Vasaloppet del 2
5. Från Risberg till Evertsberg
Vid det här laget var glädjen stor, både hos mej och servicemannen, över att vi funnit varandra igen. Vi hjälptes åt att dra och ryggen började stabilisera sej i ett smärtläge som var uthärdbart. Desstom började jag längta efter Evertsbergsbackarna, som enligt rykten skulle innebära flera kilometer av nerförslut. Det började för första gången på rätt länge kännas som att jag faktiskt skulle kunna ta mej hela vägen i mål.
6. Från Evertsberg till Oxberg
Dom berömda Evertsbergsbackarna blev en besvikelse. Jag hade hört att dom var så branta att det skulle kunna vara svårt att hålla sej på benen, men jag tyckte snarare att dom var alldeles för korta och att man inte fick alls så mycket gratis som jag hoppats på.
Dock finns det nog skäl att tro att backarna kan upplevas annorlunda med andra förutsättningar. Glidet i dom tröga spåren var ju långt ifrån bra. Och dessutom var det ännu sämre för mej än för servicemannen, som vann meter på meter så fort det gick nerför. (Delvis kan detta bero på att min rygg omöjliggjorde den hopböjda åkstil som annars är att rekommendera vid utförsåkning - istället tog jag tillfället i akt att i varje backe passa på att luta mej lätt bakåt och sträcka ut ryggen.)
När Evertsbergsbackarna tog slut låg Martin säkert 50 meter före mej i spåret, men det berodde mer på hans överlägsna glid, än att han skulle försökt göra nåt nytt allvarligt menat ryck. Så snart var jag ikapp igen och vid nästa vätske- och energikickspaus (kickar som vi unnade oss ungefär var femte kilometer och som bestod av dels russin och nötter och sånt, dels massa besynnerliga plastförpackningar med geléaktigt innehåll som vi köpt på Vasaloppsmässan) såg jag att min coach messat att han och resten av gänget stod och väntade på oss i Oxberg.
7. Från Oxberg till Hökberg
När vi äntligen kom fram till Oxberg hade vi varit ute i över sju timmar och hade 28 kilometer kvar. Alltså: å ena sidan hade vi åkt skidor väldigt länge och det började bli riktigt, riktigt jobbigt - å andra sidan kändes det nu som att vi inte kunde misslyckas med att ta oss i mål. 28 kilometer kändes i sammanhanget som en futtig sträcka...
Det jag stoppat i mej under loppet så långt var: en banan (som jag fick av nåt företag som stod vid spåret strax innan Smågan), en hel massa släta små bullar (som var det enda i matväg man kunde få vid kontrollerna), flera muggar blåbärssoppa, buljong, sportdryck och vatten samt ovan nämnda energikickar. Två av kickarna innehöll koffein, men jag kände ändå ett skriande behov av riktigt kaffe i Oxberg (vilket jag visste skulle serveras först i Eldris, ca två mil senare). Min coach gjorde då en hjälteinsats och sprang och köpte varsin kopp av det svarta guldet till mej och Martin. Det var gudomligt att få känna smaken av kaffe för första gången på över en halv dag; jag kan inte minnas senast jag var utan denna livsnödvändiga dryck så länge.
Stärkta av kaffet och stödet från våra fans drog vi vidare mot Hökberg. Under den här sträckan tvingas man klättra upp för loppets sista stora stigning, och det började kännas ordentligt i ljumskarna. Varje gång det släppte för mej var det som nån stack en nål rätt in i höger ljumske. Men snart var det bara två ynka mil kvar. Det var bara att bita ihop.
Och där, kära läsare, tycker jag nog att jag skrivit mej fram till ännu en passande klipphängare. Den som väntar på nåt gott väntar på del 3...
Vid det här laget var glädjen stor, både hos mej och servicemannen, över att vi funnit varandra igen. Vi hjälptes åt att dra och ryggen började stabilisera sej i ett smärtläge som var uthärdbart. Desstom började jag längta efter Evertsbergsbackarna, som enligt rykten skulle innebära flera kilometer av nerförslut. Det började för första gången på rätt länge kännas som att jag faktiskt skulle kunna ta mej hela vägen i mål.
6. Från Evertsberg till Oxberg
Dom berömda Evertsbergsbackarna blev en besvikelse. Jag hade hört att dom var så branta att det skulle kunna vara svårt att hålla sej på benen, men jag tyckte snarare att dom var alldeles för korta och att man inte fick alls så mycket gratis som jag hoppats på.
Dock finns det nog skäl att tro att backarna kan upplevas annorlunda med andra förutsättningar. Glidet i dom tröga spåren var ju långt ifrån bra. Och dessutom var det ännu sämre för mej än för servicemannen, som vann meter på meter så fort det gick nerför. (Delvis kan detta bero på att min rygg omöjliggjorde den hopböjda åkstil som annars är att rekommendera vid utförsåkning - istället tog jag tillfället i akt att i varje backe passa på att luta mej lätt bakåt och sträcka ut ryggen.)
När Evertsbergsbackarna tog slut låg Martin säkert 50 meter före mej i spåret, men det berodde mer på hans överlägsna glid, än att han skulle försökt göra nåt nytt allvarligt menat ryck. Så snart var jag ikapp igen och vid nästa vätske- och energikickspaus (kickar som vi unnade oss ungefär var femte kilometer och som bestod av dels russin och nötter och sånt, dels massa besynnerliga plastförpackningar med geléaktigt innehåll som vi köpt på Vasaloppsmässan) såg jag att min coach messat att han och resten av gänget stod och väntade på oss i Oxberg.
7. Från Oxberg till Hökberg
När vi äntligen kom fram till Oxberg hade vi varit ute i över sju timmar och hade 28 kilometer kvar. Alltså: å ena sidan hade vi åkt skidor väldigt länge och det började bli riktigt, riktigt jobbigt - å andra sidan kändes det nu som att vi inte kunde misslyckas med att ta oss i mål. 28 kilometer kändes i sammanhanget som en futtig sträcka...
Det jag stoppat i mej under loppet så långt var: en banan (som jag fick av nåt företag som stod vid spåret strax innan Smågan), en hel massa släta små bullar (som var det enda i matväg man kunde få vid kontrollerna), flera muggar blåbärssoppa, buljong, sportdryck och vatten samt ovan nämnda energikickar. Två av kickarna innehöll koffein, men jag kände ändå ett skriande behov av riktigt kaffe i Oxberg (vilket jag visste skulle serveras först i Eldris, ca två mil senare). Min coach gjorde då en hjälteinsats och sprang och köpte varsin kopp av det svarta guldet till mej och Martin. Det var gudomligt att få känna smaken av kaffe för första gången på över en halv dag; jag kan inte minnas senast jag var utan denna livsnödvändiga dryck så länge.
Stärkta av kaffet och stödet från våra fans drog vi vidare mot Hökberg. Under den här sträckan tvingas man klättra upp för loppets sista stora stigning, och det började kännas ordentligt i ljumskarna. Varje gång det släppte för mej var det som nån stack en nål rätt in i höger ljumske. Men snart var det bara två ynka mil kvar. Det var bara att bita ihop.
Och där, kära läsare, tycker jag nog att jag skrivit mej fram till ännu en passande klipphängare. Den som väntar på nåt gott väntar på del 3...
Kommentarer
Postat av: j
underbart videoklipp!
Trackback
