mathjul

Jag hade tänkt ut det så bra. Jag skulle ha sju minuter på mej vid bytet från spårvagn till buss vid Korsvägen. Där skulle jag hinna in på pressbyrån och köpa en klase bananer. På så vis skulle jag hinna såväl värma upp ordentligt som åka två varv på Öjersjös 7,5-kilometersslinga, utan att behöva besväras av hunger. Det sket sej. Spårvagnen var sen och jag hann precis på sekunden till bussen.

När jag kom fram var klockan 11.25 och jag insåg att jag förmodligen skulle få nöja mej med ett varv. (Jag är rätt känslig för att inte få mat i mej med jämna mellanrum: när jag som idag åt frukost mellan 8 och halv 9, så skulle det vara en omöjlighet att vänta tills efter 13 med nästa mål mat - framförallt om det avkrävs mej nån form av fysisk aktivitet.)

Dum som jag är struntade jag då också i uppvärmningen och skidade istället iväg rakt ut i spåret i rätt bra fart. Till en början kändes det fint; strålande sol, massa minusgrader och klart godkända spår. Men redan efter en kvarts åkning började den satans ryggen skrika ut sina protester. Efter att jag stannat och sträckt ut den ett tag höll den ungefär en kvart till innan jag fick stanna ännu en gång. Som tur är funkade i alla fall mina små stretchövningar såpass väl att jag sen, relativt smärtfritt, kunde öka farten något och sista kilometern kändes det faktiskt som jag hittade ett hyfsat flyt i åkningen. Hungermässigt hade det dock inneburit en katastrof att ge sej ut på ett varv till.

På bussen hem träffade jag en sån där överdrivet hurtig skidåkarmänniska som inledde vår konversation med att glatt fråga hur många varv jag hade kört. Jag beklagade mej över ryggen och fick som råd att jag skulle köpa en pilatesboll och lägga mej på den så ofta som möjligt. Vad tror ni, kära läsare? Ska jag investera i en sån? För övrigt har jag bestämt mej för att från och med nu köra igenom terapeutens styrkeövningar varje dag fram tills loppet går av stapeln.

Apropå kommentarsfrågan till förra inlägget kan jag meddela att det verkar gå alldeles utmärkt att lägga in bilder här. Men det enda terapeuten hann med att fånga med kameran i sina försök till actionbild var stavspetsarna och en putande bakdel. Så fort går det alltså när jag är i farten...