mathjul

Jag vet väl egentligen inte vem man ska skylla på, men Ingvar Kamprad ligger nära till hands. Tänk vad den mannen har ställt till det. Att först komma på nåt så urbota dumt som att sälja halvfärdiga produkter och sen - ofattbart nog - lyckas lura i folk att det är bättre att dom får bygga klart sakerna själv, än att leverera dom i användbart skick. Och i kölvattnet av Ikeas succe verkar det ju som att folk helt har glömt bort att det absolut minsta man kan begära som konsument är att det man betalar för ska gå att använda. Annars kunde man ju lika gärna åka ut i skogen, fälla några träd och börja bygga allt man behöver från grunden. Men idag har ju detta Ikea-vansinne spridit sej som en farsot till snart sagt varenda jävla affär.

Och fast jag egentligen vet hur det är glömmer jag bort det varje gång. Jag vet inte hur många saker jag köpt genom åren som inte gått att använda förrän jag genomlidit alla helvetets kval med att försöka bygga ihop dom. Balkongblomlådor, duschdraperistänger, bokhyllor, cyklar. Listan kan göras hur lång som helst. Jag minns t ex när jag köpte en cykel sommaren 2007 och hade som mål att cykla upp till Kungälv och äta lunch med Erik (min nuvarande coach) som jobbade där då:

Glad och förväntansfull gick jag till cykelaffären, betalade dyra pengar... och fick en kartong! När jag försökte förklara att jag ville kunna cykla på cykeln - att det liksom var därför jag köpt den, slängde killen i affären till mej nåt jävla verktyg och tyckte att: "du kan ju bygga ihop den här utanför om du vill". All entusiasm försvann ur kroppen. Håglöst slet jag upp kartongen och konstaterade att det var lika bra att ge upp. Inte ens hjulen var på plats. Dagen efter satte min gode vän Martin ihop cykeln. Men bara en dag senare var all luft försvunnen ur bakdäcket, vilket visade sej bero på ett konstruktionsfel. Och det var bara början på allt jag råkade ut för med den cykeln. (Som tur var blev den stulen till slut.)

Kanske har ni redan listat ut varför jag berättar allt det här idag. Rullskidorna!! Idag var det ju den stora dagen - jag skulle inhandla skidorna på förmiddagen och på eftemiddagen skulle debuten ske. Men som sagt: så lätt går det inte i dagens sjuka, sjuka värld. Min gode vän, cykelmontören Martin, var med i dag också och det började bra. Försäljaren hjälpte mej att hitta rätt skidor och pjäxor, men ingen verkade ha tänkt på att skidorna är helt oanvändbara utan bindning. Någon sådan satt nämligen inte på. Och det berodde uppenbarligen inte på att man kunde välja mellan massa olika bindningar, för till varje skida låg en särkilt utvald bindning som skulle passa till respektive modell. HUR SVÅRT KAN DET VA ATT MONTERA DOM I FÖRVÄG DÅ??? (Om nån dåre skulle vilja ha en annan bindning än den rekommenderade är det väl inte värre än att man kan lämna några skidor ofärdiga.)

Att få dom monterade var nu inget problem. Nej, då. Det gjorde dom så gärna. Jag kunde komma och hämta dom, åkfärdiga och fina, nionde december. OM NÄSTAN TVÅ VECKOR!!! Det var förstås helt uteslutet och jag gav Martin en blick som klargjorde för honom att han skulle lyssna noga när försäljaren förklarade hur man monterar dom på egen hand. Sen åkte vi hem. Fortfarande i gott hopp om att kunna ta en premiärtur senare under dagen. MEN! Väl hemma visar det sej att skruvarna som följde med är alldeles, alldeles för stora för att nånsin kunna få plats i dom små, små hålen på skidorna. Jag kände genast hur jag fylldes av en lust att bara ge upp hela grejen och skita i allt. 

Dock tog jag mej till slut samman och stack iväg till närmsta Stadiumbutik, där man konstaterade att hålen på skidorna behövde borras om. Killen vågade inte säga hur lång tid det skulle ta, men förhoppningsvis skulle jag få dom i slutet på nästa vecka. Så nu sitter jag här och funderar på att stämma Stadium för den förlorade träningsveckan. Tid är pengar, sägs det ju. Hur mycket tycker ni jag ska begära?