mathjul

Kära läsare! Att hela fem av er kommenterar ett inlägg här hör inte till vanligheterna. Men nu har det hänt. Och jag kan bara tacka. Det betyder mycket för min fortsatta satsning att känna ert engagemang. Jag har ju alltför länge nu varit inne i en hopplöst tung period. Ett stort problem är utan tvekan att jag är tvungen att kombinera mitt idrottande med ett heltidsjobb - något jag inte önskar min värsta ovän. Jag tycker fortfarande om mitt jobb, men det är inte utan att det tar en hel del energi.

Den här hösten har jag dessutom haft fler lektionstimmar i veckan än nånsin tidigare, och när jag kommer hem till min lägenhet (sällan före halv 6) är jag alldeles för trött för att orka med fysiska aktiviteter. (Delvis beror min arbetsbörda nu på en snedfördelning i min tjänst; dom fem av mina kursgrupper som ska ut på praktik går i år ut samtidigt, vilket innebär att dom åtta sista veckorna i vår kommer jag ha väldigt få lektionstimmar kvar - det blir ju skönt då, men som sagt: det är jobbigt nu!)

Nåväl. I morse lyckades jag för första gången på alltför länge sova ut ordentligt. Jag vaknade inte förrän 9.50. Sen åt jag långfrukost till melodikrysset och njöt i fulla drag av att känna mej utvilad och rentav pigg. Och inte blev det sämre av att det sen blev längdskid-världscuppremiär med Jacob Hård och Anders Blomquist. Och min favorit Anna Haag fick äntligen sin första pallplacering! TV-underhållning på löjligt hög nivå!

Så det var ju inte utan att inspirationen infann sej. Nu skulle jag jävlar i det ut i spåret och ränna igen. Men jag vore ju inte jag om jag inte - trots dom bästa träningsförutsättningarna på länge - lik förbannat skulle spoliera allting. Till lunch åt jag nämligen resterna av den lasagne som jag dietolydigt nog lagade igår kväll. Problemet med lasagner är ju inte bara alla kolhydrater, utan också att man (iaf jag) alltid tillagar dom i så stora formar att man kan äta hur mycket som helst. Och det var ju så gott. Och jag kunde inte hålla mej från att äta upp allt som var kvar. Ungefär dubbelt så mycket som jag borde ätit.

Och jag fick känna av lasagnen ute i spåret. Jag hade bestämt mej för att jogga 7 km i försiktigt tempo. Till en början kändes det riktigt bra. Men redan efter en dryg kilometer kände jag hur maten ville upp ur magen. Jag hade dock ingen lust att bryta, så jag bestämde mej för att promenera runt tredje varvet för att hämta krafter inför dom tre sista rundorna. Men en liten bit in på femte varvet kom en kväljning som var farligt nära att bli till en riktig kräkning och då tyckte jag det var lika bra att ge upp. 

Positivt ändå: ryggen gjorde inte ont alls och bortsett kväljningarna kändes flåset hyfsat ok. Imorn blir det ett nytt försök! Tiderna idag blev: 

4.05 - 5.27 - 5.43 - 9.22 - 5.28 - 0.39 (uppg) = 30.46 (ca 5 km)

(För er som inte minns så är min slinga 1040 meter lång, vilket innebär att jag med hjälp av eniro mätt upp olika långa startsträckor beroende på hur många kilometer jag avser springa - dagens förstatid gäller således för 740 meter.)

Slutligen svar på läsarkommentarer: David och Sofia: Tack för stödet! Magnus: Hoppas du gillar dagens varvtider som ju är dom första på länge. Min vikt ligger sen ett bra tag tillbaka nu stabilt runt 80. 80,3 i morse. Erik: Det är förstås möjligt att Västervik har en annan gymkultur än i Göteborg men jag har svårt att tro det. Johan: Det är sant att pulsmätaren visade 231. Det är inte samma sak som att jag hade det i puls. Det beror på vad man litar på mest: mitt hjärta eller motionscykelns pulsmätarfunktion.