mathjul

Just hemkommen från restaurang och avskedsmiddag. En av mina flitigaste läsare (och kommenterare), L, lämnar stan. Jag beställde en indisk kyckliggryta och åt den som soppa. Det värsta var dock inte att inte få äta av riset. Det värsta var naan-brödet som folk runtomkring mej girigt mumsade i sej medan jag försökte titta åt ett annat håll. Usch. Frågan är om min karaktär verkligen kommer bli starkare av den här dieten, eller om det kommer sluta med att jag totalt bryter ihop.

Innan ätandet spelade jag racketsporter med E. Vi ska vara med i en tävling i helgen i racketlon. Fast jag ska INTE se det som en tävling. E har tydligt instruerat mej att racketlon bara ska vara en kul träningsform inför mitt långsiktiga mål: det bloggen är döpt efter. Problemet är att även om jag - när jag äntrar banan - har inställningen klar för mej: det här ska va roligt; det gör inget om jag spelar dåligt; heja, heja, så är det så vansinnigt svårt att mota bort frustrationen som kommer när slagen inte hamnar där jag vill. Nåväl. I helgen har jag alltså förhållningsorder om att aldrig ens tänka på vad det står i matcherna. Det gör inget om jag förlorar dom allihop. Hur det går får ni, kära läsare, förstås veta här nån gång under söndag kväll.

Jag vägde mej idag igen (fast nu på en annan våg i en annan sporthall) och med skor och kläder visade den exakt samma reslutat: 91,2. Fast efter träningen, på väg in i duschen, naken, visade den 89,4. Jag började genast fundera på att köpa lättare skor, men under middagen påpekade S (som är rejält insyltad i mästercoachen E:s liv) att man alltid väger lite mindre direkt efter träning. Så i skrivande stund är jag väl uppe i 90 igen kan jag tro.

Fast det här med kilon hit och dit är ju egentligen inte så viktigt. Det viktiga är ju själva måttet på magen. Men nåt måttband har jag ännu inte skaffat. Måste ordna det snarast. Fast då dyker ju frågan upp: när ska jag mäta magen: när jag just har ätit eller när jag just har bajsat? Skillnaden är betydlig kan jag tala om.

Slutligen: tack för alla trevliga kommentarer, även om jag inte riktigt vet hur jag ska tolka den om att bloggen är en monster. Det låter ju inte så trevligt egentligen. Och så blir jag ju nyfiken på vem det är som tycker om min mat. Kan det vara en vilt främmande läsare, tro... Undrar just hur många påhejare och påpiskare förutom E som kommer att följa mej om lite mindre än ett år; jag lär behöva alla jag kan få.