mathjul

En bra helg slutade i moll. Jag har just sprungit en mil och det var det värsta och mest smärtsamma jag gjort på år och dar. Egentligen känner jag för att lägga ner löparsatsningen med omedelbar verkan. Den känns för tillfället bara pinsam och jävligt jobbig...

E uppmanade mej via telefon i eftermiddags att det var hög tid att springa en ordentlig träningsrunda utan att ge upp halvvägs igen (det har ju blivit så lite väl ofta på sistone). Han tyckte att jag skulle satsa på en full mil, så då gjorde jag det. Jag satte upp det blygsamma målet att - liksom vid förra milen (54,18) - springa på under 55 minuter. Det gick så mycket åt helvete som det bara kan...

Redan efter 10 minuter började ryggen göra helt jävulskt ont. Tur i oturen är förvisso att det ryggont jag får när jag springer inte är av samma typ som jag fått när jag åkt längdskidor eller burit stolar (som jag gjorde i Bergen); den smärtan - som sitter som en klump längst ner till höger i ryggen - är helt omöjlig att stå emot: det finns inget annat alternativ än att sluta med det jag gör tills det gått över. Den här smärtan, däremot, sitter mer centrerat, mitt i ryggen, och även om den också gör fruktansvärt ont, så går den i alla fall att uthärda. Men kul är det ju inte att springa med en rygg som skriker att man ska stanna.
 
Och som om det inte vore nog med elände: kraften som jag hade i benen för bara en dryg vecka sen är som bortblåst fullständigt. Idag var jag verkligen noga med att gå ut lugnt. Trots det tog det bara två varv innan jag var så fruktansvärt orkeslös och benen så blytunga att jag knappt nådde upp till styrfart. Tiderna vill jag alltså helst glömma, men har man en blogg så har man, så här är dom: 4,23 (800) - 5,21 - 5,31 - 5,45 - 5,51 - 5,54 - 5,58 - 6,01 - 5,58 - 6,51 = 57,32.

Alltså 12 sekunder långsammare än förra årets midnattslopp som jag sprang helt otränad. Det är så man vill lägga sej och aldrig mer vakna...

Jag skulle nu kunna skriva ett stycke med bortförklaringar om att jag cyklat som aldrig förr i helgen och att benen möjligen är trötta efter det. Men jag är så jävla trött på att ständigt försöka hitta orsaker bakom mina misslyckanden att jag bara inte pallar det just nu...

Men en ordentlig cykelhelg har det i alla fall varit. Sammanlagt 5 timmar på sadeln blev det i lördags. Det gick fint till Kungsbacka - så långt var det fina cykelvägar och dessutom en hel del bebyggelse som dök upp då och då så man liksom kände att man kom nån vart. Men närmare två mil vid en landsvägsren därifrån till Åsa blev rätt enformigt i längden. (Tur då att jag hade poddat ner första programmet i serien "Allvarligt talat med Bob Hansson"; Bob har tagit över stafettpinnen efter Kristina Lugn i detta underbara radioprogram som bygger helt på dessa strålande poeters geniala svar på lyssnarnas undringar om livets stora och små frågor.) Matchen? Öis förlorade naturligtvis. 1-3 blev siffrorna den här gången.

På väg hem stannade jag till och köpte dricka på en bensinmack i Lindometrakten. När jag stod där och pustade bröt det plöstligt ut fullt slagsmål utanför restaurangen på andra sidan vägen. Jag försöker tänka på den händelsen som nån sorts tröst efter dagens katastrof i löparspåret: full och aggressiv på en plankstekskrog vid ett vägskäl i Lindome - så lågt har jag i alla fall inte sjunkit. Än.  

PS. Jag hade en fin dag idag också fram tills jag gav mej ut i spåret: cyklade till Sisjön - solade, badade, läste; sen cyklade jag vidare till Ruddalen och kollade när två av mina elever spelade fotboll. Div 3. Jag satte mej bland 70+gubbarna på läktaren och njöt i fulla drag av deras evigt pessimistiska kommentarer. Om inte annat kan jag alltid ha som mål i livet att bli en sån gubbe.