mathjul

Idag har jag äntligen åkt skidor igen. Efter att igår - i och med min tionde film - gått i mål i filmfestivalen, var det nu dags att lägga fullt fokus på den här bloggens högre syfte igen. Jag ska erkänna att jag känt mej lite uppgiven dom två senaste veckorna. Kulturella nöjen har helt tagit över mitt liv. Och i torsdags blev det dessutom ännu en sen ölkväll; denna gång tillsammans med min vän Hjalmar som just kommit hem från ett halvår i Buenos Aires. Kvällen inleddes med öl, fortsatte med Thåström i Lisebergshallen och slutade med ännu mer öl.

Men. Tillsammans med min trippla vasaloppsåkare till far tog jag mej alltså äntligen ut i skidspåren idag igen. Och faktum är att jag fick lite förnyat hopp om att det här kan få ett lyckligt slut ändå. Jag hade smort in lager på lager med tigerbalsam och var noga med att åka så upprätt som möjligt. Och ryggen höll faktiskt sensationellt bra. 

Och så hade jag nya skidor idag. Jag har ju övertagit två par av far, ett till träning och ett till tävling. Hittills har jag nöjt mej med träningsparet, men idag invigde jag tävlingskidorna (som alltså har åkt tre vasalopp). Och jävlar vilken skillnad! Framförallt när det är helt plant och man använder sej av så kallad "stakning med frånskjut" var det som natt och dag. Glidet var helt enkelt enormt mycket bättre och det gick att komma upp i rätt bra fart utan att vara i närheten av samma ansträngning som på dom andra skidorna.

Så för första gången idag upplevde jag 7-km-slingan som att den gick fort, och jag var rätt sugen på att ge mej ut på ett varv till, men beslöt att anpassa mej till far med bilen. Men imorn blir det buss - och tre varv.

Det är jobbigt att skriva här nu. Jag fick just en panikartad känsla av att tiden rinner iväg från mej. Jag har haft ett mer späckat schema än på mycket länge på sistone, men på träningsfronten är det fan inte mycket nytt att rapportera.

(Bort)förklaringar finns ju, men dom är väl bara dumma att radda upp här. Men lite ändå: helgen gick åt helvete eftersom servicemannen blev sjuk, vilket innebar att min bilskjuts till skidspåren försvann, och därmed min möjlighet att då hinna ut i snön mellan alla filmer jag bokat in mej på på Göteborgs fantastiska filmfestival som jag bara inte kan missa att ta del av (jag har sett sju filmer sen i lördags - varav tre varit helt oförglömliga).

Och att springa i helgen var faktiskt helt omöjligt - underkylt regn gjorde att det på fullt allvar var svårt nog att gå i den här stan i helgen. Jag höll på att halka omkull vid flera tillfällen trots att jag närmast vaggade fram långsamt, långsamt.

Ikväll skulle jag sett årets första träningsmatch, Öis-Häcken, på Valhalla. Men den blev inställd pga av all snö som just nu faller ymnigt utanför mitt fönster. Det enda som hann hända var att Öisarna kom ut på plan och tackade klacken som tappert sjöng sitt "Vi ger aldrig upp, vi älskar Öis", så det ekade bland snöflingorna. 

Servicemannen är fortfarande sjuk förresten. Men idag har jag talat med min far om att åka skidor i helgen. Det känns pålitligt; han har trots allt genomfört tre vasalopp.

Idag slog jag till med två pass. Vid niotiden i morse gav jag mej ut på 45 minuters joggning som kändes rätt ok. Och nu på eftermiddagen avverkade jag och servicemannen precis en mils skidåkning. Idag hade jag smort in ryggen ordentligt med Aloe Heat Lotion och dessutom lånat min medlöpares vulkanskydd, som jag spände åt ordentligt runt midjan. (Jag har ju i tio års tid aldrig spelat en tennismatch utan tigerbalsam eller liknande i väskan, men märkligt nog har jag inte förrän nu kommit att tänka på möjligheten att använda såna produkter under skidåkningen - ibland undrar jag verkligen vad det egentligen är för fel på mej...)

Med dessa nya ryggförutsättningar kändes det ok i ungefär fem kilometer. Sen började det lik förbannat göra rejält ont, fast nu längre in på ryggen än tidigare; jag hade idiotiskt nog bara smort in mej på den sida som smärtade värst sist, och nu verkade det som att effekten av detta blev att smärtklumpen helt enkelt vandrade iväg till första bästa osmorda område som den kunde hitta. Positivt är dock fortfarande att smärtan släpper (för en stund) så fort jag stannar, böjer mej bakåt och stretchar ut svanken.

Och ännu mer positivt var att jag under dagens sista kilometrar hittade ett sätt att åka som faktiskt lyckades lura smärtan: om jag bara håller kroppen tillräckligt upprätt och liksom trycker fram svankpartiet så mycket som möjligt (så att min kroppshållning - om ni tänker er att jag åker mot vänstermarginalen - påminner mer om det parantestecken som inleder den här parantesen än det som avslutar densamma) så gör det faktiskt inte lika ont.

Med andra ord: det är den framåtlutande positionen min kropp inte klarar av. Nackdelen är att det känns väldigt svårt att få nån fart på skidorna när jag åker så där upprätt. Men det är väl en träningssak. Axel Teichmann har ju visat att det går. För att inte tala om Michael Johnson. (Steget mellan sprintlöpning och långdistansskidåkning kan kanske i och för sig tyckas långt, men i alla fall...)

Idag kände jag att jag behövde ett långpass av något slag. Jag ville dock inte missa varken slalomen eller Tour de ski-avslutningarna så Öjersjö skulle jag inte hinna ut till innan mörkret och eftersom jag knappast är i tillräckligt god löpform för tillfället för att orka springa riktigt långt föll valet på ett gångpass. Jag hade för avsikt att vara ute i minst två timmar.

Motgångarna började torna upp sej redan innan jag kommit hemifrån. Jag hade laddat hem två radioprogram - senaste Spanarna och vinterpratet med Jonas Gardell - att lyssna på under gångmarschen, men när jag lagt över dom i min så kallade i-river och skulle ge mej iväg så visade displayen hånfullt att den var "empty". Jag kände för att skälla ut apparaten och förklara att även om nu dagens överföring inte funkat så hade jag ju för fan redan sedan tidigare massa musik på den, som jag lyssnade på så sent som i fredags och absolut inte tagit bort.

Uppgivet och undergivet (jag känner mej alltid som en slav när jag har med teknik att göra) försökte jag några gånger till, naturligtvis utan bättre resultat. Filerna finns kvar i datorn och på bildskärmen ser det också ut som dom läggs över, men tydligen försvinner dom nånstans på vägen. Det värsta nu är förstås att jag inte kan veta var felet ligger. Det vore ju förskräckligt förargligt att köpa en ny sån där manick för typ 1000 spänn, och inte lyckas lägga in nåt på den heller.

Som tur var gick i alla fall radiofunktionen fortfarande att använda, och trots att jag inte fick lyssna på det jag tänkt mej blev jag faktiskt ackompanjerad av massa god radio ändå. P1 hade en bra kväll, inte minst med klassikern "Språket" och sen ett reportage om norska romer.

Jag hade som sagt tänkt gå i två timmar, och därmed planerat att ta mej över båda stans broar på min väg. Efter en timme och en kvart, när jag som bäst gick och njöt av den vackra strandpromenaden vid Eriksberg, började dock ljumskarna och höftböjarmusklerna kännas av rätt ordentligt. Jag tyckte då att det fick räcka och vandrade iväg till första bästa busshållplats. När jag kom hem mätte jag sträckan så gott jag kunde på Eniro, och eftersom jag vet att ni är många i läsarskaran som älskar statistik så kommer här lite sådan:

9,47 (1,3 km) - 26,38 (3,4 km) - 52,51 (6,7 km) - 1,11,04 (9,1 km) - 1,28,44 (11,1 km)

Uppdrag till coachen: räkna ut kilometertiden! (Det gick inte jättefort idag - en naturlig snabbvandrare som t ex terapeuten skulle förmodligen traska på i nästan samma tempo under en trött bakfyllepromenad - men just därför behöver jag ju få en tid att utgå ifrån, så jag kan raska på ännu mer i fortsättningen...)

PS. Hästmannen! Missade ni den ikväll, och inte har sett den tidigare heller, så skynda er in på Svt dokumentär och kolla - vackrare blir det inte!

Jag hade tänkt ut det så bra. Jag skulle ha sju minuter på mej vid bytet från spårvagn till buss vid Korsvägen. Där skulle jag hinna in på pressbyrån och köpa en klase bananer. På så vis skulle jag hinna såväl värma upp ordentligt som åka två varv på Öjersjös 7,5-kilometersslinga, utan att behöva besväras av hunger. Det sket sej. Spårvagnen var sen och jag hann precis på sekunden till bussen.

När jag kom fram var klockan 11.25 och jag insåg att jag förmodligen skulle få nöja mej med ett varv. (Jag är rätt känslig för att inte få mat i mej med jämna mellanrum: när jag som idag åt frukost mellan 8 och halv 9, så skulle det vara en omöjlighet att vänta tills efter 13 med nästa mål mat - framförallt om det avkrävs mej nån form av fysisk aktivitet.)

Dum som jag är struntade jag då också i uppvärmningen och skidade istället iväg rakt ut i spåret i rätt bra fart. Till en början kändes det fint; strålande sol, massa minusgrader och klart godkända spår. Men redan efter en kvarts åkning började den satans ryggen skrika ut sina protester. Efter att jag stannat och sträckt ut den ett tag höll den ungefär en kvart till innan jag fick stanna ännu en gång. Som tur är funkade i alla fall mina små stretchövningar såpass väl att jag sen, relativt smärtfritt, kunde öka farten något och sista kilometern kändes det faktiskt som jag hittade ett hyfsat flyt i åkningen. Hungermässigt hade det dock inneburit en katastrof att ge sej ut på ett varv till.

På bussen hem träffade jag en sån där överdrivet hurtig skidåkarmänniska som inledde vår konversation med att glatt fråga hur många varv jag hade kört. Jag beklagade mej över ryggen och fick som råd att jag skulle köpa en pilatesboll och lägga mej på den så ofta som möjligt. Vad tror ni, kära läsare? Ska jag investera i en sån? För övrigt har jag bestämt mej för att från och med nu köra igenom terapeutens styrkeövningar varje dag fram tills loppet går av stapeln.

Apropå kommentarsfrågan till förra inlägget kan jag meddela att det verkar gå alldeles utmärkt att lägga in bilder här. Men det enda terapeuten hann med att fånga med kameran i sina försök till actionbild var stavspetsarna och en putande bakdel. Så fort går det alltså när jag är i farten...

När jag tittar bakåt i bloggen ser jag att jag den fjärde oktober skrev att vikten låg stabilt mellan 79 och 79,5. 21 november uppgav jag ett exakt ett kilo tyngre viktintervall - just den morgonen vägde jag in på 80,3. Sen dess har det sakta men äckligt säkert hänt saker som jag tyvärr måste erkänna att jag undanhållit er, kära läsare. Jag har skämts.

Vid månadsskiftet november/december låg jag närmare 81 än 80 och trenden var alltså oroande men till en början var ändå december en ok månad. Efter den underbara helgen i Västervik kom jag förvisso hem och fick se att vågen nådde ända upp till 82, men det var egentligen inte någon större fara. Jag levde då duktigt några dagar, slopade genast alla kolhydrater så att jag på torsdagen var nere på 80,5.

Men efter den torsdagen har det bara rusat iväg åt fel håll! Julbord, övriga restaurangbesök, alldeles för många sötsaker och alldeles för många ölkvällar har gjort att jag i måndags tvingades stirra ner på siffrorna 83,3 när jag ställde mej på vågen. Och då hade jag ändå julafton framför mej!

Och inte bara julafton, utan två hela dagar spenderade jag hos mina föräldrar - två dagar av konstant ätande. Och socker, socker, socker. Så vågens 84,3 i morse kom förstås inte som en överraskning. Men tragiskt är det ju lik förbannat. Och det handlar förstås inte bara om siffror längre - viktuppgången är i alla högsta grad påtaglig även när jag inte står på vågen. Magen är tung och stor som om jag svalt en medicinboll och jag hatar den.

Dessutom har jag och servicemannen planerat att ge oss iväg och åka riktiga skidor på måndag, och jag hade tänkt överta min pappas skidor. Dom är anpassade efter hans vikt på 82, och jag måste alltså ner så mycket som möjligt tills dess.

Så idag har jag i alla fall inte ätit en tillstymmelse till kolhydrat och dessutom gav jag mej ut och sprang 5 km för ett tag sen. Det var snöigt och bakhalt i backarna och jag kände mej tjock och klumpig, men i ren ilska gick jag ut hårt redan från början och lyckades faktiskt slå mina senaste tider:

4,02 - 5,06 - 5,05 - 5,08 - 4,52 = 24,14

Imorn måste jag försöka springa lite längre. God jävla forts. 

Jaha. Jag får väl börja med att be om ursäkt. Här skulle ju rapporterna från första riktiga rullskidveckan ha haglat in (coachen ringde i torsdags och frågade nervöst vad som stod på). Jag får skylla på min serviceman (tillika Vasalopps-med/mot-löpare) Martin. Han köpte själv rullskidor i veckan, men det är inte skidorna som är problemet längre. Det är stavarna!

Jag testade ju skidorna för första gången förra helgen på natursköna Gränsö utanför Västervik. (Coachen var där och dokumenterade - vi får väl se om det blir nån film här). Dom bestående intrycken från premiärfärden var tre: 1. Skidorna rullade inte alls lika lätt som jag föreställt mej. 2. Det krävs mer balanssinne än jag trodde. 3. Jag måste ha rätt stavspetsar på!

Rullskidåkning handlar extremt mycket om stakåkning har jag lärt mej. Diagonalåkning bör man egentligen inte ägna sej åt alls. Därför är det förstås av yppersta vikt att stavarna biter ifrån ordentligt, att dom så att säga får fäste i marken. För att detta ska fungera krävs särskilda stavspetsar. Och jag har köpt såna. Men - som med allt annat i det här jävla Ikea-samhället - förväntas man sätta dit dom själv. För detta krävs, enligt killen på Stadium, två saker: en varmluftspistol (för att få loss snöspetsarna) och trälim (för att få dit dom nya). Trälim kunde jag köpa i en bokaffär, tyckte han. Föreställ er det: Att gå in i en BOKaffär för att köpa TRÄlim till sina SKIDstavar. Det är ju så tokigt det kan bli. 

Och då nämde han inte ens var jag skulle kunna få tag på varmluftspistolen. Precis som att alla människor har såna liggande hemma. Herregud. Jag har inte ens en hårtork. (Som är det närmaste jag kommer när jag försöker se en varmluftspistol framför mej.)

Så: i veckan har jag känt att det är meningslöst att åka mer innan detta blivit fixat. Och den som ska fixa det måste bli serviceman Martin. Men han har haft en ovanligt uppbokad vecka och nu i helgen jobbar han i stort sett hela tiden. Så jag får vackert vänta.

Men. Idag vaknade jag faktiskt med en känsla av att inte kunna vänta längre. Jag gav mej iväg ut på en ny testrunda - den första i Göteborg.

Efter ungefär 50 meters åkning kom jag till en sån där asfalterad, cykelanpassad trottoarkant som jag var tvungen att ta mej ner för. Det gjorde jag. Sen stack skidorna iväg. Jag fick bakvikt och föll handlöst till marken. Som tur var tog nog rumpan den värsta smällen men jag slog även i skulderbladen, och det är inte utan att jag känner en viss stelhet och ömhet nu. Men framförallt kände jag mej förstås oerhört klumpig. Jag bor ju centralt i Göteborg och det är liksom svårt att åka osedd. Jag fick en känsla av det stod folk i varenda lägenhetsfönster och skrattade åt mej. En tjej kom fram och frågade om jag behövde hjälp. "Farlig sport, det där", fnittrade hon. 

Men skam den som ger sej; jag reste mej tappert och åkte vidare... i kanske på sin höjd en kvart. Sen var det bara på nytt att konstatera att det helt enkelt inte går att åka med stavar som i ungefär var femte stavtag inte får fäste. Så det var bara att uppgivet vända hemåt. Snart ska jag ringa och väcka min serviceman. Han jobbade i natt. Men det finns ingen tid för sömn nu. Jag har mer jobb åt honom.