mathjul

Jag börjar faktiskt bygga upp en genuin tro på att Midnattsloppet kommer få ett lyckligt slut. Jag har just varit ute på ännu ett bra träningspass. Men mer om det snart. Först: Tack Magnus (jag har bestämt mej för att härmed sluta med mina löjliga namnförkortningar - dom har liksom spelat ut sitt syfte; risken att nån ska känna sej uthängd och kränkt här känns minimal) för den uppmuntrande kommentaren. Och tack Erik för dina matematiska kunskaper. Jag vet inte om du tror mej när jag nu påstår att jag faktiskt insåg mitt misstag själv först, men det gjorde jag faktiskt.

Så inför dagens pass hade jag ökat på startsträckan till 640 meter. Och jag bevisade att fredagens lopp inte var någon engångsföreteelse. Dagens tider: 3,16 - 5,03 - 4,58 - 5,05 - 5,03 - 5,05 - 5,04 - 5,00 - 4,57 - 4,29 = 48,00. Egentligen 47,59,84, men eftersom jag tidigare alltid avrundat hundradelarna vore det ju lite fånigt att plötsligt göra ett undantag här. Men ytterligare ett snabbt lopp blev det ju hursomhelst och anledningarna till framstegen tror jag är tre:

1. Vädret. Tidigare i somras tog solen död på all löpenergi; idag var förutsättningarna optimala: perfekt avvägt ihållande regn (starkare än dugg, lättare än spö) 2. Ryggen håller. När jag inte längre spelar tuffa tennismatcher hela tiden slipper jag få ont i ryggen - jag har inte kännt av den alls under dom två senaste passen. 3. Formen. Jag är i bättre form än på mycket länge. Innan jag gav mej av på en ny tripp ner till Varberg i lördags hade jag vägt in på 82,0 på morgonen. Ett dygns osunt leverne gjorde att dagens siffror blev 83,1 men helt klart är ändå att jag tappat många, många kilon nu.

Imorn drar jag till min ö i Karlskrona skärgård igen. Jävlar, vad där ska springas. Tillbaka med ny rapport på lördag. Håll ut, kära läsare...