mathjul

Jaha. Jag får väl börja med att be om ursäkt. Här skulle ju rapporterna från första riktiga rullskidveckan ha haglat in (coachen ringde i torsdags och frågade nervöst vad som stod på). Jag får skylla på min serviceman (tillika Vasalopps-med/mot-löpare) Martin. Han köpte själv rullskidor i veckan, men det är inte skidorna som är problemet längre. Det är stavarna!

Jag testade ju skidorna för första gången förra helgen på natursköna Gränsö utanför Västervik. (Coachen var där och dokumenterade - vi får väl se om det blir nån film här). Dom bestående intrycken från premiärfärden var tre: 1. Skidorna rullade inte alls lika lätt som jag föreställt mej. 2. Det krävs mer balanssinne än jag trodde. 3. Jag måste ha rätt stavspetsar på!

Rullskidåkning handlar extremt mycket om stakåkning har jag lärt mej. Diagonalåkning bör man egentligen inte ägna sej åt alls. Därför är det förstås av yppersta vikt att stavarna biter ifrån ordentligt, att dom så att säga får fäste i marken. För att detta ska fungera krävs särskilda stavspetsar. Och jag har köpt såna. Men - som med allt annat i det här jävla Ikea-samhället - förväntas man sätta dit dom själv. För detta krävs, enligt killen på Stadium, två saker: en varmluftspistol (för att få loss snöspetsarna) och trälim (för att få dit dom nya). Trälim kunde jag köpa i en bokaffär, tyckte han. Föreställ er det: Att gå in i en BOKaffär för att köpa TRÄlim till sina SKIDstavar. Det är ju så tokigt det kan bli. 

Och då nämde han inte ens var jag skulle kunna få tag på varmluftspistolen. Precis som att alla människor har såna liggande hemma. Herregud. Jag har inte ens en hårtork. (Som är det närmaste jag kommer när jag försöker se en varmluftspistol framför mej.)

Så: i veckan har jag känt att det är meningslöst att åka mer innan detta blivit fixat. Och den som ska fixa det måste bli serviceman Martin. Men han har haft en ovanligt uppbokad vecka och nu i helgen jobbar han i stort sett hela tiden. Så jag får vackert vänta.

Men. Idag vaknade jag faktiskt med en känsla av att inte kunna vänta längre. Jag gav mej iväg ut på en ny testrunda - den första i Göteborg.

Efter ungefär 50 meters åkning kom jag till en sån där asfalterad, cykelanpassad trottoarkant som jag var tvungen att ta mej ner för. Det gjorde jag. Sen stack skidorna iväg. Jag fick bakvikt och föll handlöst till marken. Som tur var tog nog rumpan den värsta smällen men jag slog även i skulderbladen, och det är inte utan att jag känner en viss stelhet och ömhet nu. Men framförallt kände jag mej förstås oerhört klumpig. Jag bor ju centralt i Göteborg och det är liksom svårt att åka osedd. Jag fick en känsla av det stod folk i varenda lägenhetsfönster och skrattade åt mej. En tjej kom fram och frågade om jag behövde hjälp. "Farlig sport, det där", fnittrade hon. 

Men skam den som ger sej; jag reste mej tappert och åkte vidare... i kanske på sin höjd en kvart. Sen var det bara på nytt att konstatera att det helt enkelt inte går att åka med stavar som i ungefär var femte stavtag inte får fäste. Så det var bara att uppgivet vända hemåt. Snart ska jag ringa och väcka min serviceman. Han jobbade i natt. Men det finns ingen tid för sömn nu. Jag har mer jobb åt honom.