mathjul

Har just kommit hem från ett totalt misslyckat försök att springa 8 km på 40 minuter. Klyschan "kroppen svarade inte" har sällan känts mer relevant. Redan efter några hundra meter var benen tunga som cementklumpar och ville inte alls röra på sej. Och det blev bara värre ju längre jag sprang. Efter två varv bestämde jag mej för att övergå till gång vid nästa kilometerpassering, men efter att jag verkligen släpat mej runt det tredje varvet kände mej såpass yr och nästan svimfärdig att jag gav fan i det också och började lomma hemåt istället.

J har sagt att jag måste vara hård mot mej själv för att lyckas så det är inte utan att skämmas som jag skriver det här inlägget. Men jag måste ju berätta sanningen, även när den är att jag vikt ner mej. Och för redovisningspliktens skull: Sträckan jag tillryggalade blev alltså 3,8 km och tiderna: 4,07 (800) - 4,58 - 5,09 - 5,18 = 19,33.

En tänkbar förklaring till kollapsen kan vara att jag tillbringat nästan hela dagen i stekande sol och helt klart druckit alldeles för lite. I morse gick jag en timmeslång gångtur och sen vandrade jag ut till Delsjön där jag spenderade hela eftermiddagen med sol och bad med min gode vän H. Sen gick jag hela vägen hem igen. Sammanlagt har det nog blivit två och en halv timme gång idag, och jag har alltså slarvat med att fylla på med vätska. Jag hoppas i alla fall att det här håller som förklaring - det vore ju väldigt jobbigt om det inte finns nån förklaring alls.  

Förlåt, kära läsare, att jag gör er besvikna. Jag hoppas verkligen att ni inte ska behöva läsa mer om brutna lopp.