mathjul

1. Från stugan i Våmhus till starten i Berga by. 

Trafikkaos! Så kan man sammanfatta denna första sträcka, som ju egentligen inte ingår i loppet, men som blev nog så dramatisk ändå. Strax efter halv sex satte vi oss i bilen för att vara i god tid till starten som skulle vara öppen mellan sju och åtta. 6.50 var klockan när vi fastnade i den längsta bilkö jag upplevt i mitt liv. 8.40 kom vi fram, och lugnades av beskedet att starttiden förlängts till 9.15. Flera officiella Vasaloppsbussar satt också fast i köerna, så det rörde sej uppenbarligen om nåt utöver det vanliga.

2. Från Berga by till Smågan.

När jag satte på mej skidorna dök en reporter med filmkamera upp och började ställa frågor. Vill ni se bilder på hur det såg ut då, ska ni gå in på Dalarnas tidningar och leta fram klippet "Öppet spår 2010 - 9 mil på 9 minuter". Ungefär två minuter in i filmen dyker jag upp.

Så gled jag äntligen iväg över startlinjen. Och innan jag visste ordet av befann jag mej mitt i den första backen. Som är nästan 4 km lång! Så långt allt väl, dock. Jag var förberedd på den stigningen, och tillsammans med servicemannen stretade jag på i snöfallet - ett snöfall som nu började avta, men som hade varit ihållande under hela natten vilket bidrog till tröga och sönderfallande spår. (Jag hörde en som åkt 15 vasalopp kommentera föret för dagen som ett av dom allra tyngsta han varit med om.)

Efter ungefär 5 km blev det plötsligt dramatiskt värre. Servicemannen låg precis före mej i spåret, och fick för sej att fiska upp sin vattenflaska och ta sej en klunk. Själv höll jag mej kall, noterade att vi snart skulle komma till en liten nerförsbacke, och tänkte att jag skulle dricka där istället. Men det bar sej inte bättre än att jag tappade flaskan och fick stanna och vända - alltmedan min konkurrent glatt skidade ifrån mej.

Sen började problemen på allvar. Hela nedre partiet av ryggen började göra vansinnigt ont. Jag hade tre olika salvor med mej: tigerbalsam, ormsalva och bizzsalva. (Dom två sistnämnda hade jag köpt dan innan på Vasaloppsmässan, lockad av försäljarens information om att hockeylandslaget använde en blandning av orm och bizz på sina spelare.) Jag hade förstås smort in ryggen med alla tre salvorna redan på morgonen, men pga av trafikkaoset började det ju bli ganska längesen och effekten var nu hela borta.

Så redan innan jag kom till Smågan stannade jag två gånger och smorde in mej och försökte sträcka ut mej så gott jag kunde. Men det gjorde fruktansvärt ont, och när jag hade avklarat dom 11 kilometrarna till första kontrollen kände jag mej ärligt talat ganska uppgiven. Samtidigt visste jag att ryggsmärtorna ibland kan vara som värst i början av fysisk aktivitet för att sedan dämpas efterhand. Så än var jag inte beredd att ge upp. Dock var mitt hopp om att kunna vinna trekampen borta: Niklas hade jag efter mej i spåret, men messen jag fick visade att serviceman Martin låg hela 5,15 före mej vid Småganpasseringen.

3. Från Smågan till Mångsbodarna.

Ryggen blev inte bättre. Jag vet inte hur många gånger smärtan tvingade mej att stanna och böja mej bakåt, trycka fram magen och försöka sträcka bort det onda. Efter varje sån utsträckning kunde jag åka på sin höjd en kilometer till innan jag fick göra om samma procedur igen. Och det kvittade hur mycket salva jag klafsade på. Jag var nu helt säker på att jag skulle bli tvungen att bryta i Mångsbodarna.

Mellan stoppen åkte jag ändå med hyfsad fart, vilket gjorde att jag passerade samma människor gång på gång. Vid ett tillfälle när jag - för jag vet inte vilken gång i ordningen - drog förbi två stockholmare som åkte tillsammans hörde jag hur den ene utbrast: "Men va fan, är det femte gången den galningen kommer nu?". Och hans kompis svarade: "Ja, alltså, det måste ju va bättre att hålla ett lugnt, jämt tempo".

Sista biten in mot Mångsbodarna kändes det som om kilometerskyltarna började komma allt glesare. Men till slut hade jag i alla fall tagit mej förbi 24 såna skyltar och kommit fram till vad jag vid det här laget nästan hade bestämt mej för skulle bli mitt slutmål. Men man vill ju ändå inte gärna ge upp i första taget. Så jag frågade i sjukvårdsstugan om dom hade nåt annat för ryggen än dom tre salvor jag själv hade med mej. Hade svaret blivit nej hade jag brutit - men istället fick jag ett lager voltarensalva på ryggen och bestämde mej för att åtminstone köra vidare en etapp till. Lite stärkt blev jag också när jag upptäckte att jag inte tappat så väldigt mycket mer på servicemannen. 5,57 före mej var han nu.

4. Från Mångsbodarna till Risberg

Efter Mångsbodarna följde några fantastiska kilometrar med loppets första riktiga nerförsbackar. Det var underbart att bara få åka med och kunna tillryggalägga meter på meter helt utan ansträngning. Jag hann till och med tänka nåt i stil med att: "ska det vara så här framöver så kommer det ju gå som en dans".

Jag visste ju att banans högsta punkt var efter den allra första stigningen; men vad jag inte visste var att efter dom härliga Mångsbodarnabackarna kommer man till ett uppförslut som i över en halvmil bara fortstätter och fortsätter, till synes utan slut. Det positiva här var att ryggen faktiskt började göra mindre ont, men det negativa var att jag blev obeskrivligt trött - det gick oändligt långsamt uppför dessa evighetsbackar.

Till slut kom jag i alla fall fram till Risberg. Jag hade då avverkat 35 kilometer och till min stora förvåning tagit in nästan två minuter på servicemannen. 4,04 efter var jag nu. Och precis när jag hällde i mej den första klunken Risbergsbuljong fick jag till min ännu större förvåning plötsligt syn på Martin. Han hade uppenbarligen också blivit rejält trött i backarna upp till denna kontroll, och stod fortfarande där och pustade.

Så var vi alltså tillsammans igen och gav oss gemensamt iväg mot Evertsberg. Och visst är det spännande nu, kära läsare. Men här släpper jag er för idag. I nästa inlägg ska ni naturligtvis få läsa om den sista biten mot Mora. (Kan ni absolut inte hålla er får jag hänvisa till Vasaloppets hemsida, där man kan söka reda på mitt resutat.)