det bara är jag som behandlar den fel. Kanske kan nån snäll kompis trycka på nån knapp så den kommer igång igen...

Hursomhelst var det första jag fick syn på i affären en så kallad pedometerklocka. Den hade kostat 349 kronor och såldes nu för 99. Jag köpte den. Mest eftersom det stod att den inte bara räknar steg utan också kan mäta distanser. Mitt problem med löpslingans längd skulle alltså vara löst. Trodde jag. Det visade sej naturligtvis vara mer komplicerat än så. Först måste jag räkna ut min steglängd vid gång och löpning genom att hitta en sträcka på 100 meter och räkna antalet steg jag behöver för att tillryggalägga den. Sen ska jag knappa in det i klockan och sen kan den börja räkna ut hur långt jag springer eller går. Får väl planka in på Mossens IP:s löparbanor imorn.

Egentligen hade jag tänkt springa idag igen, men jag la mej en stund och läste på sängen och somnade förstås och sen blev det inget mer med dom planerna... Fan! Ibland känns det som att jag helt enkelt inte är kapabel att göra vad jag måste: ta tag i träningen. Och faktum är att det känns rätt oöverstigligt att få bort magen och även om jag skulle lyckas med det kommer den ju välla ut igen så fort jag inte längre kan motstå att börja käka sötsaker och skolka från träningen. Och jag vet ju att det kommer att hända.

Försöker sköta maten i alla fall. Fast idag fick jag huvudbry i Konsums gör-det-själv-kassa. Jag hade plockat till mej vad jag trodde var ett grönkålshuvud. Det var grönt som fan. Vad ska man tro? Min allmänbildning är tyvärr väldigt bristande vad gäller kål - jag upptäckte vitkålen i höstas och kom att älska den - men så blev jag bjuden på grönkål på ett julbord i julas och tyckte det var sagolikt gott. Sen dess har det ändå inte blitt av att jag köpt hem den. Men nu var det alltså dags, tänkte jag. Kålen såg jättegod ut.

Men! Grönkål fanns inte med i listan över varor på datorskärmen där man ska knappa in vad det är man väger upp i kassan. Det var alltså nåt annat jag höll på att köpa. Dom enda kålsorter som fanns var vitkål, ekologisk vitkål och nåt som hette ekologisk spetskål. Jag gissade på spetskål eftersom jag trodde att jag lärt mej vitkål och tyckte mej vara säker på att det inte var vad jag hade framför mej. Dyrt blev det. Nästan 50 spänn. Och kål som ska vara så billigt. Nåväl. Jag gick hem och tänkte att spetskål är säkert gott det också. Fast nu har jag googlat på saken och kommit fram till att det omöjligt kan vara spetskål jag köpte. I så fall ska den nämligen vara spetsigt formad. Det är den inte. Och grönkål verkar överhududtaget inte växa i form av huvuden. Kontenta: det måste vara vanlig vitkål jag köpt. Lärdom: vitkål gör inte alltid skäl för sitt namn; den kan vara hur grön som helst. Slutsats: jag måste lära mej mer om kål.

Kålen smakade i alla händelser bra (även om jag inte kan påstå att den smakade likadant som vanlig vitkål, så nåt lurt tror jag kanske fortfarande att det är). Jag stekte den med kyckling och skogschampinjoner i olivolja, vitlök, soya och pressad lime. Till det gjorde jag ännu en vidareutvecklig av blomkålsmoset: broccolimos. Gott.

Nu är det fredag. Kanske ska jag dricka ett litet, litet glas whisky innan läggdags. Skål!