Brev
Det där cykelköpet utfördes i en sån där förhatlig miljö som närmast kan liknas vid en amerikansk shopping mall. Jag besöker såna så sällan som möjligt, men idag var det nattrea(!) hela kvällen, så jag satte mej snällt i M:s bil och följde med. (För mej tog det 3 minuter att köpa en cykel, för M tog det en och en halv timme). Problemet uppstod när vi blev hungriga. Det erbjuds inte nån vidare varierad kost på såna där ställen. Vi hamnade på Burger King.
Och som ett brev på posten: när jag satt här för snart två timmar sen och skrev förra inlägget började jag känna hur magen svällde upp igen, efter att den dom senaste dagarna känts mindre än på flera år. Alltså: av med kläderna, upp på vågen. 86,2! Nuförtiden har jag ju lärt mej att man tappar en del i vikt under natten, men risken att vakna över 85 imorn kändes överhängande och det var en risk jag inte var beredd att ta.
Så: det var bara att ge sej ut i spåret. Nu var det såpass sent att solen inte var så jobbig längre och jag gjorde hastigt upp en plan om att försöka mej på det jag misslyckades med igår: 8 km på 40 minuter. Jag gick ut lite lugnare än igår och det kändes bra till en början. Men under fjärde varvet började jag få slita ont, och dessutom kändes magen inte helt i form. Kanske lite väl lättvindigt bestämde jag mej därför - precis där man måste svänga av spåret för att komma ut på "upploppsrakan" - att nöja mej med 5 km. (Jag skulle fan behöva en sån där travkusk som åkte efter med sin piska och rappade till mej så fort jag fick minsta tanke på att bryta.)
Det hastiga beslutet att kliva av gjorde att det inte blev nåt spurttempo på sista varvet, men jag kan ändå konstatera att jag håller 5-minuterstempo hyfsat enkelt på en halvmil nu. Om ganska exakt två månader ska jag alltså klara det på dubbla sträckan. Det kan gå. Det borde gå. Dagens tider: 4,13 (800) - 5,08 - 4,56 - 4,52 - 5,54 (1,2) = 25,03.
Nu lär jag åtminstone få uppleva att vakna under 85 en dag till...
Och som ett brev på posten: när jag satt här för snart två timmar sen och skrev förra inlägget började jag känna hur magen svällde upp igen, efter att den dom senaste dagarna känts mindre än på flera år. Alltså: av med kläderna, upp på vågen. 86,2! Nuförtiden har jag ju lärt mej att man tappar en del i vikt under natten, men risken att vakna över 85 imorn kändes överhängande och det var en risk jag inte var beredd att ta.
Så: det var bara att ge sej ut i spåret. Nu var det såpass sent att solen inte var så jobbig längre och jag gjorde hastigt upp en plan om att försöka mej på det jag misslyckades med igår: 8 km på 40 minuter. Jag gick ut lite lugnare än igår och det kändes bra till en början. Men under fjärde varvet började jag få slita ont, och dessutom kändes magen inte helt i form. Kanske lite väl lättvindigt bestämde jag mej därför - precis där man måste svänga av spåret för att komma ut på "upploppsrakan" - att nöja mej med 5 km. (Jag skulle fan behöva en sån där travkusk som åkte efter med sin piska och rappade till mej så fort jag fick minsta tanke på att bryta.)
Det hastiga beslutet att kliva av gjorde att det inte blev nåt spurttempo på sista varvet, men jag kan ändå konstatera att jag håller 5-minuterstempo hyfsat enkelt på en halvmil nu. Om ganska exakt två månader ska jag alltså klara det på dubbla sträckan. Det kan gå. Det borde gå. Dagens tider: 4,13 (800) - 5,08 - 4,56 - 4,52 - 5,54 (1,2) = 25,03.
Nu lär jag åtminstone få uppleva att vakna under 85 en dag till...
Kommentarer
Trackback
