Tryck
Jag känner trycket från läsarskaran. Det är bra. Snart kommer det trycka på tillräckligt för att jag inte ska kunna sitta still många minuter i taget utan att känna skam över missad träningstid. Jag känner mej själv. En tung träningsperiod är på gång nu. Och jag kan lugna alla som tvivlat på bloggens namn: anmälningsavgiften till Vasaloppet är betald!
Jag befinner mej dock mitt i ett lov som hittills inneburit allt annat än träning: I Stockholm upplevde jag bl a ödesfotboll på Stadion, party på Debaser med huvudstadens allra coolaste indiekids, en grym utställning på Kulturhuset med alster av serietecknaren Sara Granér (tamejfan i klass med Jan Stenmark; köp genast hennes debutalbum "Det är bara lite AIDS").
Tillbaka i Göteborg har jag förvisso jobbat två dagar men också hunnit med ännu mer ödesfotboll och idag har jag vigt dagen åt Göteborgs internationella konstbiennal. Först blev det mer seriekonst: en norrmann som kallar sej Pushwagner ritade "Soft city" mellan åren 1969 och 1975 - nu finns dom fantastiska teckningarna på Stadsbiblioteket i Göteborg. Sen drog jag till Röda Sten-huset som var fullt av massa videoinstallationer. Den som mest fångade min uppmärksamhet bestod av 25 tätt uppsatta bildskärmar, med 25 olika människor som med full inlevelse sjöng hela John Lennons första soloalbum. Mäktigt. Och gick man nära kunde man urskilja var och en av deras röster. En klart fascinerande upplevelse - står man och lyssnar på en vanlig kör kan man ju inte gärna gå fram och ställa sej öga mot öga med sångarna.
Sedär. Nu har jag skrivit massa skit igen och jag ser framför mej hur ni kokar av ilska. Men va fan. Ni får ha lite tålamod med mej. Dessutom har jag faktiskt blivit rejält förkyld nu igen, så träningen för vackert vänta ett litet, litet tag till...
Jag befinner mej dock mitt i ett lov som hittills inneburit allt annat än träning: I Stockholm upplevde jag bl a ödesfotboll på Stadion, party på Debaser med huvudstadens allra coolaste indiekids, en grym utställning på Kulturhuset med alster av serietecknaren Sara Granér (tamejfan i klass med Jan Stenmark; köp genast hennes debutalbum "Det är bara lite AIDS").
Tillbaka i Göteborg har jag förvisso jobbat två dagar men också hunnit med ännu mer ödesfotboll och idag har jag vigt dagen åt Göteborgs internationella konstbiennal. Först blev det mer seriekonst: en norrmann som kallar sej Pushwagner ritade "Soft city" mellan åren 1969 och 1975 - nu finns dom fantastiska teckningarna på Stadsbiblioteket i Göteborg. Sen drog jag till Röda Sten-huset som var fullt av massa videoinstallationer. Den som mest fångade min uppmärksamhet bestod av 25 tätt uppsatta bildskärmar, med 25 olika människor som med full inlevelse sjöng hela John Lennons första soloalbum. Mäktigt. Och gick man nära kunde man urskilja var och en av deras röster. En klart fascinerande upplevelse - står man och lyssnar på en vanlig kör kan man ju inte gärna gå fram och ställa sej öga mot öga med sångarna.
Sedär. Nu har jag skrivit massa skit igen och jag ser framför mej hur ni kokar av ilska. Men va fan. Ni får ha lite tålamod med mej. Dessutom har jag faktiskt blivit rejält förkyld nu igen, så träningen för vackert vänta ett litet, litet tag till...
Kommentarer
Postat av: johan
Pusgwagner är en intressant man. och mycket aktuell i norge just nu. han gav bort allt han ägde för ett antal år sen och nu vill han ha tillbaka det för att han var lite snurrig på den tiden. han fick förresten tillbaka det också. rättegången slutade igår tror jag.
Trackback
