En vecka = en minut (snabbare)
Nu har ju kvällens landskamp redan hunnit börja, och tv-fåtöljen lockar. Men låt mej bara kort meddela kvällens löptider först. Idag gick det exakt en minut snabbare än förra tisdagen att springa sju kilometer:
4,47 - 4,47 - 4,48 - 4,58 - 5,01 - 4,52 - 4,29 = 33,41
När jag, med en kilometer kvar, insåg att jag hade en god chans att klara mej under 34 släppte jag alla hämningar och satsade allt. Det var förstås grymt jobbigt. Men det gick ju.
Galärslav
Men nu har jag varit ute på sju nya tunga, tunga kilometer. Benen svarade inte för fem öre, och efter att jag försökt mej på en liten tempoökning när jag märkte att jag glidit över på fel sida 5-minutersstrecket redan efter 2 km, så blev det bara ännu värre. Jag slet som en piskad galärslav, men missade ändå anständighetsgränsen på 35 minuter med två sekunder. Tiderna:
4,58 - 5,01 - 4,55 - 5,00 - 5,07 - 5,07 - 4,55 = 35,02
Nu ska jag titta på Eurosports repris av nattens US-openmatch mellan Alona Bondarenko och Francesca Schiavone. Schiavone är just nu min solklara favorit av alla tennisspelare. När hon 30 år gammal spelade sitt livs tennis och vann Franska öppna tidigare i år var alla hennes matcher från åttondelsfinalen och framåt fullständigt obetalbara tennisupplevelser.
Inte nog med att den lilla italienskan är en fighter av guds nåde - jag vågar dessutom påstå att hon spelar den vackraste tennis som skådats sen Stefan Edberg la racketen på hyllan. Hon spelar ett rent akrobatiskt spel, med enormt hög svårighetsgrad; halsbrytande nätattacker och en enhandsbackhand värd att dö för. När hon får allt att stämma är det en poetisk upplevelse att se henne!
och nu har jag sprungit också...
I fredags (5 km): 4,43 - 4,55 - 5,06 - 5,02 - 4,35 = 24,21
Idag: (7 km): 4,52 - 4,57 - 4,59 - 4,58 - 5,06 - 5,07 - 4,42 = 34,41
Jag har alltså klarat att ligga på ungefär 5-minuterstempo båda gångerna, vilket jag anser vara gränsen för vad som kan kallas löpning. Så det känns ju ok. Men satan vad jobbigt det har varit! Jag har tagit ut precis allt ur kroppen båda gångerna och legat orörlig i flera minuter efteråt, på ett sätt som jag inte gjort sen jag vaggade omkring med en över 90 kilo tung kropp i den här bloggens barndom.
Idag förvärrades det hela ytterligare av att jag sprang i långbyxor - något det egentligen är alldeles för varmt för ännu. Men jag har bara ett par shorts som funkar bra att springa i, och dom blev förstörda i tvätten i förra veckan. Snöret som man knyter åt i midjan har åkt långt, långt in i resåren och är alldeles omöjligt att få ut. Så när jag sprang i fredags fick jag dra upp byxorna nästan var hundrade meter för att hindra dom från att glida så långt ner att sladden till mp3-spelaren skulle kunna bli för kort. (Jag har ju inte lika stor mage nu längre som förr i tiden.)
Idag föll alltså valet på ett par (iofs ytterst tunna och lätta) träningsbyxor, men innan nästa runda måste jag helt enkelt försöka hitta ett par nya löparshorts. Fan. Det var ett helvete att hitta dom jag haft tills nu, eftersom jag har som minsta krav att det ska finnas fickor med blixtlås (för nyckel och mp3) och detta verkar inte ha särskilt hög prioritet hos världens shortstillverkare.
Vad gäller mål för min nysatsning så går det nog att dela upp dessa i två olika kategorier: ett viktrelaterat och ett löprelaterat. Efter den här sommaren väger jag allldeles för mycket igen. När det var som värst var jag uppe över 84 kilo. Men på sistone har jag börjat äta strikt efter LCHF igen och då kommer ju resultaten omgående. Jag är nu nere på låga 82 (trots en del helg- och festavbrott från dieten) och om jag dessutom ser till att komma igång med löpningen, så ska jag nog hyfsat snart komma ner under 80 igen. Sen blir det stora målet att hålla mej där.
Löpmässigt tänkte jag att det kanske kunde vara rimligt att satsa på att så småningom klara att springa en mil under 46 minuter. Det känns lagom svårt. Det kommer inte bli lätt, men det bör kunna gå. Vad tror ni, kära läsare?
mäthjul
förklarar jag härmed en ny löpsatsning påbörjad. Egentligen inleddes den redan i helgen genom att jag vilset irrade runt - dels i sportbutiker, dels i diskussions- forum på jogg.se och liknande nätsidor - på jakt efter en ny löparklocka. Den jag klarat mej med hittills är inköpt på Clas Ohlson för oroväckande billiga pengar, och när batteriet i den tog slut för ett tag sen tänkte jag att det var en signal att det var dags att skaffa en ny.
Sagt och gjort. Nu skulle det köpas en jävla klocka, tänkte jag, och försökte intala mej att det skulle gå enkelt och bra. Det gjorde det naturligtvis inte. Jag hade ju hört att min kära fysioterapeut (han i Norge, ni vet) har en klocka som kan mäta avstånd och meddela kilometertider. En sån ville jag också ha. Men det visade sej att det inte finns nån sån klocka, utan det man måste göra är att köpa en fotsensor eller en gps, "koppla" den till klockan, och sen kalibrera hela skiten, genom att testspringa en sträcka som man redan vet hur lång den är. (Med andra ord: ett klassiskt exempel på moment 22.)
Och ju mer jag efterforskade, desto värre blev det: på nätet beklagade sej oroväckande många människor över att dom ständigt tvingas kalibrera om sina klockapparaturer eftersom vissa av dom, om man t ex springer i backigare terräng än där man först kalibrerade, kan visa fel på uppemot en kilometer på en milsträcka. Och vissa hävdade att GPS är bäst och andra att fotsensor är bäst. Det enda jag kunde komma fram till var att man tydligen ska ha en jävla tur om man ska lyckas köpa en sån här utrustning som fungerar. Och, kära läsare: om ni känner mej vet ni att det sista jag har tur med är tekniska apparater. Att lägga ut dyra pengar på detta blev alltså uteslutet.
Så vad göra istället? Plötsligt kom jag på det. Mäthjul! När jag sommarjobbade på Gatubolaget för många år sen, hade vi ett hjul med ett handtag som mätte sträckor. Enkelt och bra. Helt utan felmarginaler och fanskap. Efter nån minuts googlande hittade jag ett mäthjul på Jula för 289 spänn. Så idag tog jag mod till mej och tog bussen dit. Jula i Göteborg ligger mitt i ett sånt där obehagligt industriaktigt område, som är byggt för bilar snarare än människor - jag kände mej illa till mods från första stund där ute.
Och när jag väl kom in i den stora Jula-affären var den första tanke som slog mej att "här är jag lika vilsen och malplacerad som en fundamentalistisk kristen i en moské". Åh, vad jag insåg att jag verkligen hatar ställen, där hela ens kropp och själ blir fullständigt omringad av tekniska prylar och annat som bara händiga människor kan hantera. Till råga på allt hade jag fått för mej att inte nöja mej med bara mäthjulet; jag skulle också försöka köpa ett nytt batteri till min gamla Clas Ohlson-klocka. (Mäthjulet skulle ju göra ett nytt klockköp överflödigt.) Jag bestämde mej till slut för att börja med batteriet.
Jag hade lånat en mycket liten skruvmejsel av en ellärare på skolan där jag arbetar och utan problem skruvade jag upp dom små skruvarna. Sen blev det svettigt. Hela inredet i klockan (inklusive batteriet) satt alldeles fastlåst av nån sorts ramverk av små stålskivor som var fullkomligt omöjligt att bända upp. Jag vågade till slut fråga en expedit om hjälp, men han visade sej vara ännu fegare än jag och ville alls inte pilla i min klocka. Genom det galler som alltså låste in batteriet lyckades jag i alla fall utläsa ett nummer och bestämde mej för att köpa med mej ett batteri med samma nummer hem och fortsätta försöken hemma.
Sen letade jag upp en annan expedit och frågade efter mäthjulet. Då vände allt! Plötsligt log turen mot mej och jag fick köpa det sista dom hade kvar. Och tro det eller ej: väl hemma lyckades jag - efter mycket rivande, slitande och ilsket bankande - faktiskt byta batteri i klockan. Och nu har jag varit ute med mäthjulet och mätt upp en slät och fin kilometersträcka, som jag räknar med att ha mycket användning av från och med imorrn.
PS. Det var lätt att byta namn på bloggen (och det blev ju bara roligt att prickarna över ä:et inte får vara med; mat är ju ett annat ämne som ligger mej varmt och hjärtat) men det visade sej vara svårare att byta adressen till bloggen - vi får väl se hur det blir med det.
PS2. Jag återkommer med mål för träningen i nästa inlägg. Men ni får gärna komma med förslag redan nu.
Utan broms
Så är det väl dags att skriva nåt här igen. Som ni märker, kära läsare, är jag inne i en period av sparsamt bloggande för tillfället. Det utesluter dock inte att det kommer bli mer liv i bloggen framöver. Det mesta i mitt liv går i perioder - snart kommer jag kanske känna suget igen.
Om inte annat är bloggen bra som ren träningsdagbok. Och det är ju inte bara för min egen skull jag lägger ut massa tider och mellantider - jag vet sen gammalt att vissa av er läsare uppskattar just den typen av bloggande. Så här kommer framförallt en sammanfattning av mina senaste löppass:
I måndags hade jag tänkt att, för första gången på rätt länge, springa längre än en mil. Jag gav mej därför iväg bort mot Älvsborgsbron i hopp om att kunna springa ungefär samma runda ut på Hisingen och tillbaka som jag använde mej av redan förra sommaren. Vid 9,5-passeringen hade jag dock börjat känna av den förbaskade ljumsken igen - jag vågade då inte riskera att förvärra smärtan ytterligare, utan traskade istället iväg mot närmsta busshållplats. Tiderna: 13,04 (2,5) - 25,47 (5) - 38,40 (7,3) - 50,48 (9,5).
I tisdags gav jag mej ut på långcykeltur. Via den emellanåt väldigt vackra kustcykelvägen förbi Askim, Billdal och Särö tog jag mej ner till Kungsbacka, för att sedan vända hemåt genom Lindome och Kållered. Ungefär fyra timmar var jag ute, och fram till den sista timmen var det riktigt njutbart. Men den som känner mej vet att jag och cyklar egentligen inte går ihop. Alltid, alltid är det nåt som går åt pipan när jag försöker använda mej av detta fortskaffningsmedel.
Denna gången var det bromsarna som gav upp. Trots att jag tog i så att knogarna vitnade, försvann sakta men säkert precis all bromseffekt. Nästan hela sista timmen fick jag finna mej i att leda cykeln nerför minsta lilla nerförsbacke jag kom till. Idag lämnade jag i alla fall in cykelskrället på vårservice. Vi fär väl se hur den mår efter det. Jag tyckte cykelreparatören verkade ovanligt vresig och trött.
Igår sprang jag ännu en mil - den här gången på min klassika 1040-slinga, där jag gjorde så stor del av träningen inför Midnattsloppet i fjor. Under en lång period var jag ju vansinnigt trött på denna slinga, men plötsligt kände jag nu att det var dags igen. (Det är ju trots allt där jag noterat mitt pers över en mil: 48,00.) Gårdagens tider: 3,04 - 4,55 - 5,02 - 5,08 - 5,17 - 5,14 - 5,16 - 5,17 - 5,05 - 4,52 = 49,11
Det känns som att jag i dagsläget är stabil på miltider strax under 50 minuter. Nu handlar det bara om att dubbla distansen med bibehållen fart.
Åttan igen
Även idag drog jag ifrån dom sista tre kilometrarna. Men det blev mycket jobbigare än sist. Martin bestämde sej nämligen för att lägga sej i rygg och haka på mellan kilometer fem och sex. Jag hörde honom flåsa alldeles bakom mej så pass länge efter min tempoökning, att jag förleddes att tro att det gick långsammare än när jag ryckte i söndags. Vad jag inte visste var att Martins plan var att haka på i just en kilometer - och alltså då ge allt.
Följden blev att det gick väl snabbt och jag orkade inte riktigt hålla samma tempo hela vägen i mål. Tiderna på sista tre blev 4,26 - 4,43 - 4,50 och sluttiden 39,39. (Dock visade det sej idag att sträckan vi springer inte riktigt är 8 km - några hundra meter fattas eftersom vi inte startar där man ska och på så sätt missar en startsträcka som är medräknad i banan)
Sin gilla gång...
I söndags gick det rätt bra. Jag och servicemannen åkte ut till Skatås och sprang den, för löpare i Göteborg med omnejd, så klassiska åttan. Vi gick ut föredömligt lugnt (vilket jag annars brukar ha svårt för) och med tre kilometer kvar kände jag att det var dags för en tempoökning - då satte jag in stöten och hängde av Martin. Dom sista kilometerpasseringarna gick på 4,48 - 4,43 - 4,53, vilket medförde en (förvisso blygsam) sluttid på 40,48.
I torsdags förra veckan och idag gick det dåligt. Min avsikt båda gångerna har varit att springa en mil, men - delvis på grund av för snabb utgångsfart - har jag tvingats ge upp efter en halvtimme. Nytt försök väntar på torsdag.
Under 50!
Naturligtvis blev jag sporrad av den informationen, och eftersom jag dessutom kände mej hyfsat lätt i steget så bestämde jag mej för att försöka hålla utgångsfarten så länge som möjligt. I tre varv höll det, men även om jag sen tvingades till en temposänking lyckades jag ändå klara mej hela vägen i mål utan att klappa igenom totalt. Tiderna:
6,27 - 6,23 (12,50) - 6,28 (19,17) - 6,44 (26,01) - 6,59 (33,00) - 7,00 (40,00) - 6,49 (46,49) - 2,10 = 48,59
PS. Göteborgsvarvet går av stapeln 22 maj. Och ju fler supportrar jag har efter banan, desto bättre...
På väg mot formen igen
Så har det gått ett tag igen, sen jag sist skrev nåt här. Dels beror det väl på att jag fortfarande inte riktigt bestämt mej för vilket fokus den här bloggen ska ha framöver; och dels har det att göra med att träningen gått så dåligt. Varje löpförsök har slutat i obehagliga ljumsksmärtor, som gjort att jag inte förmått springa längre än max en halvtimme. Men så idag kom äntligen ett steg i rätt riktning: jag fullföljde en hel mil, och med fyra sekunder slog jag dessutom mitt tidigare pers på den nya milsträckning som jag bloggade om första gången den 23 januari.
Denna mil består av 7 varv à 1350 meter och sen en avslutande 550 meter lång spurtsträcka. Och dagens tider blev:
6,43 - 6,58 (13,41) - 7,01 (20,42) - 7,08 (27,50) - 7,13 (35,03) - 7,08 (42,11) - 6,44 (48,55) - 2,08 = 51,03
För att vara så långt från toppform som jag ju i dagsläget är, så kändes det riktigt bra. Förvisso började ljumskarna återigen göra sej påminda när jag närmade mej en halvtimmes löpning och jag blev då också lite rädd för om jag skulle orka hela vägen - detta ledde till en temposänking som förstörde möjligheterna till en riktigt bra tid. Men smärtan höll sej sen faktiskt hyfsat i schack, och på slutet orkade jag spurta på rätt bra: trots att jag, inför sista 550, låg sex sekunder efter mitt pers från januari, lyckades jag alltså till slut slå mej själv.
Så nu är jag igång på allvar igen. Nästa steg blir att bli stabil på tider strax under 50 minuter på den här milen. Sen gäller det att börja öka distansen, med bibehållet tempo. Det självklara målet i Göteborgsvarvet är ju att hålla 5 min/km och således klara 1,45.
Mot varvet
Tack, kära läsare, för alla tips om bloggens fortlevnad. Det verkar som att de flesta av er tycker att jag ska fortsätta skriva, och då får det bli så. I väntan på nya större mål att blogga mot, har jag ju ett Göteborgsvarv som ska springas den 22 maj, så tills vidare kommer ni (förstås med inslag av annat smått och gott ur mitt liv) få följa min träning inför detta lopp - en träning som började riktigt dåligt:
Jag unnade mej en veckas ledigt efter Vasaloppet; det kändes som min kropp behövde den återhämtningen. Men igår gav mej ut. Tanken var att stillsamt jogga en mil. Det gick åt skogen. Efter en minuts löpning höll jag på att halka omkull (otäcka isfläckar ligger fortfarande och lurar på alltför många vägar i den här stan) och jag kände med en gång hur min positiva känsla över att komma igång med löpningen igen förbyttes i en stigande irritation över att den jävla våren tar sån tid på sej att hitta hit.
Efter tio minuters löpning kom nästa smäll: högerljumsken (som kom i så dåligt skick efter Vasaloppet) började göra väldigt ont. Och smärtan bara växte och växte. Och bredde dessutom ut sej: den bildade liksom ett snitt som löpte hela vägen från insidan låret (nästan uppe vid den punkt där benen går samman) och ända ut till höftböjarmuskeln. Det var som om nån just hade börjat såga av hela högerbenet. Efter en kvarts löpning gav jag upp.
Så frågan är vad jag ska göra nu? Jag tänkte börja med att vila idag, och försöka imorn igen. Vi får verkligen hoppas att det inte gör lika ont då.
PS. Bloggen behöver att nytt namn! Därför utlyser jag nu en tävling: den som kommer på det namn som jag sedan enhälligt väljer vinner att vid lämpligt tillfälle bli bjuden på ett glas av valfri alkoholhaltig dryck.
Vasaloppet del 3
Mörker! Klockan hade blivit kvart över fem när vi stack iväg från Hökberg och snön fick allt svårare att behålla sin upplysande effekt. Mot slutet av den här sträckan började det faktiskt bli svårt att se spåren. Men mörkret, och det faktum att kilometerskyltarna nu började med en etta, bidrog till en viss fartökning; både jag och servicemannen kände att nu var det inte läge att spara på några som helst krafter - nu ville vi bara komma till Mora så fort som möjligt.
Sista två milen är ganska lättåkta: mestadels platt och emellanåt lätt nerför. Servicemannen påbörjade här en riktig hjälteinsats och drog faktiskt från Hökberg och hela vägen in i mål. Jag bet mej fast bakom, och kände mej som en klassiskt envis och tjurig gammal skidåkare. Vi höll nu högst fart av alla som var kvar i spåret, och det var en rätt skön känsla att hela tiden svischa förbi folk. Dock stannade vi fortfarande till och energikickade vid varje halvmilspassering, vilket ibland ledde till att vi fick köra om samma människor flera gånger - lite knäckande, men kanske ändå ett vinnande koncept i längden.
9. Från Eldris till Mora
Ljumskarna mådde verkligen inte bra nu. Dom gallskrek ut sina protester i varje liten uppförsbacke. Och efter att jag stannat till i Eldris (med 9 kilometer kvar) och stelnat till, hade dom absolut ingen lust att sätta igång och jobba igen. Det tog 200 meter innan jag mjukat upp dom såpass att jag kände att det var möjligt att återgå till normal skidåkning.
Efter Eldris kom elljusen! Och vid varje kilometerpassering jublade vi högt ut den aktulla siffran: 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1... Nu började jag också fundera på hur målgången skulle gå till. Skulle jag försöka spurta förbi? Nej. Jag kom fram till att eftersom servicemannen gjort ett sånt strålande dragjobb sista två milen, så skulle han också - i sportslighetens namn - få gå först över mållinjen.
Nu blev det inte så. Martin hade nämligen tänkt ut att vi - likt bröderna Blomquist 1988 - skulle passera mållinjen samtidigt. Och så blev det. Lokal tid i Mora var 19.25.23 när vi gled över den så klassiska mållinjen sida vid sida! Känslorna som kom över mej då är svåra att sätta ord på - men översvallande var dom. En kort stund senare insåg jag att jag hade börjat gråta. Och jag kan inte riktigt förklara varför, men kanske kan man säga att det var två olika känslor som slogs med varandra, och som tillsammans framkallade mina tårar: dels den stora, varma upplevelsen av att få vara en liten del av något så mycket större - ett idrottsevenemang med historiska anor utöver det vanliga, som jag dessutom följt i underbara tv-sändningar så länge jag kan minnas; dels den skrikande smärtan i ljumskar och rygg och insikten av att oavsett om jag ramlar ihop och inte kan resa mej igen, så har jag i alla fall klarat att ta mej i mål!
Men trots att vi tog oss i mål precis samtidigt, gick ändå segern till serviceman Martin. Jag hade passerat startlinjen fem sekunder före honom, varför han faktiskt vann vår tvekamp med just den marginalen. Lustigt nog hade detta faktum slagit mej vid nåt tillfälle under loppet, men jag hade då fått det till att det var jag som skulle vinna på det. Tankar man tänker under ett vasalopp är inte alltid glasklara...
När jag 20 meter efter målgången skulle ta av mej tidtagningschippet som jag hade runt fotleden, var det fullständigt omöjligt att böja ryggen så mycket att jag nådde ändå ner dit. Trots två allvarligt menade försök kom jag inte ens nära och fick till slut hjälp av en funktionär. Det där säger väl en del om min fysiska status efter målgång.
Sen bussades vi iväg till en stor idrottshall för dusch och tvagning. Där bussen stannade fick man leta reda på sin säck med ombyteskläder, och sen var det ytterligare 300 meter att gå. Varje steg kändes som det skulle kunna vara det sista, men till slut kom vi i alla fall fram och efter duschen unnade vi oss en stunds massage, som lätt var värd dom 150 kronor den kostade. En gubbe, som var gammal nog att ha kunnat massera smärtande vasaloppsmuskler i ett halvt sekel, tog hand om min rygg och mina skinkor och jag njöt i fulla drag. (Dock var kroppen i precis lika dåligt skick direkt efteråt igen.)
Sen tog vi en taxi tillbaka till stugan, där en härlig pastamåltid väntade. Och en present av coachen: ett presentkort på en fruskostbuffé på ett fint hotell i Göteborg. Stort tack för det! Och tack för att du startade den här bloggen och för allt stöd under året som gått! Och tack också till servicemannen och terapeuten och alla ni andra som i snart ett år nu följt min blogg och min väg mot Mora. Det gick! Jag kom fram! Och det hade inte gått utan er!
Fågan är vad som ska bli av den här bloggen nu. Målet för den är ju avklarat. Jag skulle därför vilja att ni, kära läsare, ger er syn på saken: om bloggen ska leva vidare behöver den ju ett nytt namn, och kanske också ett nytt fokus, ett nytt mål. Vad har ni för tankar? Vad vill ni med mej och min blogg framöver?
PS. Min tid är inte mycket att skryta med och jag höll till och med på att glömma bort att redovisa den. Över en och en halv timme långsammare än vad jag hade hoppats på gick det: 10,36,15.
Vasaloppet del 2
Vid det här laget var glädjen stor, både hos mej och servicemannen, över att vi funnit varandra igen. Vi hjälptes åt att dra och ryggen började stabilisera sej i ett smärtläge som var uthärdbart. Desstom började jag längta efter Evertsbergsbackarna, som enligt rykten skulle innebära flera kilometer av nerförslut. Det började för första gången på rätt länge kännas som att jag faktiskt skulle kunna ta mej hela vägen i mål.
6. Från Evertsberg till Oxberg
Dom berömda Evertsbergsbackarna blev en besvikelse. Jag hade hört att dom var så branta att det skulle kunna vara svårt att hålla sej på benen, men jag tyckte snarare att dom var alldeles för korta och att man inte fick alls så mycket gratis som jag hoppats på.
Dock finns det nog skäl att tro att backarna kan upplevas annorlunda med andra förutsättningar. Glidet i dom tröga spåren var ju långt ifrån bra. Och dessutom var det ännu sämre för mej än för servicemannen, som vann meter på meter så fort det gick nerför. (Delvis kan detta bero på att min rygg omöjliggjorde den hopböjda åkstil som annars är att rekommendera vid utförsåkning - istället tog jag tillfället i akt att i varje backe passa på att luta mej lätt bakåt och sträcka ut ryggen.)
När Evertsbergsbackarna tog slut låg Martin säkert 50 meter före mej i spåret, men det berodde mer på hans överlägsna glid, än att han skulle försökt göra nåt nytt allvarligt menat ryck. Så snart var jag ikapp igen och vid nästa vätske- och energikickspaus (kickar som vi unnade oss ungefär var femte kilometer och som bestod av dels russin och nötter och sånt, dels massa besynnerliga plastförpackningar med geléaktigt innehåll som vi köpt på Vasaloppsmässan) såg jag att min coach messat att han och resten av gänget stod och väntade på oss i Oxberg.
7. Från Oxberg till Hökberg
När vi äntligen kom fram till Oxberg hade vi varit ute i över sju timmar och hade 28 kilometer kvar. Alltså: å ena sidan hade vi åkt skidor väldigt länge och det började bli riktigt, riktigt jobbigt - å andra sidan kändes det nu som att vi inte kunde misslyckas med att ta oss i mål. 28 kilometer kändes i sammanhanget som en futtig sträcka...
Det jag stoppat i mej under loppet så långt var: en banan (som jag fick av nåt företag som stod vid spåret strax innan Smågan), en hel massa släta små bullar (som var det enda i matväg man kunde få vid kontrollerna), flera muggar blåbärssoppa, buljong, sportdryck och vatten samt ovan nämnda energikickar. Två av kickarna innehöll koffein, men jag kände ändå ett skriande behov av riktigt kaffe i Oxberg (vilket jag visste skulle serveras först i Eldris, ca två mil senare). Min coach gjorde då en hjälteinsats och sprang och köpte varsin kopp av det svarta guldet till mej och Martin. Det var gudomligt att få känna smaken av kaffe för första gången på över en halv dag; jag kan inte minnas senast jag var utan denna livsnödvändiga dryck så länge.
Stärkta av kaffet och stödet från våra fans drog vi vidare mot Hökberg. Under den här sträckan tvingas man klättra upp för loppets sista stora stigning, och det började kännas ordentligt i ljumskarna. Varje gång det släppte för mej var det som nån stack en nål rätt in i höger ljumske. Men snart var det bara två ynka mil kvar. Det var bara att bita ihop.
Och där, kära läsare, tycker jag nog att jag skrivit mej fram till ännu en passande klipphängare. Den som väntar på nåt gott väntar på del 3...
Vasaloppet del 1
1. Från stugan i Våmhus till starten i Berga by.
Trafikkaos! Så kan man sammanfatta denna första sträcka, som ju egentligen inte ingår i loppet, men som blev nog så dramatisk ändå. Strax efter halv sex satte vi oss i bilen för att vara i god tid till starten som skulle vara öppen mellan sju och åtta. 6.50 var klockan när vi fastnade i den längsta bilkö jag upplevt i mitt liv. 8.40 kom vi fram, och lugnades av beskedet att starttiden förlängts till 9.15. Flera officiella Vasaloppsbussar satt också fast i köerna, så det rörde sej uppenbarligen om nåt utöver det vanliga.
2. Från Berga by till Smågan.
När jag satte på mej skidorna dök en reporter med filmkamera upp och började ställa frågor. Vill ni se bilder på hur det såg ut då, ska ni gå in på Dalarnas tidningar och leta fram klippet "Öppet spår 2010 - 9 mil på 9 minuter". Ungefär två minuter in i filmen dyker jag upp.
Så gled jag äntligen iväg över startlinjen. Och innan jag visste ordet av befann jag mej mitt i den första backen. Som är nästan 4 km lång! Så långt allt väl, dock. Jag var förberedd på den stigningen, och tillsammans med servicemannen stretade jag på i snöfallet - ett snöfall som nu började avta, men som hade varit ihållande under hela natten vilket bidrog till tröga och sönderfallande spår. (Jag hörde en som åkt 15 vasalopp kommentera föret för dagen som ett av dom allra tyngsta han varit med om.)
Efter ungefär 5 km blev det plötsligt dramatiskt värre. Servicemannen låg precis före mej i spåret, och fick för sej att fiska upp sin vattenflaska och ta sej en klunk. Själv höll jag mej kall, noterade att vi snart skulle komma till en liten nerförsbacke, och tänkte att jag skulle dricka där istället. Men det bar sej inte bättre än att jag tappade flaskan och fick stanna och vända - alltmedan min konkurrent glatt skidade ifrån mej.
Sen började problemen på allvar. Hela nedre partiet av ryggen började göra vansinnigt ont. Jag hade tre olika salvor med mej: tigerbalsam, ormsalva och bizzsalva. (Dom två sistnämnda hade jag köpt dan innan på Vasaloppsmässan, lockad av försäljarens information om att hockeylandslaget använde en blandning av orm och bizz på sina spelare.) Jag hade förstås smort in ryggen med alla tre salvorna redan på morgonen, men pga av trafikkaoset började det ju bli ganska längesen och effekten var nu hela borta.
Så redan innan jag kom till Smågan stannade jag två gånger och smorde in mej och försökte sträcka ut mej så gott jag kunde. Men det gjorde fruktansvärt ont, och när jag hade avklarat dom 11 kilometrarna till första kontrollen kände jag mej ärligt talat ganska uppgiven. Samtidigt visste jag att ryggsmärtorna ibland kan vara som värst i början av fysisk aktivitet för att sedan dämpas efterhand. Så än var jag inte beredd att ge upp. Dock var mitt hopp om att kunna vinna trekampen borta: Niklas hade jag efter mej i spåret, men messen jag fick visade att serviceman Martin låg hela 5,15 före mej vid Småganpasseringen.
3. Från Smågan till Mångsbodarna.
Ryggen blev inte bättre. Jag vet inte hur många gånger smärtan tvingade mej att stanna och böja mej bakåt, trycka fram magen och försöka sträcka bort det onda. Efter varje sån utsträckning kunde jag åka på sin höjd en kilometer till innan jag fick göra om samma procedur igen. Och det kvittade hur mycket salva jag klafsade på. Jag var nu helt säker på att jag skulle bli tvungen att bryta i Mångsbodarna.
Mellan stoppen åkte jag ändå med hyfsad fart, vilket gjorde att jag passerade samma människor gång på gång. Vid ett tillfälle när jag - för jag vet inte vilken gång i ordningen - drog förbi två stockholmare som åkte tillsammans hörde jag hur den ene utbrast: "Men va fan, är det femte gången den galningen kommer nu?". Och hans kompis svarade: "Ja, alltså, det måste ju va bättre att hålla ett lugnt, jämt tempo".
Sista biten in mot Mångsbodarna kändes det som om kilometerskyltarna började komma allt glesare. Men till slut hade jag i alla fall tagit mej förbi 24 såna skyltar och kommit fram till vad jag vid det här laget nästan hade bestämt mej för skulle bli mitt slutmål. Men man vill ju ändå inte gärna ge upp i första taget. Så jag frågade i sjukvårdsstugan om dom hade nåt annat för ryggen än dom tre salvor jag själv hade med mej. Hade svaret blivit nej hade jag brutit - men istället fick jag ett lager voltarensalva på ryggen och bestämde mej för att åtminstone köra vidare en etapp till. Lite stärkt blev jag också när jag upptäckte att jag inte tappat så väldigt mycket mer på servicemannen. 5,57 före mej var han nu.
4. Från Mångsbodarna till Risberg
Efter Mångsbodarna följde några fantastiska kilometrar med loppets första riktiga nerförsbackar. Det var underbart att bara få åka med och kunna tillryggalägga meter på meter helt utan ansträngning. Jag hann till och med tänka nåt i stil med att: "ska det vara så här framöver så kommer det ju gå som en dans".
Jag visste ju att banans högsta punkt var efter den allra första stigningen; men vad jag inte visste var att efter dom härliga Mångsbodarnabackarna kommer man till ett uppförslut som i över en halvmil bara fortstätter och fortsätter, till synes utan slut. Det positiva här var att ryggen faktiskt började göra mindre ont, men det negativa var att jag blev obeskrivligt trött - det gick oändligt långsamt uppför dessa evighetsbackar.
Till slut kom jag i alla fall fram till Risberg. Jag hade då avverkat 35 kilometer och till min stora förvåning tagit in nästan två minuter på servicemannen. 4,04 efter var jag nu. Och precis när jag hällde i mej den första klunken Risbergsbuljong fick jag till min ännu större förvåning plötsligt syn på Martin. Han hade uppenbarligen också blivit rejält trött i backarna upp till denna kontroll, och stod fortfarande där och pustade.
Så var vi alltså tillsammans igen och gav oss gemensamt iväg mot Evertsberg. Och visst är det spännande nu, kära läsare. Men här släpper jag er för idag. I nästa inlägg ska ni naturligtvis få läsa om den sista biten mot Mora. (Kan ni absolut inte hålla er får jag hänvisa till Vasaloppets hemsida, där man kan söka reda på mitt resutat.)
3721
Om en kvart ska jag träffa servicemannen med familj för en gemensam lunch. Sen bär det iväg norrut! Efter att gårdagen bjudit på ett imponerande snöfall som verkligen inspirerade till skidåkning, har det idag regnat på morgonen här i Göteborg. I slaskpölar, stora som insjöar, plaskade jag irriterat runt i morse. Så det ska nu bli helt underbart att få förflytta sej härifrån till skidåkningens hemvist på jorden.
Gå gärna in på Vasaloppets hemsida, sök reda på startnummer 3721 till söndagens öppet spår och beställ mina tider som sms. Och håll alla tummar och tår!
Krasslig
Exempel på saker jag gjort: röjt arslet av mej i källaren till Royal Albert Hall, där DJ Food och The Bug stod för musiken; besökt Wimbledons tennisanläggning och (tillsammans med 15 indier) blivit rundvandrad av en härlig brittisk gentleman full av tennisanekdoter; vandrat in i en konstinstallation i Tate Modern bestående av ett stort kolsvart rum, som var så mörkt att man riskerade att krocka med såväl folk som väggar; upplevt ett Depeche Mode i högform i mäktiga O2 Arena; bälgat i mej Long Island Ice Tea på en sunkig hårdrockspub; besökt huset där Charles Dickens en gång bodde och lärt mej mer om hans liv; stuffat till sköna reggaerytmer på en obskyr svartklubb; druckit många Gunniess och John Smith på alla möjliga pubar.
Väl hemma igen har jag sett till att genast gå över till en strikt diet. Imorse var jag nere under 83 igen - min tanke är att jag ska ligga nånstans mellan 81 och 82 inför lördagen, då jag ska pastaladda hela dan. Jag har kommit fram till att det knappast kan skada med kolhydrater då. Min viktminskardiet är ju inte direkt designad för idrottsmän.
Så till terapeutens fråga: vem ser jag som favorit i trekampen? Det är inte lätt att svara på. Dom fem intensiva träningsdagarna innan London lovade gott. Men tyvärr måste jag meddela att jag för tillfället har en hals som är oroväckande rosslig - jag har under dagen varit såpass sjuk och orkeslös att jag faktiskt övervägde att gå hem från jobbet. Men det måste ju ändå vara bättre att jag är krasslig nu än i helgen. Så: svarar bara kroppen på söndag så är jag helt klart en av favoriterna...
