mathjul

Idag slog jag till med två pass. Vid niotiden i morse gav jag mej ut på 45 minuters joggning som kändes rätt ok. Och nu på eftermiddagen avverkade jag och servicemannen precis en mils skidåkning. Idag hade jag smort in ryggen ordentligt med Aloe Heat Lotion och dessutom lånat min medlöpares vulkanskydd, som jag spände åt ordentligt runt midjan. (Jag har ju i tio års tid aldrig spelat en tennismatch utan tigerbalsam eller liknande i väskan, men märkligt nog har jag inte förrän nu kommit att tänka på möjligheten att använda såna produkter under skidåkningen - ibland undrar jag verkligen vad det egentligen är för fel på mej...)

Med dessa nya ryggförutsättningar kändes det ok i ungefär fem kilometer. Sen började det lik förbannat göra rejält ont, fast nu längre in på ryggen än tidigare; jag hade idiotiskt nog bara smort in mej på den sida som smärtade värst sist, och nu verkade det som att effekten av detta blev att smärtklumpen helt enkelt vandrade iväg till första bästa osmorda område som den kunde hitta. Positivt är dock fortfarande att smärtan släpper (för en stund) så fort jag stannar, böjer mej bakåt och stretchar ut svanken.

Och ännu mer positivt var att jag under dagens sista kilometrar hittade ett sätt att åka som faktiskt lyckades lura smärtan: om jag bara håller kroppen tillräckligt upprätt och liksom trycker fram svankpartiet så mycket som möjligt (så att min kroppshållning - om ni tänker er att jag åker mot vänstermarginalen - påminner mer om det parantestecken som inleder den här parantesen än det som avslutar densamma) så gör det faktiskt inte lika ont.

Med andra ord: det är den framåtlutande positionen min kropp inte klarar av. Nackdelen är att det känns väldigt svårt att få nån fart på skidorna när jag åker så där upprätt. Men det är väl en träningssak. Axel Teichmann har ju visat att det går. För att inte tala om Michael Johnson. (Steget mellan sprintlöpning och långdistansskidåkning kan kanske i och för sig tyckas långt, men i alla fall...)